Adorno bevarade glöden i sina våldsamma och erotiska drömmar

Theodor Adornos nedtecknande av sina drömmar bär på en
imponerande återhållsamhet. Det kritiska filosofen undviker
nämligen att tolka. Aris Fioretos följer med honom in i natten.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Tomas Tranströmer har lärt oss att uppvaknandet är ett
”fallskärmshopp från drömmen”. Drömlivet äger rum någonstans
ovanför den sovande, i en viktlös och luftig, ja, eterisk sfär.
När den anonyma huvudpersonen i hans berömda dikt ”Preludium”
lämnar sömnen, sjunker ”han” därför nedåt ”morgonens gröna zon”.
Plötsligt hejdas ”denna lodräta färd genom ögonblicket” och
mannen som är på väg att vakna breder svävande ut vingarna som
över ”strömmande vatten”. Så landar han mjukt; med fötterna på
marken är han med ens klarvaken. Stående under ett lövverk några
timmar senare undrar han om ”ett stort ljus [skall] vecklas ut
över hans huvud”.


Det är lätt att känna igen sig. Då vi drömmer tycks jaget, eller
om det är själen, sväva några meter upp medan kroppen blir kvar
under filtarna. Inte konstigt att fallskärmshopparen funderar
över vad han varit med om när gruset väl gnuggats ur ögonen. På
diktens sista rad är han en nybliven uttydare, väntande på att
ljuset bokstavligt talat skall gå upp och drömmen prisge sina
hemligheter. Nattens skimrande händelser och varelserna som
befolkade medvetandet, bristen på konsekvenstänkande eller
tvärtom den ödesbundna logik med vilken allt tycktes ske, de
ömsom lustfyllda, ömsom fasansfulla stämningarna, skiftningarna i
ljussättning och kulisserna som växlar – allt verkar på ett lika
undanglidande som betydelsedigert sätt rymma intima budskap om
livet. Eller som den tysk-judiske filosofen Theodor W. Adorno
konstaterar, även han förstås en falskärmshoppare: skeendena
pekar mot ”den fåfängliga existensens innersta hemlighet”.


Adorno nedtecknade sina drömmar så fort han
vaknat – inte för att tolka dem, utan för att bevara deras
efterglöd. Därför blev uppvaknandet avgörande. Strax efter
landningen i en värld av hårda fakta, där gravitationen är lag,
förbinds vi ännu med drömmen på samma sätt som fallskärmshopparen
som via bärlinor hänger ihop med polyestern som så hastigt
skrynklas samman över huvudet. Det finns något i detta ömtåliga
ögonblick som senare tolkningsinsatser inte kommer åt.
Drömtydningen lägger tillrätta. Nu har selarna lossats och
fallskärmen skall packas ned i förklaringarnas fodral – som om
den väldiga sfären som bar oss fortfarande liknade en glödlampa
och inte en manet på torra land. Uppvaknandet sker innan denna
efterbehandling, som oavsett om den är varsam eller hårdhänt
söker göra drömmens egenart tillgänglig för begrepp. Vi är
fortfarande förenade med vad som höll oss uppe, till synes
viktlösa och fria från avsikt. Om drömmen skulle ha en sensmoral,
stickad på kudden som vi vilat vårt huvud mot, kunde denna lyda:
”Jag vet inte vad som händer mig”.


Redan före sin flykt från hemlandet, undan nazisterna, började
Adorno protokollföra drömmar. Han som skulle bli
Efterkrigstysklands främste representant för ett ungt och
kritiskt förnuft, ja, för en ny upplysningstid som ville verka
för den sortens klarhet som Tranströmers resenär tycks vänta på,
var inte intresserad av att tolka de nattliga visionerna. Tvärtom
gällde det, som han skriver, att betrakta dem inte bara som
”’våra’, utan de utgör också ett kontinuum, [de] tillhör en
enhetlig värld”. För Adorno var uppvaknandet ett avbrott i detta
större förlopp, ett flöde i vilket drömtillvaron fortsatte även
då vi inte sov.


Hur vaknade han själv? Den första anteckningen från året efter
nazisternas maktgripande, i januari 1934, bådar illa. Filosofen
drömmer att han tillsammans med Gretel Karplus, som han skulle
gifta sig med tre år senare, råkar ut för en trafikolycka. Bussen
som paret färdas med störtar ned i en ravin i schweiziska
Alperna, lyckligtvis kan båda resa sig ur vraket:


 


Jag kände hur jag grät när jag sa: Jag hade så gärna fortsatt att
leva med dig. Först då insåg jag att min kropp var fullständigt
sönderslagen. Jag vaknade med döden.


 


Adornos första protokoll slutar bokstavligt talat med döden. Ja,
även drömmen i vilken denna död får sista ordet dör, för i samma
ögonblick som ordet faller slår han upp ögonen och incidenten
förflyktigas likt ont mörker då ljuset tänds.


I december 1940 vaknade Adorno med en känsla av främlingskap i
New York, dit han flytt med sin nyblivna hustru. Året därpå
öppnade han ögonen ”av skräck och bävan” under palmerna i Los
Angeles, dit paret flyttat vidare. Under de sista krigsåren
vaknade han ”utan förhoppningar”, senare ”med kväljningar” och
ytterligare några år därefter ”full i skratt”. Ena gången ter sig
övergången till vakenlivet lustfylld, andra gången smärtsam, på
gränsen till traumatisk. Adorno drömmer om bordeller, fast också
om koncentrationsläger.


Det kan förvåna att denne tänkare, som mer än någon annan
förknippas med ”den kritiska teorin”, knappt nagelfar sina
nattliga upplevelser. På några ställen undslipper honom
visserligen en tolkning. 1948 konstaterade han att drömmens
”verkliga betydelse ligger i öppen dag”: vad han just erfarit
innebar att han ville ”återvinna det europeiska liv som gått
förlorat”. Trots våldsamheterna som drabbar Adorno i drömmarna,
vilka till antalet nog bara överträffas av gångerna då han umgås
med kvinnor i olika stadier av avkläddhet, månade han dock om att
bevara dem så intakta som möjligt.


Den som tar del av dessa protokoll, som finns i
en fin och finurlig svensk översättning med den lätt missvisande
titeln Drömdagbok (det handlar ju just inte om att föra bok över
sitt dagliga liv), får svårt att inte imponeras av Adornos
återhållsamhet. När han på annat ställe understryker att
drömmarna är av ”väsentlig betydelse för begreppet” är det denna
deras ofrivilliga, liksom oformade eller ännu begreppslösa
karaktär som han önskar lyfta fram. De markerar, som
litteraturvetaren och sociologen Jan Philipp Reemtsma framhåller
i sitt kloka fast krångliga efterord, ett ”oberoende av den
kommunikativa socialiseringens krav på konformitet”. Vi tar om
det där: ett ”oberoende av den kommunikativa socialiseringens
krav på konformitet” … Vad Reemtsma menar är att drömmen, i
likhet med exempelvis litteraturen, utgör en uttrycksakt, i
vilken personen vars blick rör sig bakom ögonlocken kan omfatta
hela tillvaron, även de delar som ligger bortom sociala regelverk
och egna intentioner.


För Adorno gjorde drömmen det till och med möjligt att uppleva
döden utan att dö. Åter tillbaka i Frankfurt, i november 1956,
noterade han:


 


Jag drömde om en förfärlig värmekatastrof. I glöden – en kosmisk
glöd – flammade alla döda än en gång upp i sin forna gestalt
under några sekunder, och jag visste: först nu är de helt och
hållet döda.


 


Genom att avstå från tolkning ville Adorno bevara drömlivets
efterglöd. Allt annat vore en hädelse mot dess miljöer,
stämningar, invånare. På sitt sätt är protokollen ett rekviem.
Eller som denne nattexistensens trogne bundsförvant skriver i en
av sina sista rapporter: ”Med tanken: vi får be för att det blir
något kvar, vaknade jag.”


Aris Fioretos
författare, översättare och professor i estetik



Litteratur


Theodor W. Adorno: Drömdagbok. Svensk översättning av Anna
Petronella Foultier med efterord av Jan Philipp Reemtsma.
Nirstedt/litteratur, 2024.