Queer litteratur berikas av smutsrosa misslyckanden

Dubbelliv, avslöjande, konfrontation och försoning. Att komma ut
bär på en oemotståndligt kraftfull dramaturgi. Kristofer
Folkhammar ser hur brottet med normen blir mindre heroisk i ny
litteratur.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2018-12-20.


Han jag går hos, säger att det är viktigt att bejaka det givna
misslyckandet i relationen mellan terapeut och klient. Redan vid
andra mötet gjorde han en svepande gest mot den rågade hyllmetern
böcker som hänger bakom honom, strax ovanför hans huvud, sett
från där jag brukar sitta. Alla de här böckerna, sa han, handlar
om misslyckanden i terapisituationen. Han lutade sig snett bakåt,
hängde lite över stolens karm och log mot mig. Utstrålade någon
sorts varm, skärpt uppgivenhet, jag vet inte. Han har försökt att
förklara vad han menar i över ett år nu.


Genom att låta terapeuten ta mer plats, så att också hens
önskningar och tillkortakommanden blir genomlysta i
terapisituationen, kan en mer relationell dynamik växa fram,
jämfört med i klassisk psykodynamisk terapi.


Mänsklig kommunikation bär alltid på förväntningar och
missförstånd. Och genom att vara vaksam på dessa brister kan man
komma åt något läkande, tycks han mena.


Jag kommer alltid på för sent att jag ska be honom förklara
ordentligt.


Jag cyklar hem genom Malmö. Staden tickar framåt
i diset. Människor upprätthåller sina liv, sina vardagar, sina
utmätta linjer med skilda förutsättningar, mellan samma
inbjudande skyltfönster. Jag försöker få bukt med en
ångestproblematik genom att gå i terapi. Jag jobbar med
litteratur.


Terapi är liksom litteratur ett arbete med form och språk. Och
eftersom han jag går hos säger, att misslyckandet är centralt för
att förstå terapisituationen, börjar jag undra över
misslyckandets plats i det jag läser.


Att misslyckas med att göra kön och sexualitet i enlighet med
heteronormen kan kallas en queer praktik. Åtminstone i efterhand.
Efter ensamhet, efter självhat.


Och när jag tänker på gestaltningar av queera erfarenheter,
tänker jag att misslyckandet framför allt tar plats på två olika
sätt. Sätt som man kalla strategier.


Om man tar makten över det hånfulla skratt som kastas emot en, är
man med och skapar världen.


Den ena strategin handlar om omkastning, och är rolig och skev,
vi kan kalla den ”camp”. Den taktiken utgör sällan ramen för en
berättelse, snarare är den ofta ett perspektiv eller en
”sensibilitet”, för att tala med Susan Sontag. Genom att vända
misslyckandet till triumf, och i allvarsam och kärleksfull lek
bejaka det överdrivna och artificiella som något underbart får
den otillräckliga könsvarelsen en plats att skina på. Via fallna
divor, smäktande musikal-snyftare och kasserade art
nouveau-lampetter.


”Misslyckande kan vara stil”, sa den brittiske författaren
Quentin Crisp där han vankade omkring, ensam och pervers, i sin
lortiga lilla lägenhet i 1950-talets London, i sitt ljusblåa hår.
Om man tar makten över det hånfulla skratt som kastas emot en, är
man med och skapar världen. Om man gör förolämpningen till en
konstform, får man det roligare som offer.


Den andra strategin handlar om att överskrida ett misslyckande. I
berättelser om att komma ut som homo eller trans behöver ofta
något lämnas och något nytt intas. Den ensamma hjälten växlar
agrart mot urbant, isolering mot gemenskap, dolt mot synligt, för
att slippa sitt utanförstående och, enkelt uttryckt, få vara sig
själv.


Dessa berättelser speglar en reell verklighet, där frågan om att
komma ut är långt ifrån löst alla gånger. Däremot kan man
konstatera att formen för den klassiska komma ut-berättelsen,
slitits ut. Den bär ju på en så oemotståndligt kraftfull
dramaturgi – med följeslagarna dubbelliv, avslöjande,
konfrontation och försoning – att det låter sig göras som
kittlande bihandling i snart sagt varje brett upplagt teve-drama
på Svt. 


Det går inte att leva så, hör jag mig själv sucka i snålblåsten.
När man lyckas undvika livets samtliga oförutsägbarheter, då
lever man inte längre alls.


Men så läser jag två samtida svenska romaner där misslyckandet i
det queera livet förflyttas till en annan plats. Misslyckandet i
dessa böcker kretsar kring ett språk som lovar mer än det håller.


Tova Gerges roman ”Pojken” är en roman som är sin berättares
blick. Huvudpersonen är från lantlig arbetarklass. I
universitetsstaden åtrår han dominans. Inledningsvis, när han
sitter i föreläsningssalen och får syn på Pojken, som ska bli
hans älskare, står det: ”För mig har det erotiska och den strid
jag utkämpar för att våga vistas här alltid haft något gemensamt.
Det är strävan efter tillträde till en värld som förskönar det
fula, extrapolerar det oklara, placerar mig på rätt sida
linjerna.” Romanen följer sedan deras kärleksrelation, präglad av
sado-masochistiska-lekar i ljuset av skilda klasserfarenheter.


Romanen är snygg i det att den är skriven på ett sätt som
överensstämmer med det den berättar om – hårt, exakt, i förhöjd
kontroll. Och i berättarens längtan efter att kunna behärska sin
omvärld, långt mer än bara sexuellt, börjar man som läsare
efterhand ana ett självbedrägeri, eller åtminstone att han tagit
sig för något han aldrig kan lyckas med.


I mitten av boken får han syn på en trollslända. Betraktar den
vackra kroppen. Han vill, liksom sländan med sina facettögon,
kunna förutsäga sitt bytes nästa rörelse. Och även om det är en
myt att trollsländor bara skulle leva en enda dag, så är det när
berättarens blick faller på den glänsande insektskroppen som jag
fattar att han är dömd att misslyckas. S/M-scenariots och de
akademiska teoriernas löftesrika genomlysanden är bara hållbara
ramverk i vissa lägen. Det går inte att leva så, hör jag mig
själv sucka i snålblåsten. När man lyckas undvika livets samtliga
oförutsägbarheter, då lever man inte längre alls.


Niko, huvudpersonen i Elin Bengtssons roman
”Rosenregimen” har också hon lämnat landsbygden för ett liv i
universitetsstaden. Driven av begär efter ett intellektuellt
språk som innehåller ord som ”representation”,
”heteronormativitet” och ”politiska praktiker”. Ord, lika
förtrollande och svårfångat värdefulla, som pengarna i handen på
en nyrik. Hon träffar Emmy, blir blixtförälskad och genast sambo
med matlådor och krukväxter. Erotiken är ett bländande kitt dem
emellan, där Emmy lockar fram något hos Niko som hon själv kallar
”det som är flicka i mig” – något undergivet och sött. Men
lägenheten och Emmys idé om tvåsamhet sluter sig klaustrofobiskt
runt Niko, som inte bara vill in i universitetsspråket, utan
också ut i natten.


Det storslagna med ”Rosenregimen” är att den trots lyrisk
precision och stora känslor, står och stampar så mycket. Det tar
tid innan spänningen i tvåsamheten får faktiska konsekvenser. Det
akademiska språket är både fantastiskt och otillräckligt när Niko
försöker förstå sig själv och världen. Till slut får hon bara
fram ett uppgivet ”aaa” när hennes olika livsvärldar och sätt att
längta inte går ihop.


I dessa smutsrosa gestaltningar får misslyckandet en mindre
heroisk plats


Luften i Malmö är grå. I Gerge och Bengtssons romaner finns
modiga undersökningar av sex och makt, men via fokus på
konflikter med språket, dämpade och lite vrånga. I dessa
smutsrosa gestaltningar får misslyckandet en mindre heroisk plats
i den queera berättelsen, bortom triumfatorisk omkastning eller
klart överskridande.


Romaner är inte terapi. Men lite som med den medvetet misslyckade
terapeuten kan det också finnas något klargörande över en
romanfigur som inte får ihop det. Det är där fördjupningen får
liv.


Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker.