Till slut fick hela Rom en och samma hals

Åtminstone sedan antiken har härskare letat efter en metod att
göra sig av med alla fiender. Men först på 1900-talet blev den
evige tyrannen bönhörd. Vincent Flink Amble-Naess hör ekot av
hans röst.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2022-09-05.


Han hade kunnat ge dem åt lejonen, eller låta dem sönderslitas på
sträckbänken, eller spika dem på kors längs med landsvägen. Men
han var en barmhärtig kejsare, och fann därför svärdet mera
lämpligt.


Det hindrade honom inte från att känna njutning vid åsynen av
sina fienders blod, som stänkte över sanden och förvandlades till
ånga i sommarsolen. Själv satt han i skuggan och fläktades av
sina slavinnor. Han tänkte på dem som kommit undan: De som
kritiserat hans skådespel, de som skrattat åt honom och som
försummat att svära vid hans genius.


För hans inre öga framstod deras antal som oändligt. Om rättvisan
skulle skipas, tänkte han, skulle bödeln aldrig få släppa sitt
svärd. Det skulle inte finnas nog med timmar under en livstid för
att ta dem alla av daga. Men plötsligt kom lösningen till honom.
Han reste sig ur stolen och talade, högt så att alla kunde höra:


Om bara hela Rom hade en och samma hals.


Repliken återges av historikern Suetonius i en
biografi över det romerska imperiets tredje kejsare, Caligula.
Egentligen delade han namn med sin berömde anfader Gaius Julius
Caesar. Sitt alias fick han som liten pojke av soldaterna i sin
faders här. Den lilla stöveln, betyder det.


Den unge kejsaren har sedan antiken inspirerat otaliga författare
och konstnärer. Faktum är att vår kultur tycks vara besatt av den
ondskefulle härskaren som litterär trop. Ibland får man känslan
av att syftet är att legitimera våra egna härskare, vars godhet
ställs i skarp kontrast till Caligula eller till någon av hans
epigoner.


Den tragiska sanningen är emellertid att det inte i första hand
är härskarnas medmänsklighet som räddar världen från undergång,
utan deras brist på makt och – inte minst – på fantasi. Eller som
bilmagnaten Henry Ford lär ha formulerat saken i en
tidningsintervju: Om jag hade frågat människor vad de ville ha,
hade de bara bett mig om en snabbare häst. Konsumenterna kunde
inte föreställa sig förbränningsmotor eller automobilen. Och allt
Caligula kunde föreställa sig var – åtminstone som det verkade –
en ny och förbättrad halshuggning. Men kanske var han ändå
någonting på spåren.


Kejsarens önskan skulle nämligen komma att infrias, men först
millennier senare, och av en ättling till det romerska imperiets
ärkefiender, germanerna.


Den tysk-amerikanske kärnfysikern Robert J Oppenheimer var 38 år
gammal när han tog anställning vid laboratoriet i Los Alamos.
Trots att han var lungsiktig och mager som en pinne var han en
handlingens man. I samtal med militären, som finansierade
laboratoriet, visade han prov på en beslutsamhet de aldrig
tidigare hade skådat. Det tog inte lång tid förrän han utnämndes
till vetenskaplig ledare för den forskarinsats som skulle komma
att gå till historien som Manhattanprojektet.


Målet för verksamheten var att skapa ett vapen. Ett kärnvapen
kallade man det redan under arbetets gång, eftersom den relevanta
processen var tänkt att äga rum inuti kärnan av en uranatom. Idén
var enkel: Neutroner från en kluven atomkärna störtar in i två
intilliggande kärnor. En kedjereaktion utlöses, och sprängkraften
som utvecklas blir mycket stor, inte minst med tanke på hur lite
material som egentligen krävs. Det vapen som sedermera blev
projektets slutprodukt – atombomben Little boy – innehöll inte
mer än 60 kilo uran.


Bomben i sig vägde emellertid väl över 4 ton. Det berodde inte
minst på de säkerhetsanordningar som krävdes för att säkerställa
att explosionen inte utlöstes tidigare än väntat. Dessa
anordningar var så omfattande att de amerikanska generalerna
länge var osäkra på om vapnet verkligen skulle gå att använda.
Kanske hade de förslösat hela sin budget på ett meningslöst
metallstycke. Kanske var Oppenheimer bara en förvirrad
vetenskapsman som saknade kontakt med krigets realiteter. Det var
först vid testsprängningen de fick bevis på motsatsen.


Sprängningen ägde rum den 16 juli 1945 i öknen
Jornada del Muerto i New Mexico. Oppenheimer stod på behörigt
avstånd och betraktade detonationen genom skyddsglasögon. I en
tv-intervju långt senare skulle han berätta om hur han vid åsynen
av svampmolnet drog sig till minnes några rader ur det indiska
diktverket Bhagavadgita, närmare bestämt ur guden Vishnus
varningstal till mänskligheten: Mitt namn är Döden, världarnas
förstörare. Eller som det heter i Oppenheimers egen översättning:
Now I am become Death, the destroyer of worlds.


Det han bevittnade var samma urkraft som några månader senare
skulle hemsöka Hiroshima och Nagasaki, och bidrog till att sätta
stopp för 1900-talets allra blodigaste konflikt till priset av
200 000 människoliv. Några dagar efter dådet skulle Oppenheimer
storma in på president Trumans kontor, smälla igen dörren bakom
sig och kräva att de resterande vapnen skulle plockas isär.
Kanske insåg han att det inte skulle krävas många fler bomber än
de som redan fanns, för att utplåna hela den mänskliga
civilisationen. Men det var för sent. Oppenheimer hade redan
spelat ut sin roll. Och Caligulas önskan var infriad:


Nu hade hela Rom en och samma hals.


Det finns indicier som pekar mot att den unge kejsaren redan
under sin livstid hade sina aningar om att han tids nog skulle få
sin vilja igenom. År 41 efter Kristus planerade han att lämna Rom
för gott och resa till Alexandria, där han hoppades bli dyrkad
som en gud. Men innan avresan gick han en blodig död till mötes,
mördad på väg från sitt hem av de politiska rivalerna. Trettio
hugg gav de honom, nästan samma antal som dem hans anfader hade
tillfogats under marsfestligheterna åttio år tidigare.


Liksom vid mordet på Caesar var de sammansvurna överens om att
dådets syfte var att återföra makten från kejsaren till senaten.
Men inte heller nu skulle de få som de ville. Man kan döda
tyrannen, men imperiet lever vidare. Nya härskare träder fram ur
kulisserna, berättelserna om deras illdåd flyter samman i
historieböckerna och snart är de lika svåra att urskilja som
kejsarnas ansikten i marmor. Efter Caligula kom Claudius, och
efter honom Nero.


Emellanåt framstår hela raden av romerska kejsare – liksom av
storkungar och tsar-pretendenter – som en lång serie
upprepningar. Vare sig det hotas med de romerska legionerna, med
den tyska blitzen eller med kärnvapenspetsarna i Ryssland, tycks
det mig som att hotet kommer från en och samma man.


Caligula var 28 år gammal när han förblödde i en
tunnel på väg från palatset. Men enligt Suetonius lär han
dessförinnan ha upplåtit ett sista ord, ur djupet av sitt
lidande. Vivo, jag lever, lär han ha skrikit, så att det ekade i
stengolvet.


Tanken är ofrånkomlig: Kanske tillhörde rösten inte enbart
Caligula, den förvuxne pojken som mot allt förnuft insisterade på
sin egen odödlighet. Kanske var det i själva verket en annan som
talade – den evige tyrannen, som genom kejsarens strupe lät
meddela oss:


Jag lever vidare.


Vincent Flink Amble-Naess
frilansskribent och läkare