Fröjden i att få misslyckas med Thomas Bernhard

Hur kan trehundra sidor om nästan ingenting förvandlas till ett
helgjutet konstverk? Det har med musikaliteten att göra, menar
översättaren Jan Erik Bornlid.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2016-02-17.


Min fascination för den österrikiske författaren Thomas Bernhards
skrivkonst började för ett kvartssekel sedan med läsningen av
Alte Meister (Gamla mästare) på originalspråk. Jag hade
visserligen läst några av delarna i Självbiografin dessförinnan
och tyckt att de höll god kvalitet men det var först mötet med en
av hans romaner på tyska som väckte mitt stora intresse. En tanke
slog mig att jag en dag kanske skulle kunna översätta honom och
jag började undersöka vilka böcker som ännu inte översatts. Alte
Meister var en av dem.


Vad var det då i boken som fascinerade mig? Det är svårt att
sätta fingret på enskildheter i det som är sammanfogat till ett
helgjutet konstverk - trehundra sidor om nästan ingenting. En
person sitter på en bänk på Konsthistoriska Muséet i Wien i två
timmar och betraktar den enda tavlan på hela muséet som är värd
att betrakta, den italienske 1500-talsmålaren Tintorettos Den
vitskäggige mannen, och samtidigt iakttas personen i smyg av
jag-berättaren från en angränsande sal. Det måste finnas kvalitet
i språk och struktur för att ett sådant grepp ska fungera över
mer än fem sidor.


Thomas Bernhards språk äger en oerhörd energi och i kombination
med musikaliteten och modet att inte skygga för upprepningar,
utan snarare göra dem till viktiga delar i framställningen,
skapas en verkningsfull text. Givetvis beror min uppskattning av
honom också på hans kompromisslösa hållning mot
nationalsocialismen och den hycklande katolska kyrkan, som
genomsyrar många av hans verk under 1980-talet. Det hade sina
politiska orsaker i Österrike. Jörg Haider var på väg att göra
sitt främlingsfientliga och antisemitiska parti till en
maktfaktor och Kurt Waldheim valdes till president. I samma veva
uppdagades den senares SS-verksamhet under kriget, då han bland
annat var delaktig i deporteringen av judar till utrotningsläger.


Musikaliteten i Bernhards texter är både
explicit och implicit. Nästan alla hans romaner och pjäser
innehåller ett musikstycke, Undergångaren även tre unga
pianister, en av dem är en högst verklig utövare av musik - den
kanadensaren Glenn Gould, som spelar Bachs Goldbergvariationer på
ett oefterhärmligt sätt, inte ens Vladimir Horowitz kommer i
närheten av Goulds ekvilibrism vid flygeln, vilken också får de
två andra huvudkaraktärerna i romanen att avsluta
pianistkarriären.


Men musiken finns också integrerad i många av Bernhards verk.
Kompositionen av pjäserna följer ofta sonatens tre satser och i
en pjäs - i Jaktsällskapet - anges det i en not att den tredje
akten är den "långsamma satsen". I dess andra akt pågår för
övrigt ett kortspel, där spelarnas utrop "jag vann" och kortens
smällande mot bordet rytmiskt ackompanjerar dialogen. Lika
viktiga för rytmen i romaner är de av jag-berättaren ständigt
återkommande "hade jag sagt till Gambetti" i Utplåning och
"tänkte jag i fåtöljen" i Skogshuggning. I första halvan av
Korrigering fungerar "den höllerska vindskammaren" på samma vis.
Även hans frekventa bruk av kursiveringar framkallar en
musikalisk effekt, som det återkommande "den konstnärliga
kvällsmåltiden" i Skogshuggning. Frasen laddas efter hand med
betydelser och till slut står den för ett av jag-berättaren
avskytt möte med kulturpersoner som han tjugo år tidigare haft en
nära relation till.


Går det egentligen att översätta Thomas Bernhard till andra
språk? Nej, skulle man vilja säga och får visst stöd av
originalets upphovsman själv som ansåg att en översättning inte
har något alls med originalet att göra. Ändå har många gett sig i
kast med uppgiften. Bernhard har ju också viss förkärlek för
överdrifter så det kanske ändå finns en möjlighet att överföra
hans texter till andra språk och samtidigt bevara något av deras
kännetecken. När en översättning av en Bernhard-roman har gått
till tryckeriet känner jag mig ändå som många av karaktärerna i
hans verk - otillräcklig, ett nytt misslyckande har lämnat min
hand. Efter en tid har jag trots allt lockats att gripa mig an
ett nytt verk.


Jag har eftersträvat en rytm och komplexitet som
i någon mån svarar mot Bernhards tyska. Det stöter ibland på
problem, som i debutromanen Frost, där den gamle konstnären
Strauchs långa monologer har varannan mening i direkt anföring (i
presens) och varannan i presens konjunktiv. Eftersom svenskan
nästan saknar konjunktiv blir det egentligen ingen skillnad på
svenska. Därför översatte jag varannan mening i presens och
varannan i preteritum, som man kanske ändå ska använda i svenskan
vid konjunktiv - i bästa fall blir det ett slags stämsång som
ligger nära originalets.


En annan svårighet utgör Bernhards förkärlek för att framställa
parallella skeenden och växla mellan dem i samma mening. Vilka
satser hör egentligen ihop? Inte minst förekommer det i
Korrigering, där Bernhard för övrigt tappar bort sig själv flera
gånger. Han inleder ett resonemang som avbryts av ett antal
inskjutna satser om helt andra saker och återvänder aldrig till
den inledande tankegången. Många gånger har jag stått undrande
inför en komplicerad mening och tänkt att det här klarar jag inte
av. Men liksom svårlösta korsord kan lösa sig efter en natts sömn
finner jag ofta en lösning på problemet dagen därpå. Som om det
undermedvetna hade ältat meningen och nästa dag lagt fram en
lösning.


Ett exempel ur Korrigering får visa utformningen och effekterna
av Bernhards språk och hur det kan översättas. Det är ett utsnitt
i en tre sidor lång mening i början av boken, den som för ordet
är huvudkaraktären Roithamer, som ofta tog sin tillflykt till ett
av Höller konstruerat och bebott hus:


hier in der höllerschen Dachkammer ist mir alles möglich gewesen,
was mir außerhalb der höllerschen Dachkammer immer unmöglich
gewesen war, meines Geistesgaben nachzugeben und dadurch meine
Geistesfähigkeiten zu entwickeln und meine Arbeit vorwärts zu
bringen, denn war ich außerhalb der höllerschen Dachkammer immer
gehindert gewesen, meine Geistesfähigkeiten zu entwickeln, so
konnte ich sie in der folgerichtigsten Weise in der höllerschen
Dachkammer entwickeln, alles in der höllerschen Dachkammer ist
meinem Denken entgegengekommen


Det låter som poesi. Och Bernhards första litterära verk var
faktiskt två diktsamlingar.


På svenska kan det bli så här:


här i den höllerska vindskammaren blev allt det som varit
omöjligt för mig utanför den höllerska vindskammaren möjligt för
mig, att ge efter för mina förståndsgåvor och därigenom utveckla
min intellektuella förmåga och bringa mitt arbete framåt, för var
jag utanför den höllerska vindskammaren alltid förhindrad att
utveckla min intellektuella förmåga så kunde jag utveckla den på
det mest följdriktiga vis i den höllerska vindskammaren, allt i
den höllerska vindskammaren tillmötesgick mitt tänkande


När jag läser Thomas Bernhard idag kan jag delvis förstå att han
väckte en hel del rabalder. Han var ofta också ute efter att
provocera och inte sällan blev det rättsliga efterspel. Ett
exempel är processen efter utgivningen av Skogshuggning 1984 då
en tonsättare, Gerhard Lampersberg, kände igen sig i den inte
särskilt positivt skildrade huvudpersonen Auersberger. Bernhard
och förlaget anklagades för förtal och boken drogs in i
Österrike, först ett halvår senare fanns den återigen i
bokhandeln. Idag och från svensk horisont förknippar man inte
romanpersonerna lika mycket med verkliga "förebilder". Nu läser
jag romanen som en uppgörelse med ett kotteri inom kulturvärlden,
som nog kan ha sin motsvarighet lite varstans. Och därtill
utformad på ett ypperligt språk som i alla fall leder till vissa
abstinenssymptom hos mig när jag inte har läst det på ett tag.


Jan Erik Bornlid, översättare