George Eliot, Spinoza och alltings samhörighet

George Eliot var mycket filosofiskt bevandrad och översatte bland
annat Spinozas Etiken. Eliotforskaren Sara Håkansson reflekterar
över det djupa sambandet mellan författaren och filosofen.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen sänd 2020-09-23.


År 1856 skrev en man vid namn George Henry Lewes till förläggaren
Henry Bohn: ”Eftersom jag utan förbehåll undanbeder mig vidare
affärer med en människa som uppvisar en sådan fantastisk talang
för glömska och en sådan förnekelse av ingångna avtal så ber jag
Er skicka tillbaka manuskriptet och betrakta hela affären som
avslutad”. George Henry Lewes ville ha £75 för den engelska
översättning av Baruch Spinozas filosofiska klassiker ”Etiken”,
som hans klient Mr Kelly färdigställt; Henry Bohn menade att
överenskommelsen var £50.


”Etiken” i översättning var inte en självklarhet vid mitten på
1800-talet. Spinoza var kontroversiell. Filosofen växte upp i en
portugisisk-judisk miljö i 1600-talets Amsterdam och blev med
sitt rationalistiska, mångfacetterade och systematiska tänkande
en föregångare till upplysningen. Men hans strikta determinism,
som inte lämnade utrymme för någon fri vilja, och hans synbara
jämställande mellan Gud och världsalltet, gjorde att många
betraktade honom som ateist.


Den engelska tolkningen blev hursomhelst inte
publicerad och översättaren Mr Kelly, som i verkligheten var
George Henry Lewes livskamrat Mary Ann Evans, la sin karriär som
översättare åt sidan och inledde istället ett skönlitterärt
projekt under pseudonymen George Eliot.


Det skulle visa bli en mycket framgångsrik satsning. Eliot blev
en av sin tids stora författare och hon blev det genom sin
fallenhet för att återge realistiska livsöden såväl som sin
förmåga att gräva djupt i människans inre.


I mästerverket ”Middlemarch”, som utsetts till den främsta
engelska romanen genom tiderna, meddelar berättaren sin uppgift:
”att reda ut några bestämda människoöden, se hur de är vävda och
sammanvävda med varann, att allt det ljus [hon] kan förfoga över
måste koncentreras på just denna speciella väv”. Det är också vad
som sker. En rad till synes separata handlingar sammansätts till
en helhet. Till väven knyts politiska, religiösa och
vetenskapliga trådar som bidrar till komplexiteten men samtidigt
skänker förståelse för personer och skeenden. Läsaren befinner
sig i en märklig situation där hon genom fantasin ingår i väven
samtidigt som hon kan betrakta den utifrån.


Eliot intresserade sig för fler filosofer och
fritänkare än Spinoza. Redan innan hon träffat George Henry Lewes
hade hon översatt David Friedrich Strauss ”Jesu liv” och Ludwig
Feuerbachs ”Kristendomens väsen”. Även dessa verk ansågs vid den
tiden vara högst problematiska. De ifrågasatte Bibelns
trovärdighet och kopplade uppfattningar om övernaturliga
religiösa fenomen till mänskliga psykologiska behov.


Dessa psykologiska behov utgör ett tema i Eliots romaner. Och
inflytandet från Spinoza är påtagligt. I hennes texter är det
mänskliga och det gudomliga, precis som hos honom, sammanvävt i
ett deterministiskt universum. Alla delar i skapelsen är
sammankopplade och inget existerar isolerat från något annat –
mänskliga öden utgör en komplex väv; dåtid, nutid och framtid kan
endast förstås i relation till vartannat.


Eliots karaktärer mognar i medvetenhet om att Gud och skapelsen
är en och densamma, att alla människor är del av det gudomliga
som är komplett och perfekt.


Men om Spinoza var snål med att tillskriva människan fri vilja,
lämnar Eliot öppet för att vi kan styra något över våra livsval
och att förnuftet kan ta makten över känslorna. Det går illa för
de romanfigurer som drivs och uppfylls av känslor. Deras
handlingar har sitt ursprung inte i en förståelse av hur väven
fungerar utan i en villfarelse om att de själva utgör ett
universellt epicentrum. De har inte kunnat frigöra sig från vad
de känner och kan därför aldrig bli lyckliga.


Det är ungefär samma tidsliga avstånd mellan Spinoza och Eliot
som mellan Eliot och vår tid. Men deras tankar om tillvaron knöts
samman över århundradena. De var båda högintellektuella
skribenter som led av och levde med konsekvenserna av att vara
före sin tid, progressiva och kontroversiella; de tog avstånd
från konventionella föreställningar om Gud och människans plats i
universum och utsattes båda för fördomar och utfrysning av sin
egen samtid. Ingen av dem hade en dragning till rampljuset:
Spinoza tackade nej till utmärkelser och akademiska tjänster och
försörjde sig på att putsa optiska glas. Eliot hade gärna
förblivit anonym bakom sin pseudonym om inte märkliga
omständigheter tvingat henna att avslöja sin identitet; en
fifflare vid namn Joseph Liggins tillskrev sig äran för hennes
första roman och beklagade sig i en av Londons största
dagstidningar att han inte fått betalt för boken.


Men medan Spinoza levde i kyskhet och skapade skandaler genom
skrifter och uttalanden, så väckte Eliot uppseende genom att
förälska sig i och leva med en gift man. Och genom att vara
 missklädsamt intelligent för en kvinna i sin tid.


I vår tid har Eliot retat upp feministiska kritiker för hur hon
till stor del ger sina kvinnliga romanfigurer möjlighet att nå
lycka genom självförnekelse. Kanske är det en motiverad kritik.
Kanske inte. Alla tolkningar görs utifrån olika perspektiv. Den
spruckna spegeln är den metafor Eliot använder. Spegelbilden
ändras beroende på från vilket håll vi närmar oss sprickorna.


Det skulle dröja till 1981 innan Salzburgs
universitet gav ut hennes översättning av Spinozas ”Etiken”,
tryckt i ett par hundra exemplar och främst avsedd för en redan
insatt akademisk målgrupp. I januari 2020, drygt 200 år efter
Eliots födelse, publicerades äntligen en ny upplaga av Princeton
University Press. Inte långt därefter gavs ”Middlemarch” ut för
första gången under namnet Mary Ann Evans, det namn hon fick vid
födseln. På något vis tycks hon förutbestämd att ständigt
återkomma och ge nya perspektiv på ett ständigt växlande nu,
samtidigt som hon aldrig står helt i samklang med sin tid, alltid
lite avig, lite motsägelsefull. Men dit hon går bär hon Spinozas
ande med sig, tätt sammanbundna i den stora väven.


Sara Håkansson, universitetslektor i engelska