Är det vänster hjärnhalva som har fördärvat världen?

Har den vänstra hjärnhalvan lyckats skapa en värld där den
ständigt kan dominera över den högra? Helena Granström ser en
kosmisk kamp utspela sig framför våra ögon och bakom varje
pannben.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Hennes högra hand tänder en cigarett – vänster hand släcker den.
Så snart hennes högra hand valt ut en blus, hänger hennes vänstra
hand tillbaka den i garderoben. Med höger arm omfamnar hon sin
make, samtidigt som hennes vänstra stöter bort honom.


Hos split brain-patienter, det vill säga personer som av olika
skäl fått förbindelsen mellan höger och vänster hjärnhalva kapad,
uppträder de två delarna av hjärnan inte sällan som två ilskna
kontrahenter: Den ena med tillgång till såväl språket som
kroppens högra hälft, den andra stum men i outtröttlig tigande
protest genom verksamheten hos den vänstra kroppshalvan. Det
mänskliga jag som i vanliga fall framträder som en enhet
manifesterar sig hos dessa patienter snarast som resultatet av
framgångsrika förhandlingar mellan två agenter med radikalt olika
agenda. 


Men också hos dem av oss där förbindelsen mellan hjärnans två
halvor är intakt visar neuropsykologisk forskning att två
diametralt motsatta krafter är i rörelse i vårt inre, om än i
mindre öppen konflikt. Visserligen är deras samarbete en
förutsättning för att hjärnan ska fungera normalt, men icke desto
mindre är det lätt att få intrycket av två väsensskilda
personligheter: Den ena med en faiblesse för abstraktion och
kategorisering, den andra upptagen av specifika sammanhang och
relationer mellan konkreta objekt. Den ena inriktad på att
manipulera sin omvärld, den andra på att tolka den. Den ena
förmögen att uttolka innebörd hos bokstäver och tecken, och den
andra förtrogen med tillvarons djupare mening. Kanske har vi med
andra ord alla skäl att, likt Goethes Faust, utbrista: Ack, jag
har två själar i mig!


Spelet tycks emellertid vara riggat till den
vänstra halvans fördel, konstaterar neuroforskaren och
litteraturvetaren Iain McGilchrist i ”Mästaren och budbäraren”,
ett rikt och vittfamnande verk om kulturhistorien som hemisfärisk
kamp: Det är denna hjärnhalva som är i besittning av språk,
logik, rationalitet och i princip alla andra redskap som vi
normalt sett använder oss av för att förmedla och utvärdera
argument och resonemang.


Det underförstådda har ingen plats hos den vänstra hjärnhalvan,
som avkräver världen entydighet och tydlighet: Medan den högra
hjärnhalvan tänker med hjälp av metaforer – en tankeform som, om
vi ska tro McGilchrist, föregår all form av abstrakt tänkande –
saknar den vänstra hjärnhalvan helt tolerans för vaghet och
motsägelse. Finner den någonstans en antydan till implicit
mening, vill den genast göra denna mening explicit genom att ge
den ett exakt språkligt eller vetenskapligt uttryck. För denna
hjärnhalva är både metaforik och poesi – den konstform som låter
språket självt begå en form av myteri mot all entydig innebörd –
i bästa fall vackra illusioner, i sämsta fall lögn.


En värld präglad av den vänstra hjärnhalvans funktion och
preferenser skulle vara en värld av entydighet och bokstavlighet,
regelstyrning och byråkratisk kontroll. En strikt mekanistisk syn
på tillvaron skulle råda, och långt större tonvikt läggas på
teknologisk utveckling än på mellanmänskliga relationer. Religion
och andra högre värden skulle avfärdas som barnsliga fantasier,
och mätbarhet och effektivitet skulle vara överordnade ideal.


Låter det – tja, en smula bekant? Det är i så fall ingen slump:
McGilchrists kungstanke är nämligen att balansförhållandena i den
mänskliga hjärnan har pendlat genom historien, så att kulturer
under olika epoker har formats huvudsakligen av antingen den ena
eller andra halvans ideal. Detta kan enligt författaren avläsas
såväl ur litteratur och filosofi, som till exempel från en sådan
sak som från vilken vinkel som dominerar vid porträttmåleri:
Genom vilket öga målaren valt att betrakta sin modell säger
någonting om till vilken hjärnhalva han svär sin lojalitet.


Vår tid är alltså inte den första som präglats
främst av vänster hjärnhalvas språkfixering, maktlystnad och
kontrollbehov. Men det finns trots det någonting som ger det
moderna samhället en särställning. Den industriella revolution
som resulterat i det samhälle vi ser idag var, med McGilchrists
ord, ”den vänstra hjärnhalvans djärvaste angrepp på den högra
hjärnhalvans värld”. För, trots att höger hjärnhalva på det allra
mest basala planet är den som öppnar oss för tillvarons mångfald
och gör den begriplig, finner vänster hjärnhalva i och med
industrialismen ett sätt att kringgå detta, nämligen genom att
omskapa den konkreta verkligheten efter sitt tycke.


Den högra hjärnhalvan sysslar med mångfald och den vänstra med
kategorier och identitet: vad händer då om vi genom
massproduktion och standardisering på ett handgripligt sätt
fyller tillvaron just med sådana identiska kopior som den vänstra
hjärnhalvan hanterar bäst? Om en fysisk plats inte längre är
möjlig att särskilja från en annan, vad ska vi då med höger
hjärnhalvas förståelse av enskildhet och individuell särart? Och
kanske mest avgörande av allt: Forskningen visar att vår högra
hjärnhalva ”känner ett släktskap med levande ting” och den
vänstra med det icke-levande. Dessutom är vänster hjärnhalva den
som ensam hanterar varseblivningen av allt icke-levande i vår
omgivning. Kan denna vänstra hjärnhalva då inte faktiskt tänkas
vara på väg mot sin slutgiltiga seger i en värld som i allt högre
grad består av mänskligt tillverkade artefakter, en värld där det
levande undan för undan ersätts av livlösa ting?


Under den upplysning som banade väg för
teknologi och industriell produktion utsattes, påpekar
McGilchrist, naturen för samma behandling som metaforen: ”från
att en gång ha vördats som en väg ut ur det artificiella och in i
en djupare verklighet” började naturens skönhet förstås som en
sorts bedrägeri, inte heller den mer än en vacker illusion.


Och på samma sätt har, kan man tillägga, den implicita mening som
varje grässtrå, varje fågel, varje träd härbärgerar brutalt
kommit att ersättas med nyttans och kvantifierbarhetens explicita
mening, formulerad i termer av rekreationsvärde, biologisk
mångfald och virkesuttag. Som McGilchrist uttrycker det:
”Maktlystna människor försöker alltid att ersätta implicit
förståelse med explicit förståelse.”


Och lika utarmad som ett språk utan metaforik skulle tillvaron
stå om den slutligen berövades allt det som är outgrundligt och
genuint annat, enskilt och okontrollerbart, till förmån för en av
människan skapad omgivning där varje ting fyller en uttalad och
entydig funktion. Kvar fanns då bara en värld av speglar som
återkastade människans ansikte mot henne vart hon än vände
blicken, och det enda bildspråk som återstod vore den tomma
liknelsen ”jag är som jag”.


Men så länge något i vår omvärld gör motstånd mot entydigheten,
kommer något i våra hjärnor också att göra det. Och hur mycket
vi, eller något i oss, än strävar efter att utjämna tillvarons
mångfald och djup lär vi aldrig lyckas helt och hållet. Det är
jag åtminstone till hälften säker på.


Helena Granström
författare med bakgrund inom fysik och matematik


Litteratur


Iain McGilchrist: Mästaren och budbäraren – Om hur hjärnans två
halvor format världen. Översättning: Michael Larsson. Fri tanke,
2023.