Produktiviteten är en fälla

4000 veckor lever vi i snitt. Men om vi håller på att ständigt
effektivisera och försöka hinna med mer, så kommer de att bli
både korta och otillfredsställande, konstaterar David Jonstad.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2022.


Ungefär samtidigt som jag flyttade från en lägenhet i stan till
en gård på landet läste jag Tomas Bannerheds roman Korparna som
handlar om uppväxten på ett lantbruk i Småland på 1970-talet. En
av romanens (och senare även filmens) nyckelrepliker levereras av
pappa Agne. Sittande vid köksbordet, dammig efter ännu ett
kvällspass i traktorn.


”På det här stället blir vi aldrig färdiga”.


Repliken faller ner på bordet som en säck rutten potatis.


Trots det envisa slitet på åker och i lagård tycks tiden aldrig
räcka till för alla göromål på det olönsamma lantbruket och pappa
Agne drivs sakta men säkert till vansinne.


Den där hopplösa känslan av att aldrig någonsin bli färdig blev
även en växande stress i mig när jag i min nya tillvaro på landet
gav mig i kast med allt för många sysslor samtidigt: barn,
trädgård, får, gamla hus, höns, grönsaksodlingar, ankor och allt
annat i livet. Frågan uppstod snart, skulle också jag drabbas av
vansinne?


Upplevelsen – som nästan kan beskrivas som
klaustrofobisk – att inte hinna med allt man vill göra är vitt
utbredd i dag. Ett av de vanligaste svaren på frågan ”hur är
läget?” är numer, ”bra, men lite körigt just nu”. Där ”just nu”
är ett sätt att låtsas som om den stressiga situationen bara är
tillfällig. Vilken den sällan är. Samtiden präglas av en kronisk
tidsbrist. Vilket inte beror på att tiden rör sig fortare eller
att dygnet tappat timmar, men att vi hela tiden försöker knö in
mer och mer aktiviteter i våra liv. En följd av det som den tyska
sociologen Hartmut Rosa kallar den sociala accelerationen. Att
livstempot hela tiden skruvas upp av teknologisk utveckling och
ökade förväntningar på hur mycket man ska kunna hinna med i form
av fritidsaktiviteter, relationer, lönearbete och en massa annat.


De vanliga sätten att hantera detta på är också typiskt för vårt
gränslösa samhälle: Vi ska absolut inte avstå från något, utan i
stället satsa på att bli än mer effektiva och produktiva. Med
hjälp av smarta metoder för hur du läser din mejl, appar som
planerar din tid, system för att göra-listor och så vidare.


Författaren  och tidigare ”produktivitetsnörden” Oliver
Burkeman har testat det mesta av detta och konstaterar i sin
underhållande bok ”Fyra tusen veckor” att nästan inga fungerar.
Produktiviteten är en fälla! Ju mer effektiv du blir, ju mer
förväntas du hinna med och desto mer måste du därför jäkta. Även
om du exempelvis blir en fena på att beta av inkommande mejl är
belöningen förmodligen bara att du kommer få ännu fler mejl att
hantera.


I Burkemans bok, vars undertitel är
”Tidshantering för ett ändligt liv”, ställs allt detta på
huvudet. Den föreslagna kuren för att bota känslan av att aldrig
riktigt hinna med handlar inte om att försöka töja ut tiden, men
att bejaka våra begränsningar. Bejaka att du inte kommer att
hinna med allt du vill och därför aktivt måste avstå från en
massa saker i livet. Det är verkligen ingen enkel sak, särskilt
inte när vi påminns om hur kort livet är – i genomsnitt fyra
tusen veckor. Vår begränsade tid leder därför lätt till en rädsla
för att gå miste om möjligheten att uppleva något, eller som det
heter på samtida internetspråk, FOMO, Fear of missing out. Men,
argumenterar Burkeman, din tillvaro blir mer produktiv,
meningsfull och glädjerik om du ger upp illusionen att någonsin
hinna med så mycket du egentligen skulle vilja göra.


Strategierna för att uppnå detta är uppfriskande i sin
otidsenliga anti-effektivitet: ”Sätt gränser för din
produktivitet”, ”Bestäm i förväg vad du ska misslyckas med” och
”Öva på att göra ingenting”.


Efter att jag själv halvt gått in i väggen på
grund av försöken att hinna med allt och lite till leddes jag av
någon sorts självbevarelsedrift till just denna typ av insikt.
Plötsligt en dag förstod jag att det faktum att jag aldrig kommer
att bli färdig på gården inte är något stressande. Tvärtom. Det
är en befrielse! Om jag ändå aldrig kommer att bli klar behöver
jag ju inte heller stressas av att inte bli klar. Äntligen kunde
jag slå av på takten och i stället börja uppskatta vad jag hade.


Kanske underlättades detta av att jag inlemmades i en jordad rytm
som inte gick att påverka: ankorna ruvar på våren, höet tas på
sommaren och rödbetorna skördas på hösten. Burkeman jämför i en
historisk utvikning hur radikalt vårt förhållande till tiden har
förändrats. Så pass att vi i dag har svårt att ta till oss hur
exempelvis en medeltida bonde verkar ha uppfattat tiden. För
denne tycks nämligen inte tiden alls ha varit så abstrakt som den
är för oss. Den gick varken för snabbt eller för långsamt, den
kunde inte slösas bort eller sparas. Den var inte åtskild från
oss själva och världen runt omkring oss.


Tiden var det medium där livet utspelade sig, det ämne som livet
bestod av. Dygnsrytmen sattes främst av solen och de sysslor som
behövde göras just denna dag. Den instrumentella synen på tiden
kom med moderniseringen och i dag häpnar vi om vi någon gång
förmår uppleva det som kallas ”den djupa tiden”. Där vi, för att
citera författaren Gary Eberle ”glider in i en värld där det
finns nog av allt, där vi inte försöker fylla ett tomrum i oss
själva eller i tillvaron”. Där gränsen som skiljer jaget från den
övriga verkligheten suddas ut och tiden står stilla. ”Klockan
stannar förstås inte”, skriver Eberle, ”men vi hör den inte
ticka”.


I mitt liv har jag nu – förutsatt att jag får
leva medellänge – sett ungefär hälften av mina utmätta veckor
ticka förbi. Två tusen återstår och det kan såklart kännas en
aning vemodigt, särskilt som Oliver Burkeman är vänlig nog att
påminna om att upplevelsen av hur fort tiden går ökar ju äldre vi
blir. Men detta kompenseras av en viss livserfarenhet. Om det är
körigt just nu, kommer det med stor säkerhet att vara körigt
senare också – ifall man inte rannsakar sig själv och kapar bort
en del av sina anspråk på hur mycket som ska kunna hinnas med.


Burkemans bok får mig att tänka på en av dessa livserfarenheter,
den som har med bufféer att göra. Att leva i ett av världens
rikaste länder där möjligheterna är enorma, både i en historisk
och global jämförelse, är lite som att stå med tallriken i handen
och blicka ut över en buffé med ett överflöd av läckerheter. Det
är lockande att vilja smaka av allt, för tänk om jag missar något
härligt? Med tiden har jag dock lärt mig att det är klokt att stå
emot denna lockelse. Om man blandar massor av smaker smakar inget
gott. På samma sätt som man inte hinner med något om man försöker
göra för mycket. Tricket är att välja ett mindre antal rätter på
buffébordet och sedan lugnt njuta av dem. Gick jag kanske miste
om något? So what? Jag njuter ju av god mat, vilket ju var själva
syftet med det hela.


David Jonstad, författare


Litteratur


Oliver Burkeman: Fyratusen veckor – Tidshantering för ett ändligt
liv. Översatt av Claes Bernes. natur & kultur, 2021.