Korsfästelsen är en svindlande litterär konstruktion

På sitt eget sätt berättar vart och ett av de fyra evangelierna
historien om Jesus. Många författare har lockats att fylla igen
luckorna, men Mattias Hagberg tycker de står sig slätt mot
originalen.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2019-12-23.


”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att
hela världen skulle skattskrivas. Det var den första
skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i
Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin
stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus,
begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judéen, till Davids
stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin
trolovade, som väntade sitt barn.”


Lukas berättelse om Jesu födelse – med krubban,
herdarna och Herrens ängel – är förmodligen den mest lästa och
mest kända delen av de fyra evangelierna i Nya Testamentet. Det
är synd. För julevangeliet är trist och konstlöst i förhållande
till berättelserna i övrigt. Det är som att läsa en medioker
upptakt till en fantastisk bok.


Nej, ska man läsa om Jesus kan man gott hoppa över den storvulna
inledningen och gå direkt på den egentliga storyn, den som börjar
med att Jesus söker upp Johannes döparen.


Själv har jag ofta återvänt till texterna i de fyra evangelierna.
Jag har läst, och jag har läst om. Inte för att jag är troende –
det är jag inte – utan för att det är så bra litteratur. Ja,
faktiskt något av det bästa jag läst.


Framför allt tycker jag om att läsa evangelierna tillsammans, som
ett enda polyfont verk.


Mängder med författare har inspirerats av dessa texter och gjort
sina egna tolkningar och vidareutvecklingar. Här finns romaner av
så vitt skilda författare som Norman Mailer och Marianne
Fredriksson.


Och det kommer hela tiden nya romaner. Ofta intressanta och
tankeväckande, men de lever sällan upp till originalen. För det
mesta är de bara bleka kopior.


För mig är förklaringen enkel. De fyra evangelierna är fulla av
luckor och motsägelser. De talar ofta mot varandra och mot sig
själva. Markus säger en sak, Lukas en annan. Johannes har ett
anslag, Matteus ett annat.


Men romanförfattarna som inspirerats av evangelierna försöker
ofta täcka över dessa brister. ”Människosonen” av Lennart
Hagerfors från 2017 kan fungera som exempel. Han har tagit fasta
på det långa tomrum som finns i evangelierna mellan Jesus barndom
och tidpunkten när Jesus framträder och börjar förkunna. Han har
skrivit en vacker och inkännande roman om en ung man som söker
efter mening. Men i samma stund som han fyller tomrummet med ord
tar han också död på något av styrkan och spänningen i
berättelsen om Jesus. Det oklara och tolkningsbara får sin
förklaring. Mysteriet är inte längre ett mysterium.


Jag tror att det är så här: Litteraturens styrka
ligger i dess öppenhet. Texter som berör är texter som skaver och
bråkar, som lämnar fältet fritt för läsaren.


Eller annorlunda uttryckt: En text som svarar på läsarens alla
frågor är alltid en död text.


Författaren Lotta Lotass skrev en fin essä om det där i
tidskriften ”Glänta” 1998. Enligt henne måste en text vara öppen
för olika slags läsningar för att räknas som litteratur. Allt
annat är information. I essän använde hon ord och begrepp som
brus, tvetydighet och entropi för att förklara vad hon menade.
Och hon skrev: ”Texten produceras genom de skillnader som finns
inskriva i den.”


Det är symptomatiskt att Lotta Lotass är en av få som lyckats
skriva en roman som tar avstamp i evangelierna men som ändå
lyckas behålla något av den ursprungliga tvetydigheten. I
”Konungarnas tillbedjan” målar hon en poetisk och dunkel bild av
de vise männens färd under julens stjärna.


Samtidigt finns det så klart en gräns för hur mycket motsägelser
och luckor en text tål. Litteratur helt utan begräsningar blir
bara brus.


Evangelierna är inget undantag.


Trots alla sina motsägelser och luckor har de faktiskt en tydlig
struktur – en story om man så vill. Och inte vilken story som
helst, utan uppenbarligen en berättelse som burit i två tusen år.


Historien om Jesus är fascinerande. Särskilt om
man försöker skaka av sig en del av kristendomens alla
överlagringar och läser texterna med ett öppet sinne.


Dramaturgin är enkel. I trettioårsåldern framträder Jesus som
predikant, helbrägdagörare och exorcist. Han driver runt på
landsbygden; förkunnar tidens slut, driver ut onda andar och
utför underverk. Han samlar stora skaror av följare och
lärjungar. Men han kommer också i konflikt med sin omgivning. Han
provocerar och utmanar skriftlärda och präster. Snabbt trissas
konflikten upp och kulminerar under påskfirandet i Jerusalem.
Prästerskapet ser till att Jesus grips, döms och utlämnas till
romarna. Han torteras och korsfästs. Dör. Men återuppstår.


Precis som i alla andra berättelser är konflikten central. Det är
kring den allting snurrar.


Jesus är en revoltör. Han utmanar. Omkullkastar.


Ta bara intåget i Jerusalem. Scenen är karnevalisk och burlesk.
En fattig träarbetare från en okänd avkrok som kommer ridande på
en åsna och hälsas som en kung.


Eller ta hans predikningar där han allt som oftast påpekar att
den rådande ordningen skall ställas på huvudet. De sista ska bli
de första. De utstötta ska bli de mäktigaste. Guds rike tillhör
tullindrivarna och de prostituerade – inte prästerna och de
rättfärdiga.


– Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som
hungrar nu, ni ska få äta er mätta, utropar han i Lukas
evangelium.


Ja, listan med Jesusord som utmanar kan lätt göras lång.


– Den som vill vara stor bland er skall vara den andres tjänare,
och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras
slav.


– Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad,
och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.


– Värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra
kinden så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa
med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också.


– Älska era fiender och be för dem som förföljer er.


Men det är inte bara ord riktade mot makten. Nej, även den lilla
ordningen vill Jesus krossa:


– Tro inte att jag kommit med fred till jorden. Jag har inte
kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa
en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot
hennes svärfar, och mannens husfolk skall bli hans fiender.


Allt kulminerar så klart med korsfästelsen. Det är svårt att
tänka sig en mer utmanande tanke: Den allsmäktige Guden som ett
maktlöst offer, mördad som en simpel brottsling.


Som litterär konstruktion är korsfästelsen svindlande.


Ibland tänker jag på evangelierna som de optimala
motberättelsena, såväl innehållsmässigt som stilistiskt.
Tillsammans bildar de en utmanande textmassa som ställer mycket,
för att inte säga allt, på ända. Detta är text som brusar och
bråkar, som provocerar tanken.


Kan man önska sig mer av litteraturen? Nej, jag tror inte det.


Mattias Hagberg, författare