Avgörandets historia berättar något avgörande om fotboll och samhället

Vad som händer och tillåts på fotbollsplanen berättar om hur
samhället förändrats. Thomas Steinfeld funderar över några
avgörande förändringar i avgörandets historia.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


För nästan sextio år sedan, den 24 mars 1965, mötte den tyska
fotbollsklubben FC Köln engelska klubben Liverpool FC i
kvartsfinalen av Europacupen för mästarlag – föregångaren till
Champions League. Lagen drabbade samman för tredje gången. Hemma-
och bortamatcherna hade spelats utan mål. I Rotterdam, på neutral
mark, skulle ett avgörande tvingas fram. Men efter förlängning
stod spelet fortfarande oavgjort, två mot två. Domaren tog då en
liten rund träskiva, med en vit sida för Köln och en röd sida för
Liverpool och kastade den upp i luften. Efter den långa matchen
bestod spelplanen dock mestadels av lera. Skivan blev stående i
gyttjan. Först vid andra försöket visades den röda sidan upp och
Liverpool utsågs till segrare.  


”Om man skulle ha använt sig av straffsparksläggning, skulle det
hela haft en mening”, klagade Kölns tränare efteråt, ”det skulle
haft någonting med fotboll att göra. Men att singla slant? Det är
helt enkelt ofattbart.” Minst två saker kan man lära sig av denna
historia. För det första att ett spel visserligen är ett spel,
men att det i slutet handlar om hur det avgörs. För det andra att
inte bara spelet, utan också själva avgörandet har en historia.
Varför skulle annars slantsinglingen kännas så hopplöst förlegad?
Den bryter mot alla föreställningar om att en vinst ska bero på
en prestation. Och visst måste slumpens dom fortfarande
accepteras inom samhället – men det sker inte utan en allmän
tilltro till att det brukar gå rätt till.


Till fotbollen hör en egen vetenskap, full av
anekdoter, full av äventyr och märkliga öden, men också full av
filosofiska eller till och med mystiska idéer om kroppslighet och
strategi, tro och lojalitet, vilja och styrka. Ur denna
vetenskaps bibliotek sticker en liten bok ut. Den tyske
litteraturprofessorn Ansgar Mohnkerns skrift ”Einer verliert
immer”, ungefär: Det är alltid en som förlorar, handlar om just
avgörandet, och bara om det. Dess historia berättas genom tre
exempel: Det första är slantsinglingen i Rotterdam, där
belöningen för en överlägsen prestation ersattes av ett slags
gudsdom. Det andra fallet är finalen i Europamästerskapen 1976,
där Förbundsrepubliken Tyskland mötte Tjeckoslovakien. För första
gången i fotbollens historia avslutades vid detta tillfälle en
stor turnering med en straffsparksläggning: Tyskland förlorade,
efter att anfallaren Uli Hoeneß skjutit bollen upp i natthimlen.


Före spelet hade arrangörerna funderat på om lagen i händelse av
oavgjort skulle mötas ytterligare en gång. Förbundsrepubliken
motsatte sig en sådan lösning. Man ville inte att finalen skulle
dra ut på tiden och alltså bli mindre spännande. Och vad man då
fick, var visserligen spännande. Men att avsluta med straffar
förändrade inte bara avgörandet, utan hela spelet. Ty vid en
straffspark står inte lag mot lag, utan en enstaka människa mot
en enstaka människa: en individ, som helt på egen hand måste rå
om sitt öde. Denna individ är skytten, inte målvakten som får stå
i sitt lilla hus så som han – eller hon – alltid står i – målet.
Därför är det bara skytten som vid en straffsparksläggning kan
bli en ”tragisk hjälte” och aldrig målvakten. Och därför täckte
Uli Hoeneß sitt ansikte med händerna när han missade målet:
Förtappad för evigt, ville han inte längre vara sig själv.


Så som slantsinglingen står för ett samhälle med fasta
institutioner som tålde tillfälliga avbrott genom slumpen, står
straffsparksläggningens framkomst för ett samhälle där alla
gemensamma ansträngningar slutar i frågan om en individ lyckas
eller inte. Visst går hela historien i de västliga länderna i
samma riktning, från starka traditioner till en allt vassare
konkurrens, från välfärdsstaten till ett nyliberalt system, eller
vad man nu vill kalla den pågående oordningen. Fotbollshistorien
gick alltså vidare, framför allt på individens vägar, med figurer
som Zlatan Ibrahimović eller Ronaldo, Kylian Mbappé och
Erling Haaland: med spelare alltså, som i det närmaste kan bli
själva spelet, ibland som samspelare, men ibland nästan utanför
det egna laget. Pionjären för dessa undantagsspelare var en
argentinsk mittfältsspelare, Diego Maradona. I avgörandets
historia levererar han det tredje fallet.


I världsmästerskapet 1986, I kvartsfinalen,
möttes Argentina och England. Spelet avgjordes av Maradona, med
två mål. Det första bröt mot spelets regler: Ett par meter
framför målet lyfte den lilla spelaren bollen över den långa
målvakten, med handen. Domaren missade det grova brottet, som
sedan, i berättelse efter berättelse, förhöjdes till en akt av en
mytisk rättvisa. Det hände, trots att det aldrig skulle hända, i
en anarkins triumf över all ordning. Och fyra minuter senare sköt
Maradona ett mål till, efter en spurt över mer än halva fältet
där han spelat bort den ena motståndaren efter den andra, för att
till slut, fallande, putta bollen i målet. Ingen norm var bruten,
det andra målet var ett mirakel i lag och ordning. Den totala
friheten var kort, och vad som följde var en lydnadens
virtuositet.


Fotbollen är den mest populära bland de många idrotter som gjort
krig till ett spel. Alltid skall motståndet elimineras, terräng
skall vinnas och fiendens positioner skall erövras. Visserligen
sublimeras kriget i spelet, motsättningen förfinas, förhöjs och
våldsamheterna reduceras till ett minimum, för det mesta. Men
detta gör inte kriget till något fiktivt. I yrkeslivet och
vardagen har man vant sig vid att beslut inte bara fattas, utan
att man förhandlar och förmedlar, tills alla sidor är någorlunda
överens. Inom fotbollen, mitt i samhället och ändå fjärran det
vanliga livet, är det annorlunda, innefattande en grymhetens
estetik, tårar och förtvivlan, sår och slagsmål.


Var det finns en vinnare, finns också en
förlorare, även om man ibland kan vinna – eller förlora
– med ett oavgjort resultat. Dessutom tillhör
det varje mästerskapen, att varje vinnare alstrar förlorare. Och
för var och en av dessa förlorare upplevs nederlaget inte bara i
spelet, utan också i det verkliga livet.


Och avgörandets historia tog förstås en ny vändning efter att
mirakelmännen – de som ensamt kan avgöra en match – börjat
framträda. Nu var det själva avgörandet som kunde bli historiskt.
Och i dessa individer döljer sig en förhoppning om att bara
vinna, där själva tävlingen förpassas till en inre kamp, utan
yttre motståndare. ”Competition is for losers” som den
tillhörande parollen lyder.  Att singla slant däremot, bjöd
på en äkta chans.


Thomas Steinfeld
författare och professor i kulturvetenskap


Litteratur


Ansgar Mohnkern: Einer verliert immer. Betrachtungen zu Fußball
und Ideologie. Turia und Kant Verlag, Wien 2023.