Drottning Kristina visade att misslyckandet är ett sätt att leva

Nästan allt drottning Kristina tog sig för misslyckades hon med.
Det menar Linda Skugge och reflekterar över saken i ljuset av
sina många egna misslyckanden.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2019.


I drottning Kristinas efterlämnade manus förutspådde hon att hon
som äldre skulle förvandlas till en vacker yngling som hette
Alexander. Efter hennes idol Alexander den store.


Hon trodde att hon med alkemins hjälp skulle kunna omvandlas till
man. Likaså var hon övertygad om att hon genom en alkemisk
metamorfos kunde bli odödlig.


I slutet av sitt liv fick hon äntligen syn på något som stack ut
och skavde när hon satt till häst, något som hade slående
likheter med en manslem. Hennes livmedikus blev utom sig, men
fick till sist medge sitt misstag. Det var ingen penis, utan ett
livmoderframfall.


Drottning Kristina nämns alltid som en stor förebild, hon var ju
så bildad och vis och bjöd in Europas intellektuella till
Stockholm. Dessutom var hon en egensinnig och stark kvinna som
absolut inte tänkte bli underordnad en man vilket skulle hända om
hon gifte sig. Nej, istället abdikerade hon och skapade sig ett
helt nytt liv i Rom … men för att verkligen förstå hennes liv
måste man känna till vilken roll misslyckandet spelade i det.


I hela sitt liv misslyckades Kristina med i
stort sett allt hon företog sig. Hon hade litterära ambitioner
och påbörjade ett flertal gånger sina memoarer. Men – skräll! –
självbiografin slutar efter ett fåtal sidor med att hon ”längre
fram” avser förklara varför det var lite väl hårdhjärtat av
förmyndarna att skilja henne som liten flicka från sin mor. Mer
om detta får vi aldrig veta.


Hon misslyckades med alla sina storslagna politiska projekt som
att agera fredsmäklare mellan Spanien och Frankrike, hon blev
inte kung över Neapel, heller inte över det polsk-litauiska
samväldet och det blev inget med det stora korståget – där hon
skulle rida i täten av hären – för att befria Konstantinopel från
turkarna.


Samtliga hennes kreativa planer att få till stånd en bättre
försörjning efter abdikationen misslyckades. Hon försökte –
naturligtvis utan framgång – sälja svenska krigsskepp till
Frankrike, varpå hon ansåg att hon personligen skulle få den för
den tiden nätta summan 300 000 riksdaler. Hon försökte
tvinga Sveriges nya kung Karl X Gustav att skänka henne 6000
rustade soldater. Det blev fetnobben. Trots att de var kusiner
och växt upp tillsammans och trots att hon hade gett honom
kronan och allt.


Med tanke på hennes låga tankar om kvinnor ansåg hon förmodligen
att det var ett misstag att födas som kvinna. I sina
memoarer skriver hon till Gud att ”jag hade varit så lycklig om
jag hade fått dö innan jag gjort orätt och blivit otacksam mot
Dig”. Hon syftar på den serie olyckor som drabbade
henne redan som spädbarn då hon som enligt egen utsaga utsattes
för ”attentat”. Som när en bjälke föll ner och nästan
krossade vaggan hon låg i, eller när hon tappades i golvet, med
en livslång snedhet i ryggen som följd. Det sista, misstänker
hon, gjorde hennes egen mor, Maria Eleonora, avsiktligt.


Peter Englund framför i sitt förord till Kristinas oavslutade
memoarer en sympatisk förklaring till hennes notoriska
misslyckanden. Hon var en kvinna med makt i en alltigenom manlig
värld och hade plågsamt mycket att leva upp till och det enda
spår av ödmjukhet hon lämnade efter sig var det faktum att hon
helt enkelt inte mäktade med att slutföra sin bok.


Englund skriver: ”Att lämna efter sig blott en torso är kanske så
nära denna ytterligt stolta kvinna kunde komma den speciella sorg
vi andra brukar kalla ödmjukhet?”.


Den konstform Kristina behärskade allra bäst var
kanske den uteblivna framgången?


Det räcker att se på sitt eget liv för att inse det riktiga i det
påståendet. Vad ger mest energi och vilja till förändring, att
lyckas eller misslyckas? Jag minns alla mina misslyckanden och
hur de brukade … ja inte ta på mig, men ta mig någon annanstans.
Till en ny, kanske inte bättre, men i alla fall oprövad och
spännande plats.


Som när mitt förlag konkade, eller min eventbyrå. Eller när jag
under pågående styrelsemöte fick sparken som producent för
teatern jag drev och den tjugo år yngre assistenten fick ta
över min tjänst. För att jag var för undermålig. Jag kommer
aldrig glömma vad jag hade på mig. En ljust rosagrå knytblus. Jag
åt ur en medhavd matlåda full med melonbitar. Lite melondregel
rann ner på blusen. Fläcken gick aldrig bort. Trots det kan jag
inte förmå mig att kasta blusen. Den väcker så många starka
minnen. Smaken av galiamelon kommer jag för alltid att förknippa
med att få sparken. Det finns få saker som slår det misslyckandet
och lika få händelser som gör mig på lika muntert humör. För
att det är så praktpajigt att man aldrig tröttnar på att vare sig
berätta om det eller tänka på det. Eller alla böcker jag
skriver som ingen vill läsa? Alla projekt jag inte kan låta bli
att starta trots att de bara blöder och tar tid, som fanzinet och
antikvariatet. Vad är det egentligen för fel på mig? Varför ger
jag helt enkelt inte bara upp?


Varför gav drottning Kristina aldrig upp? Varför slutade hon
aldrig att smida den ena planen efter den andra? Varför erkände
hon aldrig att hon nog ångrade abdikationen eftersom den gjorde
henne utfattig resten av livet? Och hur var det med katolicismen
egentligen, misslyckades hon inte till och med att bli en from
katolik?


Kristina höll krampartat på med sina mer eller mindre
storslagna idéer fram till ögonblicket hon dog. Hon skulle
bara vila lite och la sitt recept på den så kallade
universalmedicinen som påstods ”bota allt” på nattduksbordet, och
lutade sig tillbaka. Men medicinen botade ingenting, utan
Kristina dog, gammal och ful, precis som alla andra.
Gravöppningen från 1965 påvisade dessutom att hon aldrig lyckades
med att förvandlas till biologisk man.


Många av historiens mest framgångsrika människor
har varit insnöade på sitt ämne, vänt på varenda sten och filat
på varje analys för att åstadkomma något storartat inom just
sin disciplin. Kanske är det en väg till framgång, men är det
nödvändigtvis ett bättre liv? Är det inte i själva försöket som
storheten ligger, och i att våga försöka igen? Med andra ord: är
det inte misslyckandet som gör livet större och rikare?


Att misslyckas är ett sätt att leva. Misslyckanden är aldrig
ointressanta, aldrig långtråkiga, aldrig stagnation. Hela livet
är en risk. Drottning Kristina ansåg att hon var värd den risken.


Linda Skugge, författare och skribent


Drottning Kristina


Född 8 december 1626, död 19 april 1689.


Drottning av Sverige 1644–54, dotter till Gustav II Adolf och
Maria Eleonora av Brandenburg.


I december 1654 övergick Kristina i Bryssel i hemlighet till
katolicismen och därefter officiellt i Innsbruck i november 1655.
Den 23 december samma år gjorde hon sitt intåg i Rom och var
därefter bosatt där under namnet Kristina Alexandra. (ne.se)


Böcker som legat till grund för denna essä:


Peter Englund: Silvermasken – en kort biografi över drottning
Kristina (Albert Bonniers förlag)


Erik Petersson: Maktspelerskan – drottning Kristinas revolt
(Natur&kultur)


Erik Petersson: Drottning utan land – Kristina i Rom
(Natur&kultur)


Kristina – brev och skrifter (utgivna av Svenska akademien)


Marie-Louise Rodén: Drottning Christina – en biografi (Prisma)


Susanna Åkerman: Fenixelden – drottning Kristina som alkemist
(Gidlunds förlag)


Kjell Lekeby: Kung Kristina (Vertigo förlag)