Reformationens bad boy gjorde uppror med de fattiga

Predikanten Thomas Müntzers öde kan lära oss förstå varför
blasfemi upprör så mycket också idag. Elisabeth Hjorth
reflekterar över hur tron kan föda flammande uppror.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


”Så liten en människa är, så bräcklig och våldsam, obeständig och
sträng.” Orden är den franske författaren Èric Vuillard, och den
lilla människa han ser framför sig när han skriver är predikanten
Thomas Müntzer. Tvåbarnspappan ska halshuggas, eftersom han
uppviglat fattigbönderna mot furstarna och kyrkan. Han har
predikat uppror i stället för underdånighet, rättvisa i stället
för lydnad. Infångad och torterad står Müntzer inför sitt öde.
Det är 1525, maj månad i Thüringen, grönskan surrealistisk.


Thomas Müntzer föddes i slutet av 1400-talet. Fattig men beläst,
bibelsprängd tack vare boktryckarkonsten som spred ordet utanför
klostren. Som en av ledarna för det tyska bondekriget har han
gått till historien som en kontroversiell figur i det moderna
Europas framväxt. Lingvist och apokalyptisk förkunnare, mystiker
och revolutionär. I jämförelse med reformatorn Martin Luther är
Thomas Müntzer förloraren, eftermälet solkigt. Så dog han också
en ömklig död.


Om Müntzer vet vi att han prästvigdes men
umgicks med vederdöparna, som menade att det inte är dopet som
ger frälsning utan tron. Den övriga kristenheten var överens om
att det var en kättersk lära. Müntzer hade å sin sida inte mycket
till övers för den pacifism som vederdöparna stod för, även om
han lät sig fyllas av Anden hos dem. Möjligen, skriver Èric
Vuillard. Historien är alltid full av luckor, och det är sådana
som Vuillard har gjort till sin specialitet. Oavsett om han
berättar om stormningen av Bastiljen, Inkarikets fall eller som
här, i boken De fattigas krig, om reformationens turbulenta
begynnelse. Det är en säregen historieskrivning, laddad av
författarens fascination och fantasi. Boken har sina likheter med
en predikan, om det hade varit en predikant som skrivit den.


Men predikanten är alltså Thomas Müntzer, som verkar i det
furstestyrda Europa. Gång på gång flammar folkliga protester upp,
understödda av radikala pastorer som John Ball och Jan Hus. Det
är i kyrkor och andliga gemenskaper som gnistan tänds. Müntzer
har dock den största elden av dem alla. Hans församling består av
vävare och gruvarbetare, Müntzer är deras lärjunge, i någon
mening. Han skickar till en början uppmuntrande brev till Luther,
kallar honom senare för en fet gris. Besvikelsen brinner i hans
bröst som ursinnet brinner.


Èric Vuillard tecknar ett solidariskt porträtt av reformationens
bad boy. Ironiskt beskriver han Müntzers fiender, medger att
predikanten är galen, samtidigt som han avgjort är på
upprorsmakarnas sida. Kanske ser författaren rentav på sig själv
som en uppviglare, föreslår Kristoffer Leandoer i sitt efterord.


Den som menar att litterära och politiska intressen bör hållas
isär är inte särskilt förtjust i en sådan tanke. Litteraturen ska
stå fri från predikanter, framför allt för att de producerar
dålig och tråkig konst. Men Vuillards sensibla estetik visar
snarast att det inte går att upprätthålla några rena gränser
mellan politik och litteratur, språk och liv.


Inte heller vetenskapen är ren. Också den består
av grenar som förr eller senare löper samman. Till sist blir allt
humaniora, var det någon som sa. För att en viss innovation eller
teknik eller medicinsk behandling behöver begripliggöras av dem
som ska leva med den.


Och från början var vetenskapen teologi. Försöken att utforska
världen skedde inom ramen för gudarnas, eller Gudens, uppsåt med
tillvaron. Sekulariseringen befriade Gud från vetenskapen. Men
filosoferna kom att återbesöka religionen, ibland för att förstå
sitt eget tänkandes sammanhang. Max Weber tog den protestantiska
arbetsmoralen och läran om kallelsen till stöd för sin berättelse
om kapitalismens framväxt. Friedrich Engels sökte i samma
religiösa tradition och upptäckte en proto-kommunist; Thomas
Müntzer. Långt senare söker en författare sitt ämne och finner
föga förvånande också Müntzer.


Det vill säga, han söker en revolutionär och finner en troende.
Det finns det som tyder på att Èric Vuillard är besviken.


Kanske tillhör han de författare som menar att religiösa och
politiska intressen bör hållas isär. ”Striderna om det hinsides
gäller i själva verket tingen i denna värld”, skriver Vuillard.
”Bara därför förstår vi denna aggressiva teologis språk
fortfarande.” Författaren vill så gärna göra sin predikant
respektabel för en samtida publik att han stryker Müntzers tro ur
ekvationen.


Men hur skulle de världsliga och andliga tingen kunna skiljas åt?


De fattigas krig var de troende fattigas krig.
Upproren föddes inte ur gudsförnekelse utan ur tro. Gud skulle
rövas tillbaka från kyrkans sammetsklädda tjuvar. Kampen drevs av
förvissningen om att det var kyrkan som hade fel, som svikit sin
hemlösa upphovsman. Till sist var det tron som överskred skräcken
för döden och för de mäktigas hämnd, som måste komma.


Müntzer citerar de våldsammaste raderna ur Nya testamentet. I
Vuillards bok är han blodtörstig och desperat, avlägsen senare
tiders religiösa rättviserörelser och förgrundsfigurer. Likväl är
han aktuell på ett sätt som Vuillard inte riktigt hanterar.
Müntzer kanaliserade folkets avsky för blasfemi; den upprörda
omsorg om det heliga som är så svår för samtiden att förstå. Ändå
räcker det med att se banderollerna där det står ”inte i mitt
namn” under protester mot krig och ockupation för att få en aning
om vad saken gäller. Att Gud släpas i smutsen genom ovärdiga
handlingar gör den troende förbannad. Inte i min Guds namn, säger
den som demonstrerar och tar avstånd både från handlingarna och
religionens berättigande av dem.


Blasfemi har alltså en innebörd utöver de
stormande affekterna. De som kritiserar sina religioner inifrån,
som Müntzer och andra gjorde på sin tid, pekar på sveket mot
samhällets förlorare som inte enbart hyckleri utan också hädelse.
Sådan hädelse går inte att komma åt med blasfemilagar. Det
handlar snarast om att varje trossystem behöver de interna
upprorsmakare som är en nagel i ögat på makten.


Allt kan bli teologi, till sist. De religiösa traditionerna är
spretiga historier som rymmer offer och förövare, förtryckare och
förtryckta, appeller för fred och för våld. För att bättre förstå
dåtiden och samtiden gäller det att se hur religion både kan
befästa maktens ordningar och protestera mot desamma.
Vad som drev Müntzer går naturligtvis inte helt att veta, han var
trots allt en bräcklig liten människa. Upprorisk och desperat,
förtvivlad och vilsen. Men oavsett vad vi tror om Müntzer, och
vad vi tror om det hinsides, finns en rad i De fattigas krig som
lyser genom tidens fasor: ”Hemligheten med vår jämlikhet är
odödlig.”


Elisabeth Hjorth
författare och professor i litterär gestaltning


Litteratur:


Èric Vuillard: De fattigas krig. Översättning: Jan Stolpe. Lind
& Co, 2021.