Homeros prinsessa lyser genom alla sekler

Hon möter en naken Odysseus och en onanerande Leopold Bloom. Men
inget, konstaterar Pontus Kyander, tycks kunna ta ifrån
prinsessan Nausikaa hennes ljus.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


En man vaknar på en strand, ilandfluten efter en storm. I tjugo
dagar har han färdats på en flotte innan han räddat sig till ön.
Han är naken, riven av vassa klippor, törstig och utmattad. Han
har släpat sig till ett buskage och somnat i en hög av torra löv.
Hans namn är Odysseus.


Samma morgon ger sig en grupp slavinnor ledda av kungadottern
Nausikaa ut för att tvätta i en vik. Innan dagen blivit alltför
het har tvätten stökats undan, och medan den torkar leker
kvinnorna med en boll. De höga skriken väcker Odysseus. Han reser
sig, naken, och skyler sig hastigt med några kvistar.


Denna luggslitna och nakna gestalt möter Nausikaa när hon
springer efter bollen. Medan de andra kvinnorna skyggar står hon
kvar. Han övertygar henne om att hon inget har att frukta. Kanske
anar hon av hans sätt att tala att han inte är vem som helst. Hon
lånar honom sin fars och sina bröders kläder och ger råd om hur
han ska närma sig föräldrarna, kungaparet på fajakernas ö.


Man kallar detta avsnitt i Odysséen för
Nausikaa-episoden. I Odysséen berättas på bunden vers, hexameter,
om hjälten Odysseus tioåriga och strapatsrika hemfärd från kriget
i Troja. Det är den sjätte av Odysséens tjugofyra sånger, som
sägs ha skrivits av Homeros och som präntades ner 700 år före vår
tideräkning.


Homeros understryker Nausikaas ställning som giftasvuxen, omkring
fjorton år gammal. Det är för hennes förestående bröllop som
tvätten hastar denna morgon. En make verkar inte vara utsedd, men
tiden är mogen. Genom att tala till henne i en dröm har i själv
verket gudinnan Athena arrangerat hennes oförmodade möte med
Odysseus. Ingenting av vikt sker i den homeriska världen utan att
gudarna har ett finger med i spelet.


Fajakerna är lika undflyende mytologiska som själva episoden är
verklig och vardaglig,. Till skillnad från många andra passager i
Odysséen skildras här inte våldsamma och fantastiska hjältedåd.
Istället påminner det om en hemkomst, den hemkomst till ön Ithaka
som Odysseus resa syftar till; han blir omplåstrad och
omhändertagen, till sist även välkomnad som den väntade maken
till Nausikaa.


Någon kan invända mot att en kungadotter så hals över huvud
faller för en plötsligt uppdykande medelålders naken främling.
Numera protesterar vi även mot en relation mellan en tonårsflicka
och en gubbe som Odysseus.


Men det finns mer i Nausikaa-gestalten. Hon har agens, en egen
vilja och förmågan att få det hon önskar. Hon övertygar sin far
om det nödvändiga i att brådstörtat ge sig ut att sköta
hushållets tvätt. Det är hennes plan för hur Odysseus ska ta sig
till kungaborgen. Hon säger till honom hur han ska närma sig
föräldrarna. Medan Odysseus pratar är det Nausikaa som tar de
avgörande initiativen. I en patriarkal ordning där en make skulle
utsetts åt henne tar hon chansen att själv introducera en
kandidat.


Inget annat avsnitt i Odysséen berör mig som detta. Det är
lågmält och bildrikt, med sensualismen undertryckt och antydd i
den böljande hexametern.


Tvärs över Europa, i en annan tid och en annan
berättelse möts också en äldre man och en yngre kvinna på en
strand. Leopold Bloom är en annonsförsäljare som den 16 juni 1904
slår dank på Sandymount Strand utanför Dublin medan hans hustru
Molly har en kärleksaffär därhemma. Också han är på drift, utan
riktning och för ögonblicket utan hem. Han sitter på en bänk;
mittemot sitter tjugoåriga Gerty MacDowell med två väninnor som
passar sina småsyskon. Gerty drömmer sig bort och hoppas på en
man. Hon lever i omskrivningarnas språkliga fängelse, medan det i
hennes kropp pyr en längtan som är lika existentiell som sexuell.


Bloom ser på flickan samtidigt som en kör i kyrkan intill brister
ut i hymnen Tantum Ergo Sacramentum. Hon svingar sina ben till
musiken, obesvärad av att Bloom stirrar på henne. Hon svänger mer
och mer på benen så att allt mer av låren och underbyxorna syns.
Bloom har händerna i fickorna. Han onanerar. När ett fyrverkeri
slår ut längre bort briserar även Bloom.


Förhandspubliceringen av detta kapitel ur James Joyce roman
Ulysses ledde till åtal och konfiskering i USA 1921. Fortfarande
kan en och annan bli stött av att en man smygtittar och gnider
sitt kön på en offentlig strand. Samtidigt som den katolska
kyrkan skändas i förbigående sker det i episoden en mångtydig
litterär blasfemi mot Homeros Odysséen. Gerty, som svarar mot
Nausikaagestalten, gestaltas med ett förnumstigt
veckotidningsspråk som kontrasteras mot Blooms livserfarna
cynism. Det är ett utstuderat konstruerat parti i Joyces
experimentella stilkatedral.


Ett grundmönster har hämtats ur Odysséen, men rollerna är delvis
ombytta: Bloom är aktiv, Gertie låter sig observeras. När Bloom
ejakulerar återställs en patriarkal ordning. Gerty kan bara utöva
något slags makt medan hon sitter. När hon gående ger sig av
avslöjas hennes hemlighet: hon haltar efter en olycka. ”Poor
girl” tänker Bloom. Till sist har Bloom både makten över språket
och situationen.


Nyare Joyceforskning har invändningar mot en så förenklad
läsning. Istället betonas den ömsesidiga sexualiteten i Leopold
Blooms och Gerty MacDowells möte. Men det är trots
äreräddningsförsöken svårt att komma ifrån den verbala obalansen
dem emellan.


När Eyvind Johnson skrev romanen Strändernas
svall var andra världskriget på väg mot sitt slut. Hans nyss
avslutade Krilon-trilogi tilldrog sig i konfliktens skugga. Med
Strändernas svall gav han sig in på det tidlöst mänskliga genom
en kärleksfull omdiktning av Odysséen. Blasfemin intresserar
honom inte, men väl psykologin och realismen. Särskilt gripen
tycks han ha varit av Nausikaa-episoden. Han återkom till den i
det dramatiska fragmentet ”Nausikaa ensam”, publicerat i Erik
Lindegrens tidskrift Prisma 1948.


Ingen annanstans i romanen är vågsvallet så kännbart som i mötet
mellan Nausikaa och Odysseus. Texten är inledningsvis komponerad
som en växelsång där berättarens perspektiv mjukt och smidigt
vandrar mellan de två. Där Joyce var cynisk och exponerande är
Johnson ömsint undersökande. Inte minst intresserar han sig för
den unga Nausikaa och hennes belägenhet mellan barndomens
begränsningar och lek, och vuxenhetens krav och möjligheter.
Medan Odysseus sakta vaknar ur sin tunga sömn är det Nausikaas
oroliga verksamhetslust på stranden som dominerar.


Nausikaa har inspirerat till poesi, musik och mangafigurer, men
det är som om hon i varje omdiktning behåller en kärna av det
ljus som Homeros vävt in i gestalten. I episoden finns ett
elegiskt element som gör sig märkbart till och med hos Joyce. Som
på en våg reser sig Odysseus från sin lövbädd, som på en våg
vaggas Nausikaa på sin tvättbrygga. En kort stund möts de, som
himmel möter hav en glittrande morgon vid en strand nu och för
länge sedan.


Pontus Kyander
kritiker, konsthistoriker och utställningskurator