Med myten om Afrika kan man lura en värld

Lögnen kan aldrig bli sanning, men väl verklighet. Dan Jönsson
berättar om bedragaren från Ghana som lovade världens rika ännu
mer guld.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


En historia jag aldrig hört berättas handlar om hur den svenska
nittiotalskrisen i själva verket hade sina rötter i politisk
korruption på högsta nivå. Statsminister Olof Palme lär nämligen
efter att han återkom till makten 1982 ha fört över stora delar
av den svenska valutareserven till hemliga schweiziska
bankkonton, och när han mördades var det för att släcka spåren
efter transaktionen, som riskerade att läcka ut. Som sagt, jag
har aldrig hört någon dra historien eftersom den, för det första,
inte är sann och för det andra, inte heller är särskilt
trovärdig. Man brukar ju säga att om en lögn upprepas
tillräckligt ofta, så blir den till slut en sanning. Men det
stämmer inte. Det gäller för det första inte alla lögner. Och för
det andra, hur trovärdig en lögn än är, någon sanning kan den
aldrig bli. Lögnen förblir lögn; vad som kan hända däremot är att
den blir verklighet.


Och det är en annan sak. Den som tror att sanningen och
verkligheten har något med varandra att göra förstår inget om
historien. Den som inser skillnaden däremot kan snabbt bli både
mäktig, förmögen – och historisk. John Kolorah Blay föddes 1941 i
en liten by i de västra delarna av det som då var den brittiska
kolonin Guldkusten, idag Ghana. Han växte upp med legender om
forntida kungariken och guldskatter, men också med berättelser om
män som rest till fjärran länder för att med tiden återvända hem
och uträtta storverk. Han beslöt sig för att bli en av dem. Och
för att göra en lång historia extremt kort: det lyckades över all
förväntan. I mer än ett decennium på sjuttio- och åttitiotalet,
medan Ghana skakades av ideliga kriser och militärkupper, var han
under sitt nya namn John Ackah Blay-Miezah – taget efter en av de
legendariska kungarna – en av landets rikaste och mäktigaste
personer. Han påstod sig ha nycklarna till en enorm förmögenhet,
som skulle få Ghana att blomstra. Han ägde ett av landets mest
framgångsrika fotbollslag och hade grundat ett parti för att
ställa upp i presidentvalet. Men allt var lögn.


Sanningen, å andra sidan, var ungefär denna.
1957 hade Ghana under ledning av den karismatiske Kwame Nkrumah
gjort sig fritt från det brittiska kolonialväldet.
Förväntningarna var höga på den nya statens möjligheter, landet
var omvittnat rikt på guldfyndigheter och en av världens största
kakaoproducenter. Men infrastrukturen var i bedrövligt skick, om
den alls existerade, och det visade sig snart att medlen för att
utveckla ekonomin saknades. Den gamla kolonialmakten hade låtit
deponera statsfinanserna på brittiska konton och där hade de helt
enkelt på något vis försvunnit. För att rädda ansiktet lät
britterna sprida ut rykten om att de försvunna pengarna istället
kunde förklaras med inhemsk korruption, en historia som snart
mynnade ut i att landets guldreserv hade förskingrats utomlands
av den korrupte president Nkrumah själv. Nkrumah var egentligen
allt annat än korrupt, men skrönan visade sig användbar inte bara
för britterna utan även för USA, som med stigande nervositet såg
Ghanas regering odla vänskapliga förbindelser med såväl Nassers
Egypten som med Sovjetunionen och befrielserörelser över hela
Afrika. Man ville få bort honom. När Nkrumah störtades i en kupp
1966 var just de stulna statsfinanserna en punkt på juntans långa
lista över hans förbrytelser.


Så var myten etablerad. John Ackah Blay-Miezah hade i början av
sjuttiotalet på underliga vägar lyckats bluffa sig fram i den
amerikanska universitetsvärlden och där börjat sprida en historia
om att han visste var Nkrumah hade gömt sitt stulna guld. Det var
i själva verket bara han som visste; Blay-Miezah hade, berättade
han för dem som ville lyssna, varit mycket nära vän till
presidenten och på sin dödsbädd hade landsfadern anförtrott honom
sin hemlighet. Det rörde sig om hundratals miljoner, kanske
miljarder dollar, men som Blay-Miezah förklarade hade Nkrumah
fört undan pengarna inte för egen vinning utan för att säkra
Ghanas framtid. Kapitalet förvaltades nu av något som kallades
The Oman Ghana Trust Fund och innan det kunde frigöras återstod
en hel del byråkrati – vilket i sin tur kostade pengar.
Blay-Miezah erbjöd nu vem som helst att investera en slant i
projektet som, när fonden en gång betalades ut, skulle ge dem
tiofalt igen.


Inget avancerat upplägg alltså. Snarare ett klassiskt pyramidspel
– men som journalisten Yepoka Yeebo konstaterar i sin bok
”Anansi’s Gold”, där hon försöker reda ut vad som egentligen
hände: Blay-Miezahs bluff passade så väl ihop med de
västerländska fördomarna om Afrika att den var lätt att svälja om
man bara ville. Och det ville många, visade det sig. Med bidragen
från diverse ljusskygga affärsmän, advokater och bankirer
lyckades Blay-Miezah under många år leva ett liv i sus och dus,
helt utan egna pengar. Flera gånger var han nära att bli
avslöjad, men på något vis lyckades han alltid försvinna i sista
stund, fejka en hjärtattack eller något annat som gjorde att han
kunde slippa ur nätet och sedan komma tillbaka, för var gång i
ännu större stil.


Hur var det möjligt? Vad är det som gör att en lögn som knappast
skulle få luft i Sverige kan förändra historien i Ghana? Kanske
kan man säga att varje samhälle har sina bedragare: om folk ska
köpa deras lögner måste det de har att sälja fylla ett verkligt
behov. Vad John Blay-Miezah sålde, skriver Yeebo, var myten om
Afrika – föreställningen om en kontinent förgiftad av inkompetens
och korruption, dömd att för överskådlig tid regeras av tjuvar
och bedragare. Med andra ord: det han sålde var en sorts
postkolonial version av myten om ”den vite mannens börda”. En myt
så seglivad att den än idag dominerar relationen mellan nord och
syd, och så stark att även vissa av Ghanas inhemska politiker var
benägna att köpa den – åtminstone så länge den gynnade dem
själva. Lögnen blev inte sanning, men den blev verklighet. En
verklighet, vars förbannelse bara kan brytas av västvärldens
välvilja, med dess bistånd och investeringar.


”Historia är en ömtålig sak,” skriver Yepoka
Yeebo i efterordet till sin bok – och i ett land som Ghana tycks
den så mycket ömtåligare än på andra håll. Yeebo berättar hur hon
ofta förgäves har jagat källmaterial till sin historia;
biografier som aldrig blivit skrivna, analyser som bara finns i
något udda exemplar på något forskningsbibliotek, vittnen som
försvunnit, dokument som förstörts under åren av kupper och
kriser. John Ackah Blay-Miezah kunde till slut inte hålla uppe
fasaden; när han mystiskt dog 1992 var det det definitiva slutet
för hans stora bluff. Ändå, skriver Yeebo, lever myten om
Nkrumahs stulna guld. Av någon anledning förblir den trovärdig.
Historikerns uppgift kan då ibland bara bestå i att försöka röja
upp i tidens rasmassor av alternativa och förvrängda fakta.
Blotta den sanna tomheten under lagren av lögnaktig historisk
verklighet.


Dan Jönsson
författare och essäist


Litteratur


Yepoka Yeebo: Anansi's gold. The man who looted the west,
outfoxed washington, and swindled the world. Bloomsbury
publishing, 2023.