Livet är en svindlande efterhandskonstruktion

Vetenskapen, livet och litteraturen visar alla hur vi skapar det
som redan varit. Marit Furn dyker ner i vår tillvaros paradoxala
struktur och Stephen Hawkings slutgiltiga teori.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


I essän Kafka och hans föregångare skriver den argentinske
författaren Jorge Luis Borges med sedvanlig finurlighet:


”Faktum är att varje författare själv skapar sina föregångare.”


Tanken svindlar till. Borges byter plats på orsak och verkan, så
att den raka tidslinje vi är så vana att förhålla oss till,
plötsligt får pilar i bägge riktningarna. Men vi inser också
samtidigt, att detta är helt i sin ordning.


Ur den oöverskådliga röra av kreativa infall som varje samtid är,
springer då och då en författare, som har geniet, men också – bör
tilläggas – turen, kapitalet och/eller kontakterna, att omvandla
de pågående strömningarna till något som blir bestående. Men i
samma handling skänker författaren också nytt liv åt sina
inspirationskällor, genom att förklara dem värdefulla, omtolka
dem och kasta sitt eget ljus på dem, baklänges i tiden.


Som Borges sammanfattar saken:


”Författarens arbete modifierar vår uppfattning av det förflutna
liksom det kommer att modifiera framtiden.”


Eller uttryckt i mer allmängiltiga ordalag: Varje avgörande
händelse skapar stigar bakåt i historien, minst lika mycket som
den pekar framåt.


Principen är sann för mycket mer än litteratur.


Evolutionen ger en förförisk känsla av
linearitet när vi tittar tillbaka på den från vår punkt i tiden.
Som om varje nytt utvecklingsstadium vore en självklar följd av
de föregående, föreställer vi oss hur encelliga organismer blir
till fiskar som kravlar upp på land för att bli till däggdjur som
reser sig på två ben och börjar skriva böcker och rikta teleskop
in i rymden. Över varje arts särskilda linje svävar en nästan
aristotelisk känsla av nödvändighet, som om allting lite i taget
bara rör sig mot sin slutgiltiga, liksom oundvikliga form.


Illusionen kan delvis förklaras med den så kallade
”efterklokhetseffekten”, det vill säga att saker alltid upplevs
som betydligt mer sannolika efter det att de inträffat. Framtiden
tornar upp sig som ett suddigt moln av möjligheter. Men sett över
axeln tycks allt som hänt mycket prydligt arrangerat, som
smultron trädda på ett strå.


Befriad från sin skenbara nödvändighet blir evolutionen genast
något annat och betydligt mer kaotiskt. Vi tvingas då inte bara
ta hänsyn till de fåtal arter som överlevt urvalet och lämnat
stigar av föregångare bakom sig. I det negativa utrymmet mellan
grenarna anar vi också alla de andra – de oräkneliga, aldrig
förverkligade möjligheterna.


Ungefär som i våra egna liv, där varje ny händelse genast görs
till del av den pågående sagan om oss själva, den som vi halvt
omedvetet hela tiden kompletterar och modifierar, för att skänka
en air av logik åt våra egna ofta inkonsekventa beslut, allt för
att kunna integrera dem i vår övergripande självbild. Jag gjorde
så eftersom jag är sån, tänker vi. Och jag är sån eftersom jag
tidigare har gått igenom det eller det.


Denna ständigt pågående efterhandskonstruktion handlar dock inte
bara om hur vi människor tänker på oss själva och världen. En av
de mest förunderliga upptäckterna inom kvantmekaniken är ju att
tillvarons minsta beståndsdelar faktiskt inte verkar lyda vår
slentrianmässiga föreställning om orsak och verkan.


Det numera välkända dubbelspaltexperimentet, liksom andra
undersökningar av samma slag, avslöjar hur enskilda partiklar
tycks befinna sig på alla möjliga platser och många tänkbara
tillstånd samtidigt. Inte förrän partiklarna stöter på något som
avkräver dem specifika svar om deras egenskaper, kollapsar de
många sannolikheterna till bara en enda och alla de övriga
försvinner.


Även partiklarnas historia – var de alltså befann sig för en
stund sedan – förvandlas i mätögonblicket från suddigt
sannolikhetsmoln till en bestämd väg genom rymden. På något
avgörande vis tycks alltså händelser i nuet – svårsmält nog –
kunna påverka det som redan har passerat, bara genom att kräva
det på svar.


Paradoxer av detta slag har inspirerat forskare till en uppsjö
ontologiska hypoteser, som alla tycks förklara något men inte
allt. Vilken av tolkningarna som en dag ska visa sig mest
användbar vet vi ännu inte. Arbetsmodellerna befinner sig –
skulle man kunna säga – fortfarande i en hetsig evolutionär
konkurrens med varandra.


Mycket pekar ändå på att tillvaron, på mikronivå, inte är
tidsmässigt linjär på det sätt vi är vana.


”Universums historia hänger på frågan du ställer”, som Stephen
Hawking ska ha sagt till sin medarbetare Thomas Hertog något gång
under de sista åren av sitt arbetsliv.


I det som Hertog kallar Nobelprisvinnarens ”slutgiltiga teori”
kom Hawking faktiskt att betrakta hela världsalltet som ett enda
stort kvantmekaniskt system. Och han frågade sig följaktligen om
inte universums hela historia måste betraktas baklänges.


Inspirerad av evolutionsteorin öppnade Hawking för möjligheten
att inte ens naturens lagar behöver vara bestämda från början.
Istället kan universums krafter ha mejslats fram steg för steg
genom samma uteslutningsprocess som den för växter och djur. Den
specifika bukett av fysikaliska krafter vi förhåller oss till här
och nu, skulle alltså bara vara en av alla dem som lika gärna
kunde ha uppstått, men som konkurrerades ut mycket tidigt i
universums historia.


Vad vi ser när vi tittar långt in i rymden – och samtidigt allt
längre bakåt i tiden – påstod den sene, radikale Hawking dessutom
vara helt beroende av vad det är vi letar efter, eftersom vi, på
ett kvantmekaniskt plan, hela tiden tvingar det vi mäter att
välja väg – allt i ett slags svindlande, dubbelriktad tango av
orsak och verkan.


På det viset kunde Hawking också upphöja oss människor från
obetydligt stjärndamm till medskapare i vårt eget universum – och
då inte bara genom vårt ständiga återberättande av händelser för
oss själva, där överlevarna hela tiden skriver och skriver om
historien, utan på ett mycket mer fundamentalt plan än så. Helt
kort: Som man frågar får man svar.


I detta kaos av då och sen, med det flyktiga
nuet som hela tiden blandar sig i såväl det kommande som det
förgångna, tvingas vi leva våra liv som om allt var helt i sin
ordning.


Som Søren Kierkegaard en gång konstaterade:


”Det är helt sant, som filosofin säger, att livet måste förstås
baklänges. Men då glömmer man den andra principen, att det måste
levas framlänges”.


Slutsatsen han drog var att livet i något givet ögonblick aldrig
helt kan förstås.


Kierkegaard var också en av Borges föregångare. Det förklarar en
del av den argentinske författarens många paradoxala tidsloopar
och sammanflätningar, som alla rymmer en hisnande, existentiell
dimension. På samma sätt som kvantmekaniken, med sin antydan om
orsakssambandens dubbla riktning, får Borges med sitt skrivande
själva verkligheten att gunga till.


Fysik, filosofi, litteratur, liv.


Marit Furn
författare och konstnär


Litteratur


Thomas Hertog: Om tidens uppkomst – Stephen Hawkings slutgiltiga
teori. Översättning Lisa Sjösten. Fri tanke, 2023.


Jorge Luis Borges: Borges II – 1945–1970. Översättning Lasse
Söderberg, Oscar Hemer, Sun Axelsson, Ingegerd Wiking, m fl.
Bokförlaget Tranan, 2019.