För en konservativ är Nato inte värt risken

Torbjörn Tännsjö minns exakt när han blev konservativ. Här
berättar han om detta ögonblick och prövar de grundläggande
argumenten på samtida problem.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Jag är filosof. Jag gillar idéer. Jag vill omfatta alla
intressanta idéer. Ett problem är bara att de ibland är
oförenliga. Och möter man två motsägande idéer är det förnuftigt
att högst acceptera en av dem. Ibland finns ändå en utväg. Man
kan hitta tolkningar, som gör att de ändå går ihop. Så är det för
min del med de politiska ideologierna. Jag har länge varit
socialist beträffande ekonomin och liberal beträffande individens
förhållande till staten. Till sist blev jag också konservativ.
Jag kan säga exakt då det inträffade. Jag kom att läsa den
irlandsfödde tänkaren Edmund Burke som förklarade att om en
uppfattning kunde ses som en fördom, så talade detta för och inte
emot, den. Hur ofta hade jag inte avfärdat uppfattningar med att
de var just fördomsfulla!


Om konservatismen förstås som en vilja att hålla fast vid en
företeelse som är väl etablerad, för att den är väl etablerad, så
är konservatismen politiskt trolös. Det går lika bra att med
konservativa argument försvara en socialistisk som en
kapitalistisk ordning.


Attityden att gilla det invanda håller vi oss
alla med i högre eller lägre grad. Vissa tänkare har hävdat att
konservatismens kärna bara är denna attityd. För en filosof är
det ändå naturligt att tänka över om det kan finnas några bra
argument för att hålla sig med den.


Det mest rättframma argumentet för den konservativa attityden är
att då vi lutar oss mot vanor, normer och traditioner, och
intuitivt gör vårt bästa för att upprätthålla dem, underlättar
det vår sociala koordination.


Ta det enklast fallet. Vi har konventioner för hur man beter sig
i trafiken. I vårt land har vi högertrafik. Det finns inga
särskilda skäl för att köra till höger snarare än till vänster
men det är viktigt att vi alla kör på samma sida. Alternativet
vore att vi så snart vi möttes i trafiken var tvungna att finna
en förhandlingslösning. Så mycket meningslös tidsspillan det
skulle innebära.


Burke hade ännu ett argument för att man ska hålla sig till det
väl etablerade. En social evolution har valt ut överlägsna
institutioner framför mindre lyckade sådana. Det var en djärv
spekulation före Darwin och Spencer, men inte något som håller
måttet. Vi vet idag att evolutionshistorien är fylld av
återvändsgränder.


Ska vi finna argument till stöd för rådande konventioner får vi i
stället söka oss till en annan viktig konservativ tänkare, den
skotske filosofen David Hume.


Hume beskrev hur godtyckliga normer kunde lösa våra problem. Jag
förväntar mig att du kör på höger sida av vägen, du förväntar dig
att jag kör på höger sida, jag förväntar mig att du förväntar dig
att jag kör på höger sida och så vidare. Här uppstår spontant en
jämvikt. Har vi hamnat i en sådan tjänar var och en på att hålla
fast vid normen.


Ibland utgör normen den optimala lösningen på ett
koordinationsproblem. Den jämvikt vi hamnat i är den bästa vi kan
uppnå. Men ofta finns flera möjliga normer. Vi kan ha hamnat i en
jämvikt som orättvist gynnar vissa eller i värsta fall är dålig
för oss alla. Men då det är en jämvikt är vi inlåsta i den.
Individuellt kan vi inte bryta oss loss. Försöker vi göra det
uppnår vi i stället för ett bättre tillstånd bara kaos och
elände.


Går det ändå inte att göra något? Kanske, men i
så fall med försiktiga medel. Det gäller att utmana den
problematiska konventionen utan att allt spårar ur.
Konservatismen motsätter sig djärva brott i form av revolutioner
— dess motsats är radikalismen — men den godtar reformer.
Övergången från vänstertrafik var en smal sak. Det kan vara
svårare att göra upp med inbyggda tendenser i ett ekonomiskt
system att gynna de rika och missgynna de fattiga. Ändå är det
kanske möjligt, med en försiktig reformpolitik. I så fall finns
inget från konservatismens sida att invända. Också genom gradvisa
och planmässiga förändringar kan stor skillnad göras. Man kan nog
säga att allmän och lika rösträtt i vårt land infördes på ett för
konservatismens acceptabelt sätt och det innebar att vi undgick
en allvarlig och blodig
revolution.                     


Det finns emellertid en speciell form av konservatism, som riktar
sig mot hela idén om planmässig samhällsförbättring. Främste
företrädaren för synsättet var den brittiske filosofen Michael
Oakeshott. Vi bör avstå ifrån försök att formulera problem,
tillsätta utredningar som klargör alternativen, för att utvärdera
deras konsekvenser och satsa på den optimala lösningen, hävdade
han. I stället bör vi hantera problem som de uppkommer, intuitivt
och på traditionellt vis. Traditionalism i stället för
rationalism, som han uttryckte det.


Oakeshott gick för långt då han avvisade tanken om att hantera
problem systematiskt. Vi bör försöka förstå vilka alternativ vi
står inför och vad än Oakeshott säger räkna på dem. Fast hur ska
vi räkna? Om vi ändå vill utföra den kalkyl Oakeshott ogillade,
så väljer vi, om vi är konservativa, försiktiga räknesätt. Det
gäller att ta det varligt och avstå ifrån att sikta på maximering
av den förväntade nyttan om detta framstår som riskfyllt.


Ryssland angriper Ukraina. Vi måste i grunden ändra vår
utrikespolitik, säger radikalen. Vi behöver USA:s
kärnvapenparaply för att vara säkra. Vi går med i NATO.


Men Sovjet angrep Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968.
Traditionellt har vi sökt säkerhet i alliansfrihet och vi har
försökt ge ett litet bidrag till ökad säkerhet i världen från den
positionen. Så gjorde Erlander, så gjorde Olof Palme. Hade det
inte varit bäst att hålla fast vid den traditionen, säger den
konservative. Och tillägger: blev vi verkligen säkrare under
USA:s kärnvapenparaply?


Rationalisten hävdar att om man försöker maximera den förväntade
nyttan så går det troligen bra på lång sikt. Men tänk om vi har
otur och det förväntat bästa alternativet faktiskt innebär att
det inte blir någon lång sikt?


Tänk om Ryssland angriper Gotland. Ryssland
spekulerar i att USA ska svika. Kanske går det så och Ryssland
tar Gotland. Eller ännu värre, tänk om USA verkligen svarar som
förväntat på angreppet och initierar ett kärnvapenkrig som gör
slut på oss alla. Är detta en risk värd att ta?


Sannolikt är vi kanske säkrare i NATO, men motiverar den
förväntande säkerheten att vi sätter allt på spel? Nej, det är
för riskfyllt att satsa på något som sannolikt kommer att gå bra,
men som kan ända i katastrof om vi har otur.


Så ser en försiktig konservativ kritik av radikal rationalism ut.


Jag har hänvisat till Edmund Burke, David Hume och Michael
Oakeshott. Idel döda gubbar. Var finns gummorna? Inte i den
konservativa traditionen. Det finns ingen konservatismens Rosa
Luxemburg eller Mary Wollstonecraft.


Ligger detta i konservatismens natur? Det är en fråga som bör
oroa varje anhängare av läran.


Torbjörn Tännsjö
filosof och författare