Det knapplösa knullet är knappt genomförbart

Med Rädd att flyga kom Erica Jong att bli en stilbildare inom den
feministiska litteraturen. Katarina Wikars berättar om hur Jong
går att vända sig till för livsvisdomar under ett helt liv.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2022-03-24.


Författaren Erica Jong skrev nånstans att skilsmässan var hennes
generations mognadsceremoni. Rituella sår i själen som får allt
som sker efteråt att verka uthärdligt.


Jag har under årtionden låtit mig inspireras av hennes romaner.
De är som handböcker om åldrandet, passionerna och avgiftningarna
och ingen kan trots en viss pladdrighet få mig på så gott humör
som hon.


Det kanske inte är självklart att kunna Erica
Jongs litterära position på sina fem fingrar. 1973 kom
monsterhiten som förändrade hennes liv ut, debutromanen "Rädd att
flyga", eller "Fear of flying" som den heter i original, och där
begreppet the zipless fuck etablerades. Fram till idag har den
sålt sisådär 20 miljoner exemplar. Jag var för ung för att erfara
detta men när jag hittade boken på en loppis för tjugo år sen
blev jag ändå lite uppiggad retroaktivt.


I "Rädd att flyga" flyger Isadora Wing, en
amerikansk poet på tjugonio år, till en psykoanalytikerkongress i
Wien med sin man som också han är psykoanalytiker. Omgivna av 117
andra analytiker på planet inser Isadora att hon har gått hos i
terapi hos sex av dem. Vad finns det då att vara rädd för? Att
klara sig på egen hand utan man, hoten från terrorister och
neonazisterna. Så dyker en älskare som fantastiskt nog heter
Adrian Goodlove upp. Isadora drömmer om ”det knapplösa knullet”
med en främling men de utspelar sig mest inne i hennes fantasier.
Romanen har enligt Erica Jong alltid marknadsförts felaktigt,
nej, det är ingen avförtrollad promiskuitet det handlar om.
Knapplösa knull är knappt genomförbara annat än i fantasin, och
sex är inget botemedel för rastlöshet, menade hon i efterhand.
Konsekvenserna av denna omtalade roman blev hur som helst att hon
kallades mammutvulva av manliga kritiker, sågades av vissa av
sina feministkolleger som ensidigt hetereosexuell och blev
läsarnas sexguru i generationer.


Men det är snarare böckerna om åldrandet som jag brukar citera
fritt ur minnet, först var det "Rädd för femtio". Uttrycket klämd
mellan generationerna, som jag oavbrutet använde när barnen var
tonåringar och föräldrarna sjuka, stal jag från henne. Andra
halvan av livet ska väl inte behöva vara en pendelrörelse mellan
fasa och resignation! Och det är först när man vågar vara ensam
som man kan vara tillsammans med en annan människa för då är man
inte längre rädd för att bli lämnad, sa jag till väninnorna,
citerande Erica Och när jag var utled på all meningslös dejting
sa hon: Man måste tycka om män för att träffa män! Aha!


Som fyrtiotalist växte hon upp i ett Amerika och i en värld som
hånade kvinnlig mognad men vid femtio, hävdade hon, bryter sig
den galna kvinnan på vinden lös, klampar nerför trappan och
sätter eld på huset. "När kärleken är klar med en har man
massor av liv kvar. Varför ombeds vi alltid sätta strålkastaren
på den smala sektor av våra liv som vi delar med män? Skriva om
kärlek tills vi blir uttråkade själva?".


På en annan loppis hittade jag sen romanen "Rädd att dö" från
2016 som i original förstås heter "Fear of Dying". Den handlar om
Vanessa, som är en skådespelare strax över 60 på Manhattan. Hon
är hyfsat lyckligt gift för fjärde gången med en stenrik
industrimagnat med hjärtproblem och hon har döende
kulturföräldrar i en jättevåning. Omgiven av döden börjar hon
söka lite handfast sex på sajten zipless dot com – naturligtvis
uppkallad efter Jongs egen sjuttiotalsklassiker – men
önskedrömmen om sex med okänd bortom ansvar funkade ju inte ens
då. Och som andlig vägvisare i denna metaroman uppträder
självaste Isabella Wing.  Efter diverse tröstlösa dejter med
skiträdda män i gummidräkter konstaterar Erica Jong som
vanligt att fantasin är mer potent än verkligheten.


Jongs moraliska credo på åldershösten skulle
kunna vara: Ansträng dig lite mer med det du har. Tillit och
långsamhet. Och samtidigt är ansiktslyftningarna för Vanessa en
klen tröst när föräldrarna dör och barnen är på rehab. Hundarna
älskar en men de dör också, trots alla svindyra
veterinärförsäkringar.


Rundgången i romanerna gör inte Erica Jong mindre intellektuellt
fascinerande. I intervjuer på Youtube är hon alltid bländande
analytiskt politiskt spirituell som den gamla akademiker hon är
och hon har en krass blick på det Amerika som omger henne. I
"Rädd att dö" stryker jag under: "Halva moderskapet är att hålla
käft". Och "det fjärde äktenskapet kommer att bli bättre ska du
se".


Över fiktionen ligger bara en tunn hinna, det är alltid samma
föräldrar och systrar och dotter, exmän och gamla
gondoljärälskare i Venedig men i handboken om skrivandet "Förföra
demonen" menar hon att man alltid ska skriva – just sanningen.
"Man skriver bara det man bryr sig om. Likgiltighet behöver inte
sättas på pränt". Och man behöver tro på nån demon för att kunna
skriva. Det har hon lärt av nobelpristagaren Singer och sin gamla
vän från sjuttiotalet, Henry Miller, och som hon sen skrev en
biografi om. "Det är livbojen som dränker en", säger Henry till
Erica i en fiktiv dialog efter döden. "Bara på botten kan man
finna sin egenart."


En anekdot som blivit mindre rolig och mer uppfordrande med tiden
handlar om den kvinnliga författarkollegan som redlös vaknade upp
med Norman Mailer ovanpå sig och sa: Om en enda kvinna skulle
berätta sanningen om sitt liv skulle hela världen brista.


Och kanske har den gjort det efter Metoo, men jag vet faktiskt
inte vad Erica Jong skrivit sen "Rädd att dö" 2016, och medan jag
letar hittar jag en av mellanböckerna, "Alla kvinnors Blues", en
roman om att komma ur sprit- och sexmissbruk, och hantera dessa
kroniskt flyende män, och insikten: Jag behöver inte få min
självkänsla sönderslagen varje dag bara för att få uppleva hudlös
sexualitet, och jag minns att den meningen fungerade utmärkt
åtminstone i teorin för att försöka bryta destruktiva affärer
förr.  


Hon är som en äldre väninna som trasslat sig genom AA och
försörjt fel män i årtionden, som kan klappa en på huvudet och
säga: Hela den amerikanska ekonomin skulle kollapsa om vi alla
tillfrisknade.


Ibland påminner hon också om en temporärt insiktsfull Ulf
Lundell, lika flödande lättläst, vindlande iväg, tappande tråden
där hon prövande utgår från de egna erfarenheterna, och kanske är
det därför det så ofta bränner till: "Att kunna sitta stilla, vad
är det? Ren nåd, skulle jag tro", säger Erica eller hennes alter
ego. "Och det är det svåraste av allt". "Nu ska jag sitta ensam
på landet och göra ett collage av mitt liv." Det är jättebra
sagt!!


Vid 64 motade hon kritiken i grind, lovade att
utvecklas som författare, för att hon kommit på att det finns
enskilda liv som är mer intressanta än hennes. Det är nu inte
helt säkert. Hon har fyllt åttio år och jag hoppas
innerligt att det finns många uppgörelser kvar att sätta
hårdlackerade naglar i, rädslor att rispa hål på. Fast hon verkar
vara skitsur på förläggarna, säger i en teveintervju att "agents
are whores".


Så jag försjunker en stund till i det redan utgivna. Och jag vet
redan att när jaget börjar namedroppa berömdheter och kräkas på
festerna kan man läsa diagonalt en stund för på nästa sida kommer
något att åter messa väninnorna, som detta helt geniala ur "Rädd
att dö": "Föräldrar blir ädlare efter sin död. De blir också
roligare och mer älskvärda, de börjar sakta förtjäna ens
desperata kärlek."


Katarina Wikars
medarbetare på Kulturredaktionen