Kommer palsternackan i min byrålåda att överleva?

Ett frö är en förhoppning om det som en dag ska gro, men det
rymmer också information om det som har varit. På så vis liknar
de idéer från tidigare kulturer, reflekterar Johan Landgren.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Vad är ett frö, egentligen? Jag sitter vid köksbordet. Runt
omkring mig ligger små påsar och burkar utspridda. Vissa med
vackra målningar av grönsaker, andra hemvikta med nästintill
oläsliga tecken på. Någonstans mellan femtio och hundra sorter
skulle jag gissa att det är. I antal utgör de tusentals fröer.
Vart och ett av dem bär inom sig en förhoppning. Att det en dag
ska gro. Slå rot. Växa till. Bli något mer. Man kanske kan kalla
det ett slags tro?


Samtidigt, utanför fönstret, flyger fåglar i skytteltrafik mellan
äppelträdets grenar och matstationen. Entita, blåmes, talgoxe,
bergfink. För dem är frön något ytterst substantiellt:
mat. Överlevnad för dagen. Enligt den brittiska
intresseföreningen för fåglar, British Trust
for Ornithology, behöver en blåmes energi motsvarande 24
solrosfrön, en femtedel av dess vikt, varje dag. Fröna på bordet
framför mig skulle alltså kunna göda en blåmesfamilj en hel
vinter! Om blåmesarna kan tänka sig att byta till en mer varierad
diet, vill säga. För just de här fröerna har jag dock andra
planer.


Sedan femton år tillbaka kommer en del av den
energi jag stoppar i mig från min egen trädgård. Jag odlar,
mestadels sådant som går att äta. Det gör att jag samlat på mig
en del fröer genom åren. Dels köpta, dels skördade på plats, dels
tillbytta. Under denna period har jag också, den hårda vägen,
lärt mig att fröförvaring är en konst. Och att jag definitivt är
en amatör.


I den byrå i vardagsrummet där jag förvarar mina fröer, i vilken
temperaturen över året växlar mellan 15 och 30 grader, förlorar
de flesta fröer sin förmåga att gro inom en femårsperiod. Vissa
tidigare än andra. Exempelvis kan man undra hur palsternackan har
kunnat klara sig i konkurrensen när dess grobarhet sjunker rejält
redan efter ett års lagring. Att den därtill, i likhet med de
flesta rötter vi odlar här i norr, inte sätter frö förrän andra
året gör den inte till den enklaste grönsak att kultivera på egen
hand. Mycket lättare är det med andra, som till exempel pumpa och
tomat. Vad gäller dessa kan man både äta och ha kakan kvar. Varje
fruktkropp innehåller mängder av fröer som enkelt kan torkas och
sparas för eget bruk.


Några som länge fått äran för att förvara fröer
på ett exemplariskt vis är de gamla egyptierna. Enligt
historien, som arkeologen Gabriel Moshenka undersöker närmare i
en artikel om fröhistoria och myten om mumievetet, lyckades
forskare i mitten av 1800-talet odla vete från fröer hittade i
Cheopspyramiden. Som Moshenka visar är tyvärr hela historien en
myt, och en synnerligen långlivad sådan. Än idag används den i
olika sammanhang som en symbol för livskraft och
återuppståndelse. En lämplig grogrund för att, som Moshenka
uttrycker det, svindla turister, trädgårdsmästare och bönder. Som
så mycket annat säljer fröer bättre om de serveras med en riktigt
bra historia. Tilläggas bör kanske att egyptiernas tanke med att
placera frö i sina gravkammare knappast var att fröerna,
tusentals år senare, skulle planteras av ett gäng bleka
kolonisatörer hundratals mil norrut. Fröna var tänkta för livet
på andra sidan, i vilket grobarheten torde förhålla sig till helt
andra parametrar än våra.


Ett mer naturvetenskapligt förhållningssätt till frökonservering
hittar man hos ”Svalbard Global Seed Vault”, ett internationellt
frösamarbete finansierat av norska staten och administrerat av
Nordiskt genresurscentrum. Frövalvet, som ligger någon kilometer
utanför Longyearbyn, invigdes 2008 och består av ett antal
lagerrum som sprängts ut 120 meter in berggrunden. På grund av
permafrosten har lokalerna närmast perfekta förhållanden: låg
luftfuktighet och en konstant temperatur på –18 grader. Även utan
tekniska hjälpmedel kan man där förvara en stor del av världens
frösorter på ett sätt som gör att de kan övervintra i hundratals
år. Till Frövalvet kan stater vända sig för att säkerställa
att lokala frösorter inte förloras för alltid, i händelse av
storskaliga naturkatastrofer eller långvariga krig. För några år
sedan kunde man läsa i dagstidningarna att ett första sådant
uttag av fröer gjorts, av Syrien, några år efter att den egna
fröbanken hamnat mitt i stridslinjen.


Liksom fröförvaring är en konst är fröodling det. Visst går det
att plocka en kärna från ett äpple du just köpt och stoppa ned
den i jorden. Den kommer troligen att gro, och om
förutsättningarna är någorlunda gynnsamma, växa upp till ett
äppelträd. Men med största sannolikhet kommer det inte ge
samma sorts frukt som den du just ätit, då äppelblomman som fröet
härstammar från pollinerats av pollen från blommor på andra
äppelsorter med delvis andra genuppsättningar. Kanske blir det
ändå ett gott äpple, och en helt ny sort är född.


Jag sitter med mina fröer. Väger dem i handen, mäter dem mellan
fingertopparna. Allt som göms i dem. Inte bara gener, utan också
information om vad vart och ett av fröna varit med om. Jordmån,
vattentillgång, temperatur är registrerad. På så sätt liknar
fröna de idéer från tidigare kulturer, nedtecknade på papyrusblad
och pergament, som vi ännu idag går tillbaka till. Hoprullade
skrifter. Också för de flesta av dem är originalen sedan länge
förlorade. Vi vet till exempel inte vad som inspirerade
Hesiodos att i ”Verk och dagar”, på sjungande hexameter,
nedteckna en lång rad instruktioner och förmaningar om konsten
att odla. Eller vilka odlingsexperiment som föregick Columellas
lexikon om romerskt jordbruk, ”De Re Rustica”. De manuskript som
existerar idag är till största del traderade kopior av tidigare
manuskript, vilka nedtecknats och sparats i bibliotek runt om i
världen.


Och även om det största av biblioteken, det i
Alexandria, brann upp, och med det många oersättliga tankar och
idéer, är det tack vare de bibliotekarier och skrivare som
arbetade där, och på andra platser i det vidsträckta romerska
riket, som ändå något finns kvar. Vi kanske inte vet exakt vad
som ligger bakom Hesiodos och Columellas tankegods – men vi har
det viktigaste kvar – idéerna. På samma sätt är det med äpplen
och päron, palsternackor och pumpor. Vi kan inte med säkerhet
veta deras ursprung, men vi kan ta ett bett av dem. Känna smaken
och konsistensen. Låta dem fylla magsäcken. Sönderdelas och
spridas i kroppen.


Skicka därför, när du smälter maten, en tanke till alla dåtida,
nutida och framtida fröarkivarier och bibliotekarier. Till
Svalbard, som sägs vara säkrat även för de värsta
klimatscenarierna. Och till biblioteken som i kulvertar runt om i
världen, ofta djupt under jord, förvarar vårt tankegods till
kommande generationer.


Johan Landgren, poet och litteraturvetare


Litteratur:


Gabriel Moshenska: “Esoteric Egyptology, Seed Science and the
Myth of Mummy Wheat”, Open Library of Humanities 3(1),
2017. https://doi.org/10.16995/olh.83


Hesiodos: Theogonin samt Verk och dagar. Översättning Ingvar
Björkeson. Natur och kultur, 2003.


Columella: Tolv böcker om lantbruk: en tvåtusenårig romersk
lantbrukslära (De re rustica). Översättning Sten Hedberg. Kungl.
Skogs- och Lantbruksakademien, 2009.