Ikonoklasmer: Att riva skulpturer är ett minnesarbete

Att ta ner skulpturer är att förneka historien, sägs det. Men
detsamma gäller förstås den som är emot ändringen. Patricia
Lorenzoni funderar över poängen med att riva skulpturer och att
resa nya.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2017-08-15.


Beslutet att plocka ner general Lee och tre andra monument i New
Orleans togs i efterdyningarna av massakern i Charleston 2015, då
nio personer sköts ihjäl av rasisten Dylann Roof under ett
bönemöte i en svart kyrka. Roofs poserande med konfederationens
symboler utlöste en debatt om dessas plats i det offentliga
rummet. I flera städer har tagits beslut liknande dem i New
Orleans. Aggressiva protester har följt – hot mot såväl politiker
som byggarbetare, öppet beväpnade demonstranter, nationella
mobiliseringar av den US-amerikanska extremhögern vid utvalda
monument. I augusti 2017 var en annan staty av general Lee
föremål för sådan mobilisering, i Charlottesville, Virginia. När
en bil i hög fart körde rätt in i en samling antirasister, med en
död och flera skadade som följd, var det bara kulmen på ett våld
som redan fått guvernören att utlysa undantagstillstånd i staden.


Ibland sägs att bortplockandet av statyer visar på oförmågan att
hantera obehagligheter i historien, att dessa istället förnekas.
Men vad är i så fall vägran att acceptera vissa statyers fall?
Kritik för just historieförnekelse riktades också mot
proteströrelsen Rhodes Must Fall i Sydafrika. Sedan 1934 hade
Cecil Rhodes tronat över Kapstadens universitet. 2015, efter
massiv studentmobilisering, plockades den gamle brittiske
imperialisten ner.


Den österrikiske författaren Robert Musil skrev
1936 en liten betraktelse över statyer och minnesmärken. Musil
hävdar att statyns främsta egenskap, paradoxalt nog, är att den
inte märks. Orörlig smälter statyn in i stadslandskapet, och vi
passerar den utan att ens notera den. Musil säger att resandet av
statyer efter bemärkta personer är en alldeles särskild liten
elakhet: Vi kan inte längre skada dem i livet, men med en
minnessten om halsen kan vi störta dem i glömskans grav.


Försöker jag minnas gestalterna som står staty i städer jag bott,
löses många av dem mycket riktigt upp i en anonym massa av sten-
och bronsstoder. Kanske var det vad Musil menade. Men rabaldern
kring såväl general Lee som Cecil Rhodes kan tyckas motsäga
honom. Eller, tvinga fram en precisering: Ibland träder historien
in och gör ideologin synlig. Då blir statyerna stötestenar,
omöjliga att bara passera.


Kampanjen Rhodes Must Fall var del av en bredare studentrörelse
med krav på att avkolonisera utbildningssystemet. Den gamle
imperialistens tronande över campus var en perfekt bild av de
koloniala strukturer som ännu genomsyrar Sydafrikas
utbildningssystem. Att avskaffa bilden krossar inte strukturerna,
men det är en tydlig signal: Detta må vi förändra.


Och i USA, vad åstadkom terroristen Dylann Roof om inte att
synliggöra den ideologiska kontinuiteten mellan konfederationens
ideal och mord? Mellan en viss historieskrivning och rasismens
yttersta konsekvenser? Monument som tidigare kunnat glida in i
bakgrunden blev nu allt mer stötande, även för den som inte själv
drabbas av rasism.


Jag föreställer mig ett de fallna statyernas
rike, befolkat av nedrivna och bortplockade bilder. Från de
romare som efter sin död dömdes till damnatio memoriae,
fördömelse ur det offentliga minnet, till de moderna statsmän som
rivits ner vid folkresningar, maktskiften eller som resultat av
politiska beslut. Här skulle kejsare Nero samsas med påve Julius
II i Michelangelos tappning. Napoleon III skulle finnas i alla de
versioner som i de revolutionära turbulenserna mellan 1818 och
1871 störtades och åter restes på Place Vendôme i Paris. Här
skulle vi träffa på den Stalin som blott fem år gammal revs ner
av Budapestborna 1956, och vars stolta huvud hamnade i
spårvagnsspåren med en gatuskylt inborrad mellan ögonen. Kanske
skulle han, och alla hans nedrivna kloner, kunna språka med alla
de versioner av Saddam som störtades i marken i samband med
invasionen av Irak 2003; statyn på Paradistorget i Baghdad var
bara den mest medialt uppmärksammade.


När en staty faller kan vi diskutera både motiv och legitimitet.
Men fällandet av statyer förekommer så rikligt historiskt att det
är svårt att hävda att det är ett förnekande av historien.
Snarare är det ett av många sätt att göra historia. Eller, som
filosofen Achille Mbembe säger i en kommentar till Rhodes Must
Fall-kampanjen: ett minnesarbete.


Det finns redan mindre versioner av mitt tänkta rike i de gamla
öststaterna, där staty- och temaparker på flera håll gett
statskommunismens fallna hjältar nya hem. För det Afrika som
fortfarande med jämna mellanrum får veta att det ska vara
tacksamt för kolonialismen, efterlyser Mbembe ett nytt slags
institution; både park och begravningsplats. Här skulle Rhodes
och hans likar äntligen kunna läggas till ”vila”.


En av de mest talrika invånarna i mitt statyrike
skulle för övrigt vara Lenin. Efter murens fall föll han igen och
igen i otaliga städer. Kanske till sitt spökes lättnad. Det låg
en bitter ironi i att just Lenin skulle bli föremål för
statykult. 1918, i revolutionens späda barndom, utfärdade han ett
dekret om avlägsnandet av flera av tsartidens statyer. Dessa
skulle ersättas med tillfälliga monument, tillverkade i
förgängliga material. Ett av revolutionens många sätt att försöka
omförhandla relationen till tiden, var att utrusta statyerna med
dödlighet.


Tanken var radikal, men svårare att förverkliga i tänkt
omfattning. I en dikt riktad till Lenin ett drygt halvår efter
dekretet skaldar poeten Vladimir Majakovskij otåligt.


Men Tsar Aleksander / står än / på Upprorstorget? /  Skicka
dynamit!


Snart skulle också revolutionen själv stelna till ett förvridet
jättemonument i vilket personkulten var en central del.
Majakovskij tycktes ana denna utveckling när han i en annan tidig
dikt ironiskt skildrar Lenin som staty: Kan de inte se att jag är
upptagen, klagar den store revolutionären. Jag står som monument!


Inte ens Majakovskij slapp undan. 1958 avtäcktes hans staty i
sann sovjetisk realism på Majakovskijtorget i Moskva. Den
intensiva rörelsens poet var nu stelnad i brons, sannerligen en
elakhet.


Statyer av bemärkta personer är nästan alltid
män. På så vis berättar de också om den glömska som omgärdar
kvinnor, men det är en historia som måste pekas ut för att vi ska
kunna läsa den. Ett sätt är att resa nya statyer. I centrala
Norrköping står Kata Dalström i skulptören Pye Engströms robusta
gestaltning från 1984. Dalström var en av den tidiga svenska
arbetarrörelsens mest inflytelserika agitatorer, men nämndes inte
i en enda bok jag kan minnas från mina studieår. Engström
avbildar henne med den knutna näven höjd mot skyn. Bakom henne
går en grupp arbeterskor till attack mot ett kreatur i guld på
piedestal. En bildstormeriets ursprungsberättelse, störtandet av
guldkalven, med arbetarkvinnan som subjekt och kapitalismen som
avgud.


Både rivandet och resandet av statyer är del av ett minnesarbete,
i vilket relationen mellan nuet och det förflutna förhandlas.
General Lee faller. Gott så. Jag hoppas att Kata får stå kvar med
sin lyfta näve länge än.


Patricia Lorenzoni
idéhistoriker och författare