Sommar med Gregor Samsa

När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann
han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt. Med
Dan Jönssons hjälp berättar han i dag om sina kval och
vedermödor.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 25/8 2015.


 Det är uppvaknandet som är det mest riskabla ögonblicket på
dagen. Så skrev Kafka i en passage precis i början av ”Processen”
som han sedan visserligen strök, men som jag måste säga att jag
gärna ansluter mig till. Det krävs, skrev han, ”en oändlig
sinnesnärvaro eller snarare humor för att man, när man öppnar
ögonen, så att säga ska kunna fatta tag i allt på samma ställe
där man släppte det på kvällen. När det väl är överståndet utan
att man blivit bortförd från sin plats kan man vara lugn hela
dagen”. Så sant – men samtidigt, och med all respekt: jag undrar
vad Kafka själv, i konkret mening, visste om den saken? Om att en
morgon vakna upp och finna allt förvandlat, menar jag. Att
ständigt vara rädd för att förvandlas, det är en sak. Att
faktiskt förvandlas däremot, det är något annat. Välkomna till
”Sommar”, kära lyssnare. Jag heter Gregor Samsa.


 Det har gått hundra år sedan Kafka förvandlade mig till en
insekt. Exakt vilken insekt vet jag fortfarande inte. Hundra år,
det är en lång tid. Jag vet inte heller om Kafka, när han skrev
de berömda inledningsraderna till ”Förvandlingen”, verkligen hade
klart för sig vad det skulle innebära. För mig, Gregor Samsa,
menar jag. Jag är inte bitter, det är inte det. Tvärtom, Kafkas
berättelse har gett mig ryktbarhet och berömmelse; det är ingen
överdrift att påstå att jag idag inte bara är världens mest kända
insekt, utan också den med det djupaste själslivet.
”Förvandlingen” har gjort att man idag talar om mig med respekt
över hela världen, jag är översatt till de flesta av världens
språk. Det är jag förstås tacksam för. Men ni måste också förstå
att fram till den där dagen i oktober 1915, när berättelsen kom
ut, eller kanske snarare till den där kvällen nästan tre år
tidigare, när Kafka först fattade pennan, hade jag levt ett
stilla liv som handelsresande, en tillvaro jag visserligen ofta
kunde svära över och till och med drömma om att bli fri från, men
som ändå gav mina dagar en stadga som lät mig fördriva kvällar
och helger med mina lövsågsarbeten och mina tågtidtabeller. En
tillvaro som alltså i ett slag förbyttes i någon sorts – vad ska
jag kalla det: panik? Inte exakt, kanske. Säkert har somliga av
er varit med om något liknande. Jag tänker mig att mitt öde
motsvarar på ett ungefär det som sker när man råkar ut för en
allvarlig olycka, eller utvecklar en svår nervsjukdom som hastigt
bryter ner muskulaturen. Livet förändras, inte bara för en själv,
utan också för ens omgivning. Man blir en annan. Eller, som i
mitt fall – något annat.


 Man blir en annan, och försöker anpassa sig så gott det
går. Men anpassningen kräver trots allt någon form av visshet,
att man vet på ett ungefär vad det är man ska anpassa sig till.
Om någon frågar mig vad som är värst – själva förvandlingen eller
det att inte veta – så svarar jag direkt och utan tvekan:
ovissheten. Det att inte veta. Kafka kallar mig för ”Ungeziefer”,
som betyder ohyra. Vad är en ohyra? Denna vaghet är det grymmaste
i berättelsen – och för var gång någon läser den upprepas den på
nytt. På våra föreningsmöten brukar jag då och då diskutera detta
med andra som på liknande sätt har blivit utsatta för Kafkas
grymma fantasi – främst förstås med Josef K, som ju plågas i en
hel roman av ovissheten. Det var K som startade föreningen – i
ett försök att rentvå sig, posthumt om inte annat – men det
visade sig att vi var många som kände samma behov av upprättelse.
Han har betytt enormt mycket för mig, K. Det var han som fick mig
att förstå att även om det som hände när vi blev skrivna var att
vi blev fixerade vid våra öden, så att säga, så betyder det inte
att läget är helt låst. Möjligheten finns alltid att någon
plötsligt läser berättelsen på ett helt nytt sätt. Möjligheten –
och förstås risken.


 Ja, risken ja. K brukar säga att han fortfarande hoppas på
att bli rentvådd. Att någon, någonstans, någon gång ska läsa
”Processen” på ett sätt som, även om den inte rent konkret kommer
att få ett annat slut, ändå ska innebära en befrielse. Att det är
detta vi väntar på: precis som sagornas prinsessa väntar på sin
prins så väntar vi på läsaren, på den rätte. Därför har vi inget
annat val än att försöka verka för utbredningen av vår
författares skrifter. Läs ”Processen”! Läs ”Förvandlingen”! Hjälp
oss! Hjälp oss hitta sprickan, kryphålet i textens
ogenomträngliga täthet, den öppning som fläker alla vedertagna
tolkningar åt sidan och kan ge oss ny luft, nya perspektiv! Så
talar K. I hans fall finns en hård, till synes oförsonlig passage
i texten där någon, jag minns inte vem, slår fast att skulden
alltid är utom tvivel. För K handlar kampen om att läsa denna
gruvliga rad på ett sätt som frikänner honom, om inte juridiskt,
så moraliskt, vilket – paradoxalt nog – förmodligen låter sig
göras. Den justis som inte släpper in tvivel i rättsskipningen
saknar av allt att döma legitimitet. I mitt fall är det tyvärr
inte riktigt lika enkelt. Inte lika öppet för tolkningar. Frågan
är väl om mitt fall ens kan beskrivas som ett ”fall”. Jag är en
insekt. Nämligen. Det går inte att förhandla bort.


 Jag nämnde risken. Vilken risk? Ni undrar om det kan bli
värre? Ja. Man kan förlora hoppet. Det är det man kan. I K:s fall
skulle det betyda att det visar sig, när man petar på
formuleringarna, att deras kärna är lika hård som någonsin. Att
rättvisan mycket riktigt är till för att slå fast skulden. Utan
skuld, ingen rätt. I mitt eget fall är det inte lika självklart
vad jag hoppas läsaren ska göra. På vilket sätt han eller hon ska
rädda mig. Men efter alla år har jag åtminstone kommit fram till
att det som plågar mig mest inte är själva insektsskapet, kanske
inte ens förvandlingen i sig, utan skammen. Det finns ett stycke
i texten som fortfarande efter hundra år verkligen skär i mig –
nämligen det när Grete, min syster, dagen efter min förvandling
ställer in ett fat fullt av diverse matvaror i mitt rum för att
på så vis utröna vad jag kan tänka mig att äta. Rörande, inte
sant. Så omtänksamt. Men i denna omtanke finns också en grymhet.
Grete vägrar acceptera min förvandling och hindrar den på så vis
från att fullbordas. Tack vare henne lever hoppet om mitt
tillfrisknande, för henne är jag fortfarande hennes bror, en
människa och ingen insekt, förr eller senare kommer jag att
återvända till min rätta skepnad, mitt arbete, min lövsåg. Vad
hon inte alls förstår är att hon med sitt hopp bara förlänger min
plåga, att denna tillvaro som varken insekt eller människa är
omöjlig att uthärda eftersom den gör skammen så bedövande. Så
länge hoppet lever, så länge förvandlingen inte är fullbordad,
måste jag bära min skam. Först när min familj förlorar hoppet kan
jag andas ut. Slippa skammen. Få frid. Risken, i mitt fall, är
kanske att också denna frid visar sig vara illusorisk. Att
förvandlingen inte går att fullborda. Att skammen, för att än en
gång citera K, kommer att överleva mig.


 Nu tror jag inte att den risken är så stor. Jag är av allt
att döma odödlig. Som sagt, det skrivna ordet äger en förfärlig
makt att fixera en människas öde. Men det äger ju också makten
att ge det en vidare, allmängiltig innebörd. Klen tröst, kan
tyckas. Men under alla år jag kämpat med mitt öde har jag klamrat
mig fast vid tanken att mitt elände på något vis fyller ett högre
syfte, försökt försona mig med rollen som er ställföreträdande
ohyra, den förhatliga insekt ni knappast ägnar en tanke åt att
leva er in i när ni ringer Anticimex för att sanera sommarstugan
inför semestern. Eller när ni tvättar bilrutan på bensinmacken på
väg till stranden. Kanske tänker ni, medan ni står där och lyfter
på vindrutetorkarna, eller sitter och slår efter myggen under
kräftskivan, att sommaren vore bra mycket behagligare om det inte
vore för alla förbannade insekter, alla dessa fästingar,
getingar, knott och flugor som inte låter er sova för öppet
fönster, kort sagt all denna ohyra som det vore bäst att rota ut.
Läs då Kafka, läs ”Förvandlingen” och vekna! Se, din broder –


 Äsch. Jag kanske överdriver. Kanske har mitt fall ingen
högre betydelse överhuvudtaget. Kanske är jag ingens
ställföreträdande ohyra, utan bara en ohyra. Så där i allmänhet.
Ett meningslöst kryp. För all del, jag kan förlika mig med det
också. Det vore faktiskt nästan en befrielse. Var gång jag blir
läst brukar jag alltid känna en underlig lättnad inför
slutsidorna, när familjen äntligen har gett upp hoppet om min
mänsklighet och jag också själv förstår att jag ”måste bort”.
Förvandlingen är fullbordad, min plåga över. Så mycket lidande i
världen bottnar inte i något annat än omöjliga förhoppningar,
motstånd mot förändringar och i största allmänhet en ovilja att
låta tiden och livet ha sin gång. Det handlar inte om
resignation, utan om realism. På vilket sätt skulle livet som
människa vara mer värt än ett liv som insekt? Man inbillar sig så
mycket. Kära lyssnare, när ni nu återvänder till era hängmattor
och era kräftstjärtar, för att återuppta ert drönarliv den korta
tid ni ännu kan ha kvar av sommaren, vill jag bara be er göra
denna sista ansträngning, läsa min historia – för min skull och
er egen – och försöka föreställa er Gregor Samsa lycklig.


Dan Jönsson
kulturjournalist