Fail again: De framgångsrika försöker ta misslyckandet ifrån oss

Plötsligt älskar lyckade människor att berätta om sina
misslyckanden. Får fiaskon ens ses som något annat än en lärdom?
undrar skribenten och litteraturvetaren Maja Andreasson.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2020-09-16.


Att vara framgångsrik duger inte längre. Nej, för att verkligen
göra succé i vår samtid måste man först ha misslyckats. På den
digitala föreläsningsplattformen Ted Talks håller professorer och
näringslivstoppar kvartslånga föreläsningar om modet att
misslyckas, och på den årliga konferensen FailCon går det att
lyssna till entreprenörer som glatt delar med sig av sina
nederlag. FailCon har sitt ursprung i teknologins högsäte San
Fransisco men har sedan starten 2009 turnerat runt i världen. På
talarlistan genom åren märks bland andra Chris
DeWolfe, grundaren av den en gång i tiden så populära
plattformen MySpace. Numera är MySpace förbisprunget av Facebook
och andra sociala nätverk och ämnet för DeWolfes anförande
handlar om just detta, att falla från en höjd, för att sedan resa
sig och dra lärdomar.


Men det är inte bara inom teknologins värld som motgångar är på
modet. I Time Magazine uppmuntrar Diane Tavenner, vd för den
amerikanska skolkoncernen Summit Public Schools, föräldrar att
låta sina barn misslyckas. I artikeln tar hon sin egen son som
exempel. Till en början var det svårt att se på när
trettonåringen skulle lära sig att laga mat. Diane och hennes man
lade sig ständigt i och snart var det de som stod där och hackade
löken. Men genom att visa tålamod, och acceptera en och annan
vidbränd maträtt, lärde sig sonen till sist att laga mat.


Vurmen för misslyckanden är med andra ord helt beroende av att
det inuti misslyckandet finns ett frö till förbättring. Diane
Tavenners son lär sig att laga mat, och Chris DeWolfe går vidare
i karriären, grundar nya, globala succéer. Inte heller i
föreläsningarna på Ted Talks är det någon som sätter sig ner och
tjurar. De påminner helt enkelt om pepp-talk.


Men det finns motvikter till denna hurtiga syn på misslyckandets
potential. Som en kontrast till alla framgångssagor i Sommar i
P1, lanserade den journalistiska plattformen Kontext sin egen
Missommar-serie, där olika personer berättar om sina upprepade
besvikelser och krossade drömmar.


Själv tycker jag att det är befriande att vända
mig den österrikiske författaren Thomas Bernhard. Hos honom är
nederlaget ständigt närvarande och ingen av hans romanfigurer
reser sig på slutet. De koketterar inte med sina motgångar, utan
ältar dem, fastnar i dem. Somliga så intensivt att de till slut
går under. I romanen Undergångaren skildras vänskapen mellan tre
pianovirtuoser som träffas på en kurs i början av femtiotalet. En
av deltagarna är, den i verkligheten existerande pianisten, Glenn
Gould. De andra två är den dekadenta Wertheimer och
berättaren själv. Efter att ha hört Glenn Gould spela Bachs
Goldbergvariationer inser både Wertheimer och berättaren att de
aldrig kommer att kunna komma i närheten av detta musikaliska
geni. Trots att de bägge hör till landets bästa pianister, och
själva skulle kunna leva på sitt musicerande, blir mötet med
Glenn Gould spiken i kistan för deras karriärer. Varken
berättaren eller Wertheimer står ut med tanken på att vara näst
bäst, att komma tvåa. Sämst går det för Wertheimer, som 28 år
efter att ha hört Glenn Gould bestämmer sig för att ta sitt eget
liv.


Bernhards romanfigurer blickar sällan framåt. De blickar bakåt,
funderar över varför det blev som det blev, men utan kravet på
att ta lärdom av sina misstag. Att vara den näst bästa
pianovirtuosen är väl förvisso inget fiasko direkt. Men
Wertheimers oförmåga att hämta sig från nederlaget, nuddar vid
något som är mer förbjudet än misslyckandet som sådant; nämligen
lusten att ge upp. Och då syftar jag inte bara på något så
definitivt som ett självmord, utan på den där lågt puttrande
pessimismen, som maler på i bakhuvudet, förintar varje hopp. Lika
bra att lägga ner. Lika bra att sluta spela piano, sluta skriva
på den där romanen, sluta försöka få den där åtråvärda tjänsten,
eller ens ett jobb, vilket som helst, eftersom man ändå aldrig
får komma på intervju. Och så vidare. De flesta av oss har väl
någon gång burit på liknande tankar, eller åtminstone lyssnat
till en vän, som badat i sitt elände. Likt vetenskapsmannen i
Bernhards roman Ja, som efter några månader av social isolering
och skrivkramp, beger sig hem till vännen Moritz bara för att få
vräka ur sig. “Jag pratade och pratade och misshandlade Moritz på
det mest nedriga vis genom att jag oavbrutet pratade ihjäl
honom”.


Bernhards ältande persongalleri behöver inte ses som en samling
isolerade pessimister, utan kan också förstås i relation till
hans kritik av hemlandet. Staden Salzburg med sin förrädiska
skönhet beskrivs i hans självbiografier som “alltigenom
nazistisk” och Bernhard skulle aldrig förlåta den
nationalsocialistiska terror som han utsattes för som ung. I sitt
testamente förbjöd han alla uppsättningar av sina pjäser i
Österrike, liksom utgivningen av opublicerade arbeten. Så även om
galghumorn glimmar till då och då är kritiken mot hemlandet
alltid allvarligt menad. Den misantropiska filosofi som utmärker
hans litteratur, är inte bara en jargong eller en pose, utan
springer ur barndomens mörker.


En liknande pessimistisk livshållning finns
hos den irländske Nobelpristagaren Samuel Beckett. Men där
Bernhards prosa kännetecknas av ändlösa, repetitiva meningar, är
Becketts mer asketisk. Som i den dunkla novellen ”Worstward ho”,
där de korthuggna meningarna också hugger av meningen på ett
djupare plan. Vad handlar den om? Vem handlar den om? Ja, hur ska
man veta. Kroppar introduceras för att sedan försvinna.


Misslyckandet blev en poetik för Beckett. I en berömd intervju
distanserar han sig från den äldre författarkollegan James Joyce
genom att definiera Joyces arbete som omnipotent, och sitt eget
som impotent. Det impotenta, det kraftlösa, är med andra ord
inte en språngbräda för att en dag kunna åstadkomma det
fulländande konstverket. För något sådant finns inte.


Men att utgöra en anti-tes till den hurtiga sortens misslyckanden
är kanske ändå inte så lätt. Både Bernhard och Beckett skulle
mycket väl kunna fungera som självhjälpslitteratur. För den som
är lat, ledsen, eller tvivlar på om framtiden är särskilt ljus,
kan dessa författare bli till trogna bundsförvanter. För andra
kan mörkret i deras texter få världen att lysa lite klarare än
den annars brukar göra.


I en berömd passage i ”Worstward ho” står det: Fail Again. Fail
better. Formuleringen återfinns idag på muggar och T-shirts och
för den bästsäljande självhjälpsboksförfattaren Tim Ferris
fungerar citatet som ett motto. Att misslyckas igen och att
misslyckas lite bättre, passar bra in i bilden av det kreativa
geniet, som inte ger sig, utan kastar sig ut på nytt. På sätt och
vis kan också Beckett ses som sinnebilden för just detta. I
början av sin karriär blev han refuserad men räknas idag till en
av efterkrigstidens främsta författare. Det verkar med andra ord
som att det inte går att komma undan misslyckandets leende
självhjälpsapostlar.


Det enda sättet är nog att återigen dyka ner i
litteraturen och påminnas om att den egentligen inte låter sig
ryckas ur sitt sammanhang. Och inte ens den bredast leende, före
detta misslyckade näringslivstoppen, kan göra ett slagord av den
slutliga spya som kommer om man följer passagen i ”Worstward ho”
vidare:

Try again. Fail again. Better again. Or better worse. Fail worse
again. Still worse again. Till sick for good. Throw up for good.


Maja Andreasson, skribent och litteraturvetare