Drömdatabasen skulle berätta allt om vårt inre liv

I över fyrtio år samlade forskare in drömmar från jordens alla
hörn. Men både metoderna och förvaringstekniken föråldrades. I
dag bokförs våra inre liv på ett annat sätt, säger Ulf Karl Olov
Nilsson.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången i juni 2018.


Mellan åren 1920 och 1963 samlade mer än sextio hårt arbetande
amerikanska antropologer och psykologer in enorma mängder
drömmar, livsberättelser och resultat från projektiva tester,
såsom Rorschach-testet. Forskarna sökte inte i första hand upp de
vanliga informanterna – storstadsbor ur den bildade medelklassen
– utan ursprungsfolk och olika minoriteter och målet var ett
slags arkiv över hela mänsklighetens inre liv. 


I en synnerligen välskriven studie, "Database of Dreams, the Lost
Quest to Catalogue Humanity", berättar vetenskapshistorikern
Rebecca Lemov om detta modernitetsprojekt med det knastertorra
namnet ”Microcard Publications of Primary Records in Culture and
Personality”. Forskarna ställde sig frågor som: Har olika
folkgrupper liknande nattliga drömmar? Drömmer vi olika över tid?
Förändrades det nattliga drömmandet globalt mellan åren 1925 och
1955? Vad tyckte olika folkgrupper att Rorschach-testets tio
tavlor med bläckplumpar visade? Vad – om något – är
mänsklighetens minsta själsliga gemensamma nämnare? Ingen blygsam
forskningsansats kan tyckas! 


Påtaglig var den höga tilltron till
drömberättelser och projektiva test. Rebecca Lemov skriver i ett
kapitel Rorschach-testets historia där vi också kan läsa om hur
26 nazi-förbrytare testades under Nürnbergrättegångarna, Göring,
Hess, von Ribbentrop, bland andra. Deras svar på
Rorschach-testets ständigt första fråga: ”Vad skulle det här
kunna föreställa?” sågs som vägen in i deras patologiska, eller
kanske helt enkelt onda, inre. Idag hade man förmodligen scannat
hjärnor och undersökt genuppsättningar. 


Men forskarna ville framför allt samla in material från
icke-europeer och begav sig till avlägsna platser för att tala
med urbefolkningar. De åkte till Stilla havs-öarna, Australien
och Afrika; de bad inuit-barn om teckningar. De talade med
cheyenne, hopi och zuni-stammarna. Lemov skriver: ”Som ett slags
inverterat mjölkbud gick en antropolog stationerad i Tanzania
omkring i byn varje morgon innan frukost för att samla ihop
byinvånarnas drömmar innan de glömt dem.” Nästan aldrig uppstod
det någon ideal och kontrollerad test-situation utan de fick
improvisera och ofta betala för tjänsterna. Komplicerade band
mellan forskare och test-personer uppstod där vissa kunde
försörja sig på att berätta om sina nattliga drömmar och ibland
blev de utfrusna av de egna för att avslöja gruppens hemligheter.
Detta föranledde den flitigaste av drömsamlarna, Dorothy Eggan,
att försäkra hopi-stammen hon arbetade med i två decennier: ”Jag
vill inte ha hemligheter, jag vill bara ha era drömmar”. Ändå
kritiserades projektet för att informanterna ibland tycks ha
lämnat ut mer än de önskade.


Drömmarna betraktades som hårddata, där själva kvantiteten och
ytskiktet var viktigast. Vad, rent konkret, drömde de intervjuade
om? Hur levde de, vad mindes de av sin uppväxt, vad tänkte de på
och fantiserade om? Ja, man ville veta ALLT och Lemov sätter ett
träffande namn på forskarambitionen: ”The Fantasy of Total
Information”. Om svaren på forskarens frågor inte infunnit sig
beror det enligt denna forskarfantasi inte på felaktigt ställda
frågor utan att det helt enkelt behövs mer data. Men hur skulle
denna suggestiva, potentiellt poetiska och svåröverskådliga
hårddata kategoriseras och arkiveras?


Till ordningsman för insamlingsprojektet utsågs en pragmatisk och
byråkratisk psykolog vid Harvard, Bert Kaplan. Med tanke på
datans omfång bestämdes att dåtidens allra modernaste
sorteringsteknik skulle tas i anspråk, det så kallade
mikro-kortet. En analog teknik som med dagens mått knappast kan
anses märkvärdig men då sannerligen var det: en vanlig A4-sida
kunde krympas till storleken av en tumnagel och rapporterna och
testresultaten, som sammanlagt kom att omfatta drygt 20 000
sidor, bevarades i kartonger. För att läsa krävdes en speciell
förstoringsapparat, en så kallad Readex-maskin. 


Kvantiteten innebar också att ordentliga regler för
datakatalogisering var nödvändiga. Till sist enades forskarna om
553 huvudkategorier med mängder av underavdelningar. I själva
verket blev detta ett slags föregångare – visserligen en
havererad sådan – till dagens Big Data, alltså de stora
nätföretagens, Google, Facebook, Youtube, osv, hantering av
enorma mängder data: allt vi köper, tweetar, klickar och tittar
på, ja – just det – allt! 


Här återfinner vi den totalitära fantasin i uppdaterad tappning.
Till drömmarnas databas kan vi nu också kan lägga till de nya
sömnapparna, där vår djup- och REM-sömn registreras, via
andningen. Men också drömappen som vill att vi ska registrera
våra drömmar för att hjälpa oss att komma ihåg dem, samtidigt som
appen naturligtvis också stjäl dem. Så är det: vi buggas numera
frivilligt i kuddarna.


Men på 1960-talet visade det sig att både
datainsamlingsprojektets socialantropologiska perspektiv och dess
lagringsteknik, mikro-kortet, snart blev omoderna. De ambitiösa
frågeställningarna fick aldrig några svar. Delvis kanske det
berodde på att projektet aldrig slutfördes, men framför allt,
tror jag, på att liknande spörsmål helt enkelt inte låter sig
besvaras. Snarare löstes frågorna upp i myriader av berättelser.
Vissa av intervjuerna kom dock att missbrukas, framför allt ledde
en grovt spekulativ och nedsättande artikel i Newsweek om
Navajo-folket kallad ”The Sick People”, till att samarbetet med
stammen fick avbrytas.


Den digra samlingen av miniatyr-sidor med tillhörande
förstoringsapparat hade dock redan köpts in av hundratals
bibliotek. Men observera, bara hundratals och inte de flera
tusental som hade varit rimligt med tanke på de väldiga summor
som investerats i projektet av exempelvis National Institute of
Health. När Rebecca Lemov 2007 började uppsöka de bibliotek –
exempelvis The Library of Congress – där exemplar skulle finnas
visade de sig vara synnerligen svåra att finna. Ofta fick hon
svaret att arkivet var extremt sparsamt efterfrågat, om någonsin
överhuvudtaget. Andra gånger var lådorna försvunna eller
ofullständiga – och Readexförstoringsmaskinen kaputt. 


Tänk er dessa lager av drömmar och livsberättelser som ingen
någonsin läst, längs ned i bibliotekens dammiga källare, ”som en
slumrande jätte, inte död, men inte levande heller.” Det påminner
onekligen, som Lemov inte undgår att påtala, om José Luis
Borges-novellen om den upphittade encyklopedin över det fiktiva
landet Tlön: ”Nu höll jag i mina händer ett omfattande
systematiskt fragment av en okänd planets hela historia, […] med
dess mytologiska fruktan och språkens sorl, med kejsare och hav,
med mineraler och fåglar och fiskar, med algebra och eld, med
dess teologiska och metafysiska diskussion.”


Det kommer såklart att bli vanligare: överblivna
bilder, berättelser, chattdialoger och mem som flyter omkring i
limbo när nyss så ny teknik blivit gammal. Vad gömmer sig i
molnet och atom-skrotet och alla döda satelliter? Betänk de
centiljarder fotografier som vilar i pajade datorer, vindsförråd
med floppy discs, vhs-band och nedlagda bloggar. I tömda
communitys, Lunarstorm, Skunk, Napster, My Space. Och om några år
i den monumentala Facebook-kyrkogården när användarna har dött
eftersom ungdomen alltid kommer att vilja ha sina egna nätverk.


Men dessa spår – är det ändå inte vår bästa chans till evigt liv?
Det är den slumrande datans löfte: att vi ska få leva en gång
till, när någon finner våra efterlämnade emojier och tar dem på
det allvar de förtjänar.


Ulf Karl Olov Nilsson
författare och psykoanalytiker