April är den grymmaste månaden – om T S Eliot och tomheten

Den är en av historiens mest betydelsefulla och omdiskuterade
dikter. Men också missförstådd. Kristoffer Leandoer reflekterar
över The Waste land.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Da-da-da.


Den 6 maj 1912 får den ambitiöse Harvardstudenten Tom Eliot en
bokgåva av sin professor i indisk filologi som tecken på
uppskattning. Boken var Upanishaderna och gåvan kompletteras med
en handskriven förteckning över viktiga passager, där professorn
skrivit följande ord: ”Da-da-da = damyata datta dayadhvam”.


Den svenska översättningen av motsvarande passage i Upanishaderna
lyder: ”Åskmolnen dundrar: ’Da! Da! Da! Var självbehärskade! Var
barmhärtiga! Var medlidsamma!’”


Tio år senare, 1922, dyker dessa ord upp i Toms dikt Det öde
landet, The Waste Land, i dess avslutande del ”Vad åskan sade”.


Professorn hette Charles Rockwell Lanman och under hans ledning
studerade Eliot hinduismens och buddhismens urkundstexter på
originalspråken. Lanman fick sina studenter att särskilt
uppmärksamma parallellerna mellan buddhism och kristendom:
lidandet beror på villfarelser, illvilja och begär, först när vi
lyckas släcka dessa tre bränder inom oss kan vi befrias från
lidande.


Det öde landet har ofta lästs som ett uttryck
för nihilism och värdekollaps efter första världskriget, men
dikten har alltså betydligt äldre rötter i författarskapet än så.
Det var inte enbart av klädsamhet som Eliot värjde sig mot att
bli läst som uttryck för tidsandan: ”Diverse kritiker”, sa han,
”har gjort mig äran att tolka dikten i samtidskritiska termer,
och faktiskt betraktat den som ett betydande stycke
samhällskritik. För mig var den bara ett sätt att vädra lite
privat groll mot tillvaron i stort; det är bara lite rytmiskt
gnäll.”


Da-da-da.


Självbehärskning var något som Eliot vinnlade sig om. Vi vet att
han studerade den buddhistiske läromästaren Nâgârjuna, som levde
på 100-talet efter Kristus, och man kan tänka sig att den svårt
blyge Tom, som var plågsamt känslig för omvärldens blickar och
den egna placeringen i litterära hierarkier, tog till sig
följande råd: ”Du känner ju världen, så var likgiltig inför de
åtta världsliga känslorna: att fästa sig vid om du segrar eller
förlorar, om du känner glädje eller sorg, om man talar väl eller
illa om dig, om vördnad eller förakt visas dig. Låt inte sådant
bekomma dig!”


Bästa sättet att nå detta tillstånd av upphöjd lomhördhet inför
gaffaregläfs var att ta emot tomhetens gåva och inse att det egna
jaget är precis lika illusoriskt som allt annat. ”Att låta sig
förvillas av fenomenvärlden”, säger Nâgârjuna på ett annat
ställe, ”är som om en målare skulle skrämma sig själv med ett
spöke som han själv målat.”


Det vill säga, världen och jaget är illusioner som vi själva
skapar, ”A heap of broken images, where the sun beats” – ”bilder,
splittrade under solens tyngd”, som den slutliga formuleringen i
Det öde landet lyder.


Långt innan skottet avlossades i Sarajevo, långt innan
skyttegravar grävdes vid Somme, hade Eliot börjat arbeta på en
dikt som ville visa att vår omedelbara verklighet i tiden och
rummet kanske är en illusion, men att bortom alla föreställningar
om kronologi och geografi finns kulturens samtidighet, en
samklang för skilda tider och rum där Dante och Vergilius går
sida vid sida med Gérard de Nerval, Edmund Spenser, bartenders
och societetsflickor som åker kälke.


”April är grymmast av månader”, lyder diktens första ord och
skildringen av syrenerna som desperat kämpar sig upp ur den
förtorkade jorden går alldeles utmärkt att läsa i buddhistiska
termer, en återfödelse som bara leder till mera lidande, mera
död.


Men innan vi gör som en överhettad amerikansk litteraturforskare
och utnämner Eliot till en i beatpoeten Jack Kerouacs Dharmagäng,
så låt oss fundera över exakt var någonstans Det öde landet
börjar? Var befinner vi oss? Rösten som talar i de första raderna
kommer underifrån, under jorden, där syrenerna gror och snön
vintern igenom legat som ett värmande täcke. Snötäcket finns i
själva verket ovanför oss. Den som talar väntar på vårens
återuppståndelse, den som talar är död och begraven. Vi lyssnar
till ett lik, det första bland många, de döda talar till varandra
över stora tidsrymder, första världskrigets och det första
puniska krigets drunknade jämför sjöslagen, ”vem kunde trott att
döden gjort till stoft så många”.


I diktens centralparti, vars titel Eldpredikan
är direkt hämtad från Buddha, skildras vad som idag skulle kallas
date rape, direkt efteråt smiter han iväg nerför trappan och hon
rättar till håret och sätter på en ny skiva. Den som betraktar
begärets destruktiva spel i ett londonskt hyresrum är den blinde
siaren Teiresias från Thebe. Han som enligt myten varit både
kvinna och man, och som hos Eliot rentav blir dubbelkönad, och
därför kan känna medlidande med bägge parter, och dessutom säger
sig ha ”vandrat djupast i de dödas rike”. Det är fortfarande de
döda som kikar in på de levandes värld, men inte med avund utan
medkänsla.


Det är inget fel på konkretionen när Eliot på bara 433 rader
gestaltar hela kretsloppet av död och pånyttfödelse. Dantes
Gudomliga komedi omfattar 14 233 rader, där skulle 33 öde
länder få plats. Jag skulle ändå inte säga att litteraturens
anspråk har krympt sen Dantes tid, det som står på schemat är
fortfarande inget mindre än frälsning och återuppståndelse.


Däremot har utrymmet i tid och rum snävats åt
betydligt. Litteraturen får gärna rädda oss till det eviga livet,
men den får sno sig lite, det är så mycket annat som ska hinnas
med. Detta var Eliot akut medveten om. Vi ska hinna åka kälke och
gå på cocktailpartyn också. Det ska gå undan i den moderna
världen, en medellång dikt är vad utrymmet räcker till, men då
gäller det att dikten fungerar i flera dimensioner samtidigt, att
den är över- och underbyggd med myt och historia, en ekokammare
där orden jobbar dubbelt. Så när Eliot gjuter sitt rytmiska gnäll
använder han fler armeringsjärn än buddhismens. Föreställningen
om sinnevärldens tomhet är minst lika utmärkande för de tidiga
kyrkofäderna, låt mig bara citera Gregorius av Nyssa som på
300-talet varnade kristna för att låta begäret och den egna
viljan få dem att fästa sig vid världen, det gällde tvärtom att
leva ”som om inte”. Ungefär samtidigt med Gregorius levde den
kristna poeten Faltonia Betitia Proba, författare till en cento
som användes som skolbok ända in på medeltiden. Vad är en cento?
En dikt som enbart använder sig av citat, Proba skildrar Jesu liv
i en dikt som helt består av rader och halva rader från
Vergilius. Hon och andra centodiktare, som klippte och klistrade
fram kristna budskap ur klassisk dikt, kan med fördel ses som
föregångare till den collageteknik som Eliot fulländar i Det öde
landet. Buddhismen är medel, inte mål: diktens verkliga tema är
myten om den heliga Graal och den sjuke kungen Amfortas som
endast medlidandet kan befria. Ett medlidande som föds av
utanförskap och därför bara visas av den dåraktige Parsifal, den
dubbelkönade Teiresias – eller den blyge Tom Eliot.


Da-da-da.


Kristoffer Leandoer, författare


 


Litteratur


T S Eliot: Det öde landet. Översättning av Karin Boye och Erik
Mesterton, publicerades i tidskriften Spektrum 1932.


Nāgārjuna: Brev till en vän. Översättning Rolf Jonsson. H:ström,
2011.


Upanishaderna. Swami Prabhavananda och Frederick Manchester
(red). Översättning: Astrid Setterwall Ångström och Elin
Lagerkvist]. Natur och kultur, 1980.


Robert Crawford: Young Eliot. From St Louis to The Waste Land.
Farrar, Straus and Giroux, 2015.