Jag tittar i spegeln och fylls av skräck

Spegeln är en plats för våra drömmar och för att lära oss se oss
själva med andras ögon. Författaren Ann Lagerhammar blickar in i
sanningssägaren som även kan vara ett fönster ut mot världen.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


 ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett
ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Det finns fem speglar i mitt hem. En kvinna möter mig där, i
speglarna, flera gånger varje dag. Ofta kastar hon bara en snabb
blick när hon går förbi, ibland stannar hon till och ler,
prövande, eller så lutar hon sig helt nära och granskar sitt
ansikte. Hon är varken gammal eller ung, men hon bär tydliga
ålderstecken. Det är ofta dem hon granskar när hon stannar till.
För att kritiskt syna det hon redan vet finns där, eller för att
kontrollera om det har kommit något nytt. Hon drar handen över
huden, skrapar med nageln, kniper om skinnet. Ibland ser hon ut
som en ung flicka, ibland ser hon så gammal ut att hon framstår
som någon annan.


Så en morgon, helt nyligen, i spegeln i badrummet. Jag tvättade
händerna framåtlutad över handfatet. När jag lyfte blicken ryste
jag helt oväntat till vid åsynen av mitt ansikte. I det från
sidan kommande ljuset var huden så tunn att kraniet lyste igenom.
Och när jag mötte min blick grep en skräck tag i mig av det slag
som kan gripa tag när man vaknar i vargtimmen utan dagens alla
skyddsmekanismer. Det var som om jag, eller ett annat jag,
tittade ut från ett långt avstånd, bortom livet. Det varade bara
i några sekunder, sedan drog jag ett djupt andetag, och den där
isande klarheten var borta.


Vad är det vi ser när vi ser oss i en spegel? På
ett plan ser vi förstås vår spegelbild, en skenbild som vi, eller
vår hjärna, uppfattar som en bild inuti spegeln. En, beroende på
ljusförhållandena och spegelns yta, någorlunda naturtrogen
avbildning av vår fysiska kropp, färgad och formad av ljus och
skuggor, avstånd och perspektiv.


Men spegeln är inte bara ett tunt lager aluminium struket på en
glasskiva för optimal optisk spegling. Spegeln är en bärare av
upplevelser och minnen, en plats för tankar och drömmar. Den
bistår oss villigt i att lokalisera ett gruskorn i ögat, eller en
persiljeflaga mellan tänderna, men lika ofta är den en
obarmhärtig sanningssägare som blottlägger tidens gång eller våra
allra fulaste sidor.


I romanen Äcklet från 1938 låter Jean-Paul Sartre sin huvudperson
Antoine Roquentin granska sig i en spegel och fundera över sin
oförmåga att förstå sitt eget ansikte. Han tycker att andras
ansikten har en mening, men när han betraktar sig själv i spegeln
upplever han att det han ser ligger vid gränsen till växtvärlden,
i nivå med polyperna. Ett blaskigt hull sväller fritt ut och
skälver, ett vitt fjun löper nedför kinderna, ögonen liknar
fiskfjäll. Han säger sig uppleva sitt ansikte på samma sätt som
han upplever sin kropp, genom, som han säger, ”en dov och
organisk sensation”.


Jag avundas honom först denna förmåga att så sakligt betrakta sig
själv, men när han har resonerat klart ändrar jag mig eftersom
han drar slutsatsen att hans oförmåga att förstå sitt ansikte
beror på att han är ensam. ”Människor som umgås med andra”, säger
han, ”har lärt sig att se sig själva i speglar på samma sätt som
deras vänner ser dem.” Han har inga vänner och därför upplever
han sin kropp i spegeln som bara en kropp. En kropp som med hans
ord är ”naturen utan människor”.


För de allra flesta är kroppen naturen med
människor. Att leva bland människor är att leva med medvetenheten
om att bli betraktad, kanske på något sätt definierad,
kommenterad, bedömd.


I Äcklet, liksom i flera andra av sina verk, använder Sartre
spegeln som en symbol för den andres blick. När Roquentin är på
väg att förlora sig i en känsla av äckel och överflödighet i en
meningslös tillvaro söker han sig till spegeln i hopp om att där
hitta en balanserande kraft. Men spegeln är inte till någon
hjälp. Eftersom han inte har förmågan, eller kanske viljan, att
se sig genom andra ser han i spegeln bara sitt fysiska ansikte
återspeglat som en meningslös, organisk massa.


Enligt den franske psykologen Jacques Lacan kan vi någonstans
mellan 6 och 18 månaders ålder identifiera oss med vår
spegelbild. Men det är enligt Lacan en inlärd identifikation,
förmedlad till oss genom en utifrån kommande blick, ofta en
förälder eller annan nära vuxen som håller upp oss inför spegeln
och pekar och säger: Titta, det är du. På så sätt lär vi oss
tidigt att uppfatta oss själva som ett objekt som kan ses
utifrån. Och denna objektifiering lever vi sedan med under resten
av våra liv, i den ständiga pendlingen mellan det inre jaget och
det yttre.


Min dag börjar ofta med en stund framför badrumsspegeln. Med
borstar och färger målar jag fram det jag som jag vill vara när
jag lämnar hemmet och träder ut i världen. Det är en rutin så
integrerad i min vardag att jag inte kan tänka mig ett liv utan
speglar. Hur hade jag ens föreställt mig mitt ansikte om jag
aldrig hade sett det speglat?


I slutet av 1960-talet filmade antropologen Edmund Carpenter
biamifolket, som levde isolerade från yttervärlden på Papua Nya
Guinea, när de för första gången såg sig i en spegel. ”Efter en
första reaktion”, skrev Carpenter några år senare, ”då de med
förfäran täckte sina munnar och duckade som inför ett slag, stod
de som förstenade och stirrade på sin spegelbild.” Men deras
förfäran varade inte länge. Inom loppet av några dagar noterade
Carpenter att byborna ägnade sig åt spegeln och sin bild i
spegeln med samma självklarhet som en som har speglat sig i hela
sitt liv.


Den moderna människan kritiseras ofta för sin
individualism och i den utvecklingen har spegeln onekligen spelat
en viktig roll. I boken Inne i spegelsalen tecknar Liv Strömquist
en bild av den moderna människans upptagenhet av sitt eget och
inte minst andras utseende, en upptagenhet som gränsar till en
besatthet av att fotografera och exponera sig i vår tids speglar,
sociala medier. Det är en starkt narcissistisk bild av vår tid
som Strömquist målar upp, men samtidigt finns där genomgående ett
stråk av något annat, något grundläggande mänskligt.


Så vad var det jag såg i badrumsspegeln den där morgonen när jag
i en svindlande sekund av klarhet kände olust och skräck? Var det
den existentiella, sartreanska insikten om alltings meningslöshet
som grep tag i mig? Eller var det en mer timlig upplevelse där
jag såg mitt ansikte speglat och samtidigt mina tidigare
ansikten, och mina kommande? Kanske var det mitt åldrande ansikte
i en kultur som hyllar ungdomen, men också min åldrande kropp i
en tid så fylld av oro att man måste vara stark för att uthärda.


Där jag nu sitter och skriver, sent på kvällen, vänd mot ett
fönster, ser jag mitt ansikte speglat i fönsterglaset, lätt
upplyst av det blåvita ljuset från datorn, och genom min spegling
ser jag samtidigt världen där utanför. Vi speglar inte bara oss
själva i spegelsalen utan vi utvecklar samtidigt en medvetenhet
om oss själva och vår relation till andra. På så sätt kan spegeln
fungera som bara en speglande yta, men den kan också tjäna som
ett fönster ut mot världen.


Ann Lagerhammar
författare