Från hashtagg till haveri: Mediemyten om metoo

Medierna var en viktig del i spridningen av metoo, men de bär
också ett stort ansvar för dess innebörd glömdes bort. Malin
Krutmeijer ser bilden av en rörelse äntligen börja klarna.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
ursprungligen publicerad 2024-05-23.


Det känns på något sätt länge sedan metoorörelsen drog in över
världen. Den tog som bekant fart hösten 2017 och var det riktigt
stora genombrottet för så kallad hashtaggfeminism. På sociala
medier svarade kvinna efter kvinna ”jag också” på frågan om de
utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp.


Medierna hade en stor roll i den storm som blåste upp, men de
hade svårt att navigera i den. Efter att den bedarrat var det
något som gnagde i mig, som hade med just medierna och
metoo-rörelsen att göra.


Då menar jag inte de långa och många artiklarna med namngivningar
av mer eller mindre kända män som blivit anklagade för sexuella
övergrepp. Det var mer en känsla av en nyckfullt krängande skuta
som först rusade ut på öppet hav – och sedan tvärvände tillbaka
till mediehusens egen hamn. Efter det skrev och pratade
journalister och krönikörer som om hela metoo-rörelsen hade ägt
rum i den mediala hamnen. Och där hade den havererat
fullständigt.


I den bilden fattas det viktiga bitar. Just i
Sverige utvecklades rörelsen annorlunda jämfört med andra länder.
Här gick yrkesgrupper samman mot sexism och misogyni på
arbetsplatserna. Över hundratusen människor, en majoritet
kvinnor, skrev under omkring sjuttiofem yrkesupprop.
Några år senare var denna unika inramning av rörelsen mer eller
mindre borta ur offentligheten, och en annan bild av metoo
dominerade i medierna, där rörelsen hade spårat ur och bara
kommit att handla om uthängningar av män med namn och allt. 2020
förklarade till exempel Aftonbladets Åsa Linderborg i en intervju
att ”metoo i Sverige kom att handla om enskilda människor mycket
mer än om strukturer och makthierarkier”, eftersom ”medierna
publicerade en massa namn som inte skulle publicerats”. Cissi
Wallin, var en av de första att anklaga en namngiven person inför
tusentals följare, när hon blev åtalad och fälld för förtal
pratades det om en backlash för hela metoo. Lina Makboul från
SVT:s Uppdrag granskning skrev en bok om mediehysteri och sina
fruktansvärda erfarenheter från metoo-tiden. I krönikor har det
ofta uttryckts att jo, metoo var viktigt, men det gick för långt.


Att just journalister fått en dålig eftersmak av allt som hände
är inte så konstigt. Medier fälldes på löpande band i Pressens
opinionsnämnd för uthängningar och andra övertramp. Men betyder
det verkligen att metoo var ett allmänt haveri?


Nej, är det korta svaret. När forskare från olika discipliner
analyserar metoo-rörelsen i antologin ”Maktordningar och
motstånd” blir bilden en annan. Malin Sveningsson, Hillevi Ganetz
och Karin Hansson har studerat svenska tidningars rapportering,
och konstaterar att namngivningar och uthängningar av enskilda
förövare inte alls var så dominerande. Det var i själva verket
rätt få som namngavs i Sverige, ett femtontal personer får jag
det till.


Forskarna har titttat på de första två månadernas rapportering,
och där syns något helt annat än ett fokus på enskilda män som
betett sig illa. Sexuella trakasserier och övergrepp ramades
omedelbart in som ett politiskt problem. Det handlade inte om
privata erfarenheter i relationer mellan enskilda individer.
Journalisterna såg en struktur i yrkesuppropen och i löpelden av
vittnesmål i sociala medier. Och när de pekade ut vem som bar
ansvaret kom samhället, arbetsgivaren och män i den ordningen.


Uppropen, med sina fyndiga namn som läkarnas #utantystnadsplikt,
byggbranschens #sistaspikenikistan och restaurangbranschens
#vikokaröver, samlade över hundratusen underskrifter. De betonade
rättvisa och arbetsmiljö snarare än feminism, och skrev på så vis
in sig i en stark politisk tradition. Yrkesidentitet, inte kön,
kom i förgrunden och det höjde rörelsens status. Att som uppropen
betona ”jämlikhet, demokrati och rättvisa för alla” är rentav,
menar forskarna, en del av vad de kallar ”den svenska nationella
självbilden”.


Allt det här stämmer ju inte alls med den bild av metoo-rörelsen
som senare har reflekterats i medierna. När jag läser
forskarantologin framstår det som pinsamt inkrökt hur fixerade
många journalister är vid sin egen bransch. Visst, massmedierna
var helt klart centrala för metoo-rörelsens genomslag. Över 77
000 artiklar på temat publicerades 2017 och 2018. Men artiklarna
VAR inte metoo, vilket alltför många verkar ha fått för sig.


Antologin ger också ett nytt perspektiv på en
annan sak som gnagt i mig, nämligen hur medierna i sin bevakning
av olika metoo-fall verkade famla efter något slags rättesnöre.
Ord stod hela tiden mot ord, och man försökte lösa
sanningsproblemet med att låta båda sidor komma till tals. Det
liknade ändå mest två partsinlagor, där den ena talade som en
röst ur en social rättviserörelse och den andra som en anklagad
individ.


Tidningsartiklar och andra medieinslag kom att hemfalla till ett
juridiskt färgat språkbruk. Hade fallet polisanmälts? Hade det
gått till åtal? Domstolarna framställdes som den högsta
sanningsinstansen. Om förövaren blev dömd i domstol hade offret
talat sanning, annars inte.


Nu är det ju inte så rätten fungerar. Ta förtalsmål till exempel.
De negativa uppgifter som spridits om en människa kan mycket väl
vara sanna, men ändå utgöra förtal. Domstolen bedömer om det
varit försvarligt att sprida uppgifterna, och skadan detta
åsamkat den förtalades anseende. När det gäller sexualbrott så
kan de ha skett även om bevisföringen inte håller hela vägen.


Sedan finns hela idén om att det är just genom det juridiska
systemet som den som blivit utsatt för sexuella övergrepp kan nå
rättvisa. Det tar man gärna för självklart, men som juristerna
Ulrika Andersson och Linnea Wegerstad  påminner om så visade
ju metoo-rörelsen och uppropen i sig på dimensioner av övergrepp
som lagstiftningen inte rått på. Då är det inte så enkelt som att
allt blir bra om alla som sextrakasserats på arbetsplatsen eller
utsatts för övergrepp får förövarna dömda i domstol. Det duger
inte med enbart individuella lösningar på breda samhällsproblem.


Och det kanske heller inte alltid är nödvändigt
med en dom för att den utsatta ska känna sig återupprättad.
Forskarna använder begreppet ”kalejdoskopisk rättvisa” för att
skildra detta. Det innefattar sådant som att brottsoffret fått
göra sin röst hörd och behandlats med värdighet. Fallet kan också
ha fått en politisk mening, lett till debatt eller förebyggande
åtgärder från samhällets sida. Om fallet är en del av
metoo-rörelsen kan det också handla om att brottsoffret upplever
samhörighet, oavsett utfallet i domstolen.


För mig börjar bilden av metoo, medierna och rättvisan faktiskt
klarna lite grand. Det gick vilt till när allt blossade upp, det
gick så fort och den mediala uppmärksamheten var så massiv. Men
det var något viktigt som tog form, en social rättviserörelse
vars arbete inte är slutfört – och vars betydelse aldrig kan
definieras av mediernas övertramp när de bevakade den.


Malin Krutmeijer
kulturjournalist


Litteratur


Hillevi Ganetz, Karin Hansson och Malin Sveningsson (red).
Maktordningar och motstånd –forskarperspektiv på #metoo i
Sverige. Nordic Academic Press, 2022.