Mer empati gör inte världen bättre

Romanläsning är en övning i medkännande. Som en händelse minskar
denna läsning och empatin i takt. Men vi gör fel om vi sätter vår
tilltro på empatin, säger Thomas Steinfeld.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


I romanen ”Det” från 1986 berättar Stephen King om en varelse
från ett annat universum som bor under en liten stad i den
amerikanska delstaten Maine. Vidundret har levt där länge och är
mycket gammal. Det  liknar en ond gud snarare än ett
monster. Då och då, var tjugosjunde år, kommer den fram, eller
snarare sagt: Varelsen, som kallas för ”Det”, manifesterar sig i
olika skepnader, då den går ut för att döda barn – som ”Det”
livnär sig på. Och eftersom barnen tycks smaka bättre, ju mera
skräckslagna de är, möter den onda guden sina offer i den form
som skrämmer dem mest: som en varulv, som ett ruttet lik eller
som en gigantisk spindel. Varelsen äger uppenbarligen en
utomordentlig förmåga att leva sig in i ett annat väsen. Eller
annorlunda uttryckt: Den är ett empatiskt geni.  


Empati betraktas vanligen som dygd. Att vilja
förstå en annan människa, att försöka finna sig tillrätta i
andras själar, att kunna betrakta världen från ett annat
jordebarns perspektiv verkar vara själva förutsättningen för en
harmonisk samvaro. ”Låt oss gå ihop över alla trosinriktningar,
religioner och kulturer”, ropade den amerikanske presidenten
Barack Obama i ett tal i oktober 2019, ”låt oss göra empati till
en vana och räcka handen till dem som är i nöd.” Empati,
försäkrade Stefan Löfven, när han år 2013 tillträdde som
ordförande för det socialdemokratiska partiet, är ”gott i sig”.
Inget ovänligt ord om inlevelseförmågan, över alla politiska
eller ideologiska gränser. ”Thank you for seeing me”, sjöng den
kanadensiska musikern Alanis Morisette i en låt från år 2012. ”I
feel so less lonely / Thank you for getting me / I'm healed by
your empathy” – Empatin gör henne hel, får henne att läka.


Bristen på empati, å andra sidan, gäller som grunden till allt
ont. Så är det med Donald Trump: Michelle Obama anklagade honom
för att ha ”en extrem brist på empati”. Och så är det med
narcissister, mobbare, mansgrisar och alla andra som tycks
förstöra den fredliga samlevnaden. ”Utan empati skadar vi
varandra”, försäkrar Svenska Kyrkan. Och visst ligger en sanning
i tanken, att benägenheten att vilja lösa konflikter med våld,
att nationalism, rasism och alla andra bestyr för att bli av med
främmande människor, förutsätter en viss kallsinnighet. Men hur
är det då med Stephen Kings förskräckliga vidunder? Den som
använder en enorm förmåga till empati för att bättre kunna njuta
av döden? Är den inte ond?


Faktum är att empati uppträder i många olika situationer i livet,
och få av dem är enbart goda. Det visar den tyske
kognitionsvetaren och litteraturprofessorn Fritz Breithaupt i
boken ”Die dunklen Seiten der Empathie”, empatins mörka sidor,
från 2017.


Hur är det, för att bara ta ett enkelt exempel, med alla skenbart
godhjärtade människor som inte bara hjälper andra, utan också
njuter av känslan att bry sig? Med dem som gärna blir rörda av
sin egen empati? Hur är med dem som lär sig om andra, som
studerar deras egenarter och levnadsvillkor, bara för att ännu
tydligare skilja mellan de egna, som möts med respekt och empati,
och de främmande, som får tillhöra fiendernas läger och bör
bekämpas?  Och hur är det med alla sadister, de stora och de
små, som vet precis hur en annan människa känner, och som
använder kunskapen för att träffa den andre på det ömmaste
stället? Att rekommendera mer empati åt dem skulle vara ren
cynism. Å andra sidan skulle en sjuksköterska eller en domare ha
anledning att skydda sig inför att känna alltför mycket empati.


Empati är grundläggande för att en gemenskap
fungerar. En grupp uppstår genom att man på något sätt tar hand
om varandra. Man blir en del av andras liv, så väl som att de
blir en del av ditt. Somliga beteendevetare talar om en biologisk
altruism, om gener, som ser till att man bryr sig för att det är
lättare att överleva för att man är fler. Ingen har dock någonsin
sett en sådan gen, även om man kan bevisa att vissa hjärnregioner
aktiveras, om man blir vittne till en annan människas lidande.
Detsamma gäller förresten för vissa djur. Däremot är det säkert
att man kan lära sig empati. Om 1700-talet, upplysningens tid, är
en period av ändlösa debatter om medlidandet, i synnerhet om
frågan om det skall finnas ett medlidande med folk som man inte
känner och aldrig kommer att träffa, så är redan diskussionen ett
tecken på att empatin håller på att utvidgas – från gemenskapen,
familjen, stammen, byn till en större enhet som så småningom fick
heta samhälle.


Stephen Kings ”Det” är en bok av ett slag som man kallar för
”skräckroman”. Få författare tycks komma dödens fasa så nära som
han. Därför läser folk hans böcker: För att genom hans gestalter
och deras öde bekanta sig med det otäckaste som finns i livet.
Som tur är, tar boken slut. Det finns en väg ut ur händelserna,
och personerna är fiktiva. Men själva läsandet är en övning i
empati. Så är det med all litteratur, och med romanen i
synnerhet: Om det finns en skola i empati, så består det i att
stifta bekantskap med folk som man läser om. Man får dela deras
erfarenheter, deras syn på världen, deras sätt att tänka. Och när
romanen utvecklades till den dominerande litterära genren under
1700-talet, när den behärskade människornas fantasi fram till
långt in på 1900-talet, så berodde det också på dess roll som en
agentur för empati. Fritz Breithaupt vänder också på argumentet:
Sedan många år tillbaka tycks folk bli mindre empatiska.
Beteendevetare kan mäta sådana utvecklingar. Och så läses det
mindre. Att det finns en koppling mellan utvecklingarna skriver
Breithaupt inte. Men man föreställer sig att de åtminstone är
olika uttryck för en och samma rörelse.


Empatin är varken god eller ond. Att lära sig
förstå andra människor, betyder varken att de blir bättre för att
de möter empati eller att man själv blir det. Att förhöja
inlevelseförmågan till det ultimata redskapet för att skapa en
fredligare värld är därför ett misstag, som uppstår för att man
förväxlar empati med moral. Och så förhindrar misstaget att man
förstår vad som verkligen driver andra människor. Stephen King
visste bättre.


Thomas Steinfeldt
författare och professor i kulturvetenskap