Till slut gick även Immanuel Kant vilse

För 300 år sedan föddes en av historiens viktigaste filosofer:
Immanuel Kant. Thomas Steinfeld reflekterar över en tänkare och
människa, som inte alls var så fyrkantig som det påståtts.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Med berömda filosofer följer alltid anekdoter, avsedda att ta ner
de stora tänkarna på jorden. Ibland rent bokstavligt, som när det
sägs att Thales från Miletos omkring 600 år före Kristus var så
upptagen av att studera stjärnorna att han inte såg var han gick,
och föll ner i en grop. Med Immanuel Kant är det annorlunda.
Också han formulerade banbrytande hypoteser om himlafenomenen,
men stod stadigt på marken. Hans liv brukade beskrivas som så
trist och inrutat att folket i Königsberg ställde sina klockor
efter den pietistiske professorns promenader. Hela sitt liv
tillbringade han i den Ostpreussiska staden, dagens Kaliningrad,
och gifte sig aldrig.


Desto större väsen av sig gjorde hans kritiska filosofi. Än i dag
drar filosofihistorien en gräns mellan Kant och allt som kommit
före honom. En gräns han var väl medveten om. ”Det låter arrogant
och självupptaget”, skrev han år 1785, att påstå ”att det inte
fanns någon filosofi alls innan den kritiska filosofin
utvecklades”.


De tidigare filosoferna hade haft sina
uppfattningar om förnuftet, världen och många olika ämnen. För
det mesta motsade de varandra, bevisen blev torftiga, och någon
enighet skulle det aldrig bli. Kant kallade den äldre filosofin
”doktrinär”: den utgick i hans uppfattning från lärosatser som
enbart i viss mån tålde att omprövas. Deras beviskraft skulle
vara förankrad någon annanstans, framför allt i den gudomliga
ordningen.


Det framstår som ett radikalt brott, men Kants lära var också en
syntes. På kontinenten hade René Descartes under 1600-talet
försökt att bygga en ny filosofi från grunden, men utgått från
det rena tänkandet allena. Denna rationalism hade sin motpart i
den brittiska empirismen, som utgick från erfarenheten. Jag
tänker alltså är jag, skrev Descartes. Människans föds som ett
oskrivet blad, menade John Locke. För att förena de två skapade
Kant en filosofi som skulle vara i djupare mening mänsklig: den
transcendentala idealismen.


Kants första kritik – ”Kritik av det rena förnuftet” från år 1781
– ägnar sig åt vetskapen a priori, det vill säga: utan
erfarenhet. Rum och tid, förklarade han, är ingenting objektivt
eller reellt, utan ett synsätt, som utvecklas av oss själva för
att över huvud taget kunna göra sinnliga erfarenheter. Hur kan
jag veta, låter den första filosofiska frågan efter Kant. Eller
mera utförligt: Hur är det över huvud taget möjligt att saker och
ting, händelser och fantasier från yttre världen hamnar i mitt
medvetande, och att dessa föreställningar eller tankar kan antas
att vara sanna? Svaret må vara lätt, om det handlar sig om
sinnligt närvarande föremål. De finns där, de kan man se, höra
eller röra vid. Svaret må till och med vara enkelt om det handlar
sig om etiska idéer. De påverkar beteendet. Annorlunda är det med
abstrakta ting: med själ, mening, sanning, orsak, kraft, vilja
eller identitet. Vad dessa ting är, förklarar Kant, förstår
människan först när hon börjar fundera över sig själv, när hon
betraktar sig själv så som hon vore en annan, genom att tänka sig
själv.


Det är svårt att idag föreställa sig vilken radikal omvälvning
detta medförde: Den nya filosofin blev på allvar en mer
vetenskaplig disciplin, i högsta rad föremål för kritiska
prövningar, för bevis och motbevis. Hela akademiska institutioner
började att leta efter tankefel, bristande teoretiska fundament
och dolda implikationer, ständigt förnyande och utvidgande den
kantianska läran. Universitetet i Jena i Thüringen, en högskola
av dittills ringa betydelse, mest känd för sina oroliga studenter
och deras iver för att slåss med varandra, blev plötsligt
Tysklands, om inte Europas viktigaste universitet:
Professorskåren bestod efter år 1790 mestadels av anhängare till
Kant, med följden att filosofin upphörde att vara ett ämne
underordnat teologin, rättsvetenskapen och medicinen. I stället
blev den den allt överordnade läran: Den som visste hur man vet
blev herre över alla kunskaper.


På så vis skapades en akademisk ordning som snart spriddes till
en mängd andra universitet – också i Norden: Med filosofin som
allmän vetenskap blev enskilda ämnen som historia, fysik och
biologi till aktualiseringar av ett överordnat system.


Så småningom utvidgade Kant den kritiska läran
till den praktiska filosofin: Vad skall jag göra? Vad kan jag
hoppas på? Och framför allt: Vad är frihet? Mest känd från denna
sedernas lära är det så kallade kategoriska imperativet: Handla
endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den
blir en allmän lag. Upplysningens universella anspråk gällde inte
bara individens rättigheter, utan i lika hög grad hennes
skyldigheter.


Det tredje och sista stora verket, ”Kritik av omdömeskraften”
från 1790, ägnade Kant åt både praktisk och teoretisk filosofi,
men framför allt åt svårfångade omdömesförmågor kring smak,
skönhet och intuitiv förståelse. Hans berömda definition av
skönhetsupplevelsen som ”välbehag utan allt intresse” kommer
härifrån.


Men ju mer Kant utvecklade sin filosofi, desto klarare blev det
att den hade brister i fundamentet: Nog kunde han förklara
övergången från det teoretiska till det praktiska förnuftet, och
från den sinnliga iakttagelsen till förståndet. Men var började
det hela, var fanns premissen ur vilken hela systemet kunde
härledas? Runt år 1800 hade en hel filosofisk industri börjat att
leta efter grunden före grunden: i jaget, i åskådningen, i
världsanden, överallt. Alla ville fullända vad Kant hade börjat,
dock utan att lyckas.


Den nya ordningen bröt dock samman efter att Hegel, den siste
stora filosofen i den av Kant grundade kritisk-idealistiska
skolan, dog år 1831. De underordnade akademiska discipliner gick
sina egna vägar. Tomheten som den stora filosofin lämnade efter
sig sysselsätter vetenskapsteoretikerna än idag.


Och historierna om filosoferna fortsätter att
berättas. För det visade sig att Kant inte riktigt var den
tråkmåns man ibland anklagade honom för att vara. I själva verket
var han en spirituell sällskapsmänniska, som kunde ta sig både
ett och två glas. Ibland, så vet man idag, blev han så berusad
att inte hittade hem. Men kanske var han bara för upptagen av den
stora frågan: Hur vet man att man vet? Och varför? Sanningen är,
än idag: Man vet inte. Förmodligen visste inga filosofer mer om
denna fråga än de kritiska. De förpassades till historien, för
länge sedan. När Kant började filosofera, så fick han börja om
från början. Man borde kanske försöka en gång till, med och utan
honom.


Thomas Steinfeld
författare och professor kulturvetenskap