Det sista brevet till Lord Byron

Lord Byrons memoarer brändes, men kvar finns över 3000 brev. Per
Bergström skriver ett svar.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Min käre LB,


Jag har länge försökt komma ifatt dig, men inser nu att det är
försent. Jag sökte dig på åstranden i Cambridge, men förgäves, på
tjurfäktningsarenan i Cadiz och blodstänkta fält i Waterloo, jag
såg inte dig men väl ditt namn inristat vid Genèvesjöns strand
precis som på Poseidontemplet i Sounion, jag lyfte på masker på
karnevalen i Venedig och viftade undan fåglar i ett florentinskt
menagerie. Måhända var det för att jag till skillnad från dig
inte förmådde simma över Bosporen som jag inte ens i Grekland han
ikapp.


Nu beger jag mig mot Hucknall för att slutligen
få möta dig. Ja, du läste rätt. Hucknall intill det Newstead
Abbey du en gång lösgjorde dig ifrån. Det är där du slutligen
vilar, även om ditt hjärta är kvar i Grekland och Missolonghi.
Skilt från din lekamen, precis som Shelleys, efter att ni på
stranden i Viareggio lyfte hans hjärta ur begravningsbålet för
att överlämna det åt Mary.


Du ska veta att hon kom att vårda det, i en låda omvirat av en
dikt, ända till sin död. Och Grekland vårdar ännu ditt. Ja,
Grekland blev verkligen befriat. En förhoppning som blev din död,
men att du anslöt dig till dem hjälpte dem att ena sig i sin
frihetskamp mot den överhet du föraktade, var den än förekom. Vi
hade behövt dig här idag för att fortsatt blotta de maktgalna.


Och i Grekland hyllas du som frihetshjälte. Jag har sett ditt
namn på gator, torg och stadsdelar och du reser dig från socklar
över mången stad.


Vid Akropolis är det lätt att förstå den avsky du kände för Lord
Elgin. Hur du fnös åt hans försvar över att Parthenonfriserna
bort till avskydd nord bestörta röva. Den avsmak du kände för det
engelska barbariet när du såg dem packas i hamnen i Pireus


 


Kall är den själ, som ej på Hellas ser
Med älskarens känslor vid sin älsklings grav!
(…)
Vars smycken Albion förde bort på hav,
När just dess skydd de kunnat bäst behöva!



Och vad hade denne Elgin att sätta emot din penna, som var lika
vass mot adelsmän, hovdiktare och gemena kritiker, som mot dina
kollegor, där Wordsworth av allt som trist och folkligt är kokar
ihop sin poesi, och Coleridges penna åt Morning Post ger
aristokrati.


Ja, jag minns hur du till slut vände dig mot självaste din
bundsförvant John Murray. Ni två som var omöjliga att separera,
du den liberale omvälvaren, han den mer konservative, och kanske
första moderna, förläggaren som såg till att samla ihop dina
sånger och ständigt lyckas förse världen med nya upplagor.


Tänk att det var samma år som du höll ditt liberala jungfrutal i
Parlamentet som Murray gav ut de första två sångerna av Junker
Harolds pilgrimsfärd, 500 exemplar sålda på tre dagar, 11
upplagor de kommande tre åren. Som du skrev var det han som såg
till att du vaknade en morgon, och fann att du var en berömd man.


Jag måste att erkänna att jag under vår långa vänskap har haft
svårt att inte gå vilse bland alla dessa historier. Så många
myter, men bland dem också så många sanna. Din förtjusning i
Napoleon. Ditt vindrickande ur dödskallar. Hur din mor i din
barndom hånade dig för din klumpfot, denna missbildning som
skulle följa dig genom livet, men hur du i vattnet kunde känna
dig fri när du simmade. Och som du simmade. Inte bara över
Bosporen, utan tvärsöver bukten i La Spezia och dagligen i
Venedigs Canal Grande.


De oräkneliga kvinnohistorierna och din sylvassa
penna – även du måste ju förstå att det fanns de i England
somgjorde allt för att tvinga dig i exil. De fortsatte svärta din
ära och ditt rykte även när döden kom att tvinga dig hem igen.


Jag minns dina ord, när ryktena spreds om ett incestiuöst
förhållande med din halvsyster: ”When justice is done to me, it
will be when this hand that writes is as cold as the hearts which
have stung me”.


Detta det så kallade Byronmysteriet, du må tror att det har
debatterats. Du har försvarats och rentvåtts, men nu säger de att
relationen är belagd. Att ni fick barn tillsammans. Men kan det
stämma?


Du skrev:


Har jag felsteg ock bakom mig,


Fanns då ingen annan arm,


Än den arm, som lindats om mig,


Att ge hugget åt min barm?


Allt detta till trots sägs det idag att du näst efter Shakespeare
är Englands mest älskade skald. Och som med honom försöker man nu
finna den du var, glömma att författaren är död, utan i stället
följa de spår som kan ge oss ett svar.


Själv tänker jag att det egentliga skälet till att du lämnade
England inte var dessa kvinnorykten utan snarare minnena av
ljuvlemmade möten i länder där tveeggad kärlek som din inte
straffades med döden.


Men frågorna kan nu aldrig ställas, och svaren vore svar som
knappast behövs. Du må leva i de byroniska hjältarna, i Junker
Harold såväl som i Don Juan. Och, med eller utan dig, passar dina
dikter för vem som än läser dem, då som idag, likt ock imorgon.


Men det var de personliga utsvävningarna som
fick dekanen i Westminster Abbey att förbjuda din eviga vila där.
Som skulle få det att dröja 145 år innan ditt namn fick ta plats
i kyrkans Poets Corner. Dessa utsvävningar som århundranden varit
så nyfikna på. Och ändå lämnade du allt åt oss. Dina memoarer
över ett liv som hade kunnat fylla ett sekel, och som du menade
skulle få det sena 1800-talet att häpna. Men jag får göra dig
besviken och berätta att dina nära och förläggare lät
manuskriptet möta lågorna då de ansåg det alltför skandalöst. Vad
hade jag inte gett för att få ta del av det, men kvar sitter jag
och dina levnadstecknare med 3000 brev, och nu vill jag ge dig
åtminstone ett till svar.


För jag vill bara säga dig det att hur du än levde, antecknade
och svävade ut, så är dina dikter av inre liv en återglans. Som
naturens skönhet varar, som river murar och störtar despoter. Som
slåss för frihet och fångar kärlek, den förbjudna, den stormande,
den obesvarade.


Och jag tror inte du skulle bli förvånad över att det än idag
från scener skriks ut ”She walks in beauty like the night”, att
försmådda älskare ännu mumlar ”When we two parted in silence and
tears”, och att studenter vandrar hem om morgonen med dina verser
snurrande i huvudet:


 


Fast vi i natten har ägt varandra


och gryningen kom för snart,


skall vi två aldrig vandra


när månen lyser klart.


 


Nu når jag snart din grav och med mig mitt brev.  Så skön,
så fridsam och så mild är döden i sin första bild!


I över 200 år har du saknats mig, men en hjälte aldrig fattats
mig. Du lever bland oss med nya översättningar, biografier och
samlingsutgåvor. I allt mörkare och auktoritära tider kan vi
vända oss till dig, så som flertalet förtryckta minoriteter och
frihetskämpar gjort för att med dina dikter spränga sina bojor. I
känslolivets bergochdalbanefärder sitter du bredvid. I humorlösa
tider lockar du med spetsfundig ironi.


Jag vill det folket intet, det är visst, och tar därför vår gamla
Byron.


Låt oss mötas nu.


Per Bergström
förläggare


Litteratur


O dåna Ocean, Lord Byron, dikter i tolkning av Gunnar Harding.
Wahlström & Widstrand, 2024.


Där döda murar står, Lord Byron och hans samtida, urval och
presentation av Gunnar Harding, 2002.


Byron - A Life in Ten Letters, Andrew Stauffer 2024.


Lord Byron och det sekelgamla förtalet, G. Åman-Nilsson, 1915.


Lord Byrons liv och diktning, Erik Björkman, 1918.


Lord Byron, Erik Björkman, 1916.


Don Juan, Lord Byron, översättning av C.V.A. Strandberg (Italis
Qualis), 1919.