Det enda som är besvärligare än andra människor är en själv

Att var konsekvent och stå upp för sina ideal är svårt, särskilt
i oroliga tider. Det gäller även filosofer, konstaterar Eva-Lotta
Hultén.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Eleverna var upprörda när de kom in i mitt klassrum. Lektionen
före hade de haft matematik och när de inte förstått lärarens
genomgång hade de bett honom förklara igen. Och igen. Till sist
hade läraren blivit frustrerad och utbrustit: ”Men är ni dumma i
huvudet!?”


Det är svårt att tänka sig ett mindre lämpligt tillfälle att ryta
något sådant än i ett klassrum där elever ber om hjälp med att
förstå. Men i ärlighetens namn är vi nog fler som tänkt, och
kanske någon gång också råkat uttalat oss, just så när något vi
säger inte går in hos den tänkta mottagaren.


Jag arbetar inte längre som lärare men vacklar ständigt mellan
mina spontana reaktioner och min mer viljebaserade strävan efter
att förstå andras situation och grundvalar. Vanlig okunskap eller
oförmåga har jag ofta stort tålamod med men jag vill vara
respektfull mot och kunna känna empati även för dem som gör eller
säger saker som jag ogillar. Jag har rentav skrivit både artiklar
och böcker om vikten av att lyssna, sätta sig in i andras
perspektiv och tala vänligt också med dem som har åsikter man
avskyr. Ändå kan ”Hur dum får man vara!?” dyka upp som ett mantra
i huvudet när jag tar del av nyhetsintervjuer eller diskussioner
på sociala medier. Varför fattar folk så trögt?! Jag vet vikten
av att hålla mig lugn i samtal med meningsmotståndare. Trots det
blir jag ibland hätsk eller nedlåtande.


Det är lätt hänt att vara
förstående och lyhörd när man filosoferar och
misantrop när man reagerar när det kommer till politik och andras
människosyn. Verkligheten, och våra känslor, envisas hela tiden
med att sabotera för oss i vår praktiska tillämpning av
ståndpunkter.


Jag finner tröst i att en av de filosofer som jag tycker allra
sämst om, Ayn Rand, misslyckades kapitalt med att leva upp till
sina egna uppförandeideal. Rand var den rationella egoismens
lovsångare. De enda plikter man har i livet, menade Rand, var att
i alla lägen hålla fast vid egennyttan och se precis allt,
inklusive relationer, som transaktioner. Till och med kärlek
skulle vara en rationell uppgörelse mellan två förnuftiga parter
som i första hand hade sin egen välgång för ögonen.


I hennes böcker lyser dessutom ett starkt svaghetsförakt igenom.
Ändå levde hon större delen av sitt liv med en man som i mångas
ögon antagligen framstod som tämligen misslyckad. Den vänlige
Frank O’Connor började som skådespelare men fick få roller. Han
försökte sig på även flera andra yrken utan större framgång. Men
Rand tycks ha älskat honom ändå. I sina böcker skriver hon
dessutom hela tiden fram hjältar som är helt oberörda inför
andras uppfattning om dem och rationellt kyliga i alla
relationer. För egen del tycks hon i perioder ha varit ganska
känslig för vad andra tyckte om henne och när hennes unge älskare
lämnade henne fick hon ett mentalt sammanbrott.


Intrigerna i Ayn Rands böcker må vara banala och karaktärerna
platta. Men Rand själv var långt ifrån så okomplicerad som hennes
idealmänniskotyp. Vilket gör henne till en mer sympatisk och
intressant person i mina ögon.


Ayn Rand klarade alltså inte att hålla linjen i sin egen
livsfilosofi: rationalitet och styrka framför allt. Att leva som
man lär är ofta svårt. Särskilt i omvälvande tider, som åren före
och under andra världskriget, då både Ayn Rand och Simone Weil
verkade. De kan betraktas som varandras motpoler. Den totala
egoismens filosof mot den totala uppoffringens. Men när det
gäller förmågan att få livsideal att gå ihop med verkligheten kom
de båda till korta. Simone Weil brann för att göra världen till
en mer rättvis och jämlik plats. Det ledde henne till att ta
värvning som frivillig i spanska inbördeskriget – trots att hon
var pacifist. En motsättning i sig. Väl vid fronten krävde hon
dessutom att förses med gevär trots att hon såg så dåligt och var
så tafatt att hennes brigadkamrater var rädda att hon skulle råka
skjuta dem i stället för fienden.


Om detta berättas i Wolfram Eilenbergers bok ”Frihetens lågor”
där han följer inte bara Rand och Weil utan även Simone de
Beauvoir och Hanna Arendt under åren 1933-1943. Inte minst Arendt
sattes på svåra prov. Som judinna hade hon varit en stark
förespråkare för ett hem för judarna i Palestina. Men under
Biltmorekonferensen som den sionistiska rörelsen anordnade i New
York 1942 antogs en vision om Palestina som ett ”judiskt
samhälle”. Den faktiska majoritetsbefolkningen av palestinier
skulle bara ges minoritetsrättigheter och till exempel inte ha
rösträtt. Arendt blev både rasande och förtvivlad.


Idén om en enhetligt judisk nationalstat utan inkludering av det
folk som redan bodde i området krockade med hennes syn på hur en
välfungerande nation borde se ut och fungera. För Arendt ledde
detta till en brytning med den sionistiska rörelsen. En brytning
som skedde samtidigt som Det tredje rikets grymheter mot det
judiska folket blev alltmer extremt och uppmärksammat i världen.
Arendt lyckades alltså hålla fast vid sina ideal även i en tid av
mycket stark press, som borde ha kunnat göra vem som helst
ideologiskt förvirrad och benägen att följa med den flock man
anslutit sig till.


Men ingen lyckas förstås hålla fast vid sina
ideal i varje situation. Inte heller Hannah Arendt. En av den
moderna västerländska filosofins mest välkända romantiska
skandaler måste vara hennes relation till den tyske filosofen
Martin Heidegger. Som 18-årig student hade hon inlett en relation
med sin då 35-årige lärare. Den varade i flera år och de höll
kontakten och förblev vänner även efter brytningen. Trots att
Martin Heidegger 1933 gick med i nazistpartiet och bad aldrig om
ursäkt för det. Efter kriget försökte Arendt bidra till att
tvätta Heideggers gärning ren.


Ju mer världen och andra människor kräver av oss desto svårare
blir det att leva upp till idealen och navigera mellan grynnorna
i de egna tankesystemen. Så hur ska vi förhålla oss till våra
ideal när omvärlden gungar? Hur ska vi klara att hålla fast vid
det som vi håller för rätt och sant också när allt kastas omkull?
Hur ska vi göra med vårt tvivel på andra människors
förståndsförmåga i en tid av enorma motsättningar och hot mot
mänskligheten? Så mycket krävs, och kommer att krävas av oss.
Inte minst förmågan att ompröva gamla sanningar. Men vilka, och
när?


Öppenhet är kanske en av vår oroliga sam- och framtids allra
främsta dygder. För att inte tala om förmåga att ifrågasätta
också sin egen omdömes- eller fattningsförmåga.
Det kan alltid vara man själv som fattar trögt.


På hyllan med pennor över mitt skrivbord har jag nu satt upp en
uppmaning till mig själv: Vid komplexitet – tvivla! Det finns
alltid andra vägar ut och i prövande samtal med andra – och oss
själva, kan vi hitta dem. Det gäller även om folk ibland,
ofrånkomligen, är dumma i huvudet.


Eva-Lotta Hultén
författare och journalist

Litteratur


Wolfram Eilenberger: Frihetens lågor : filosofins räddning i en
mörk tid 1933–1943. Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah
Arendt, Ayn Rand. Bokförlaget Daidalos, 2023.