Hotellpersonalen döpte om Kafka till Josef K

Vad är det för skillnad på klagan och beklagan? Mikael van Reis
reflekterar över något som skiljer Franz Kafkas privata liv från
hans litteratur.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här
essän sändes första gången 2019.


Översekreteraren vid Institutet för arbetarnas
olycksfallsförsäkring i Kungariket Böhmen hade ibland skäl att
klaga. Även som blivande sjukpensionär.


Som när han i januari 1922 befinner sig på vintersportorten
Spindelmühle – en plats där det inte blir så mycket skidor men
väl utmattande kälkåkning.


Han påbörjar nu sin snörika roman om den vilsne lantmätaren K.
Den får titeln Das Schloss – på svenska Slottet.


Det faller mycket snö också i Spindelmühle. Han finner frid i
ensamheten och skriver: ”Det skulle vara fruktansvärt om
exempelvis Milena plötsligt kom hit.” Från samma vistelse finns i
författarens dagbok en underbar passage som handlar om ett
klagomål:


”Trots att jag skrivit till hotellet och klart och tydligt
uppgett mitt namn, och trots att de två gånger korrekt angett
mitt namn när de skrivit till mig, står det ändå Josef K. nere på
anslagstavlan. Ska jag förklara för dem, eller ska jag låta dem
förklara för mig?”


Författaren förlorar sitt egennamn, han blir en Annan och ändå
sin egen och snart postuma mästerfiktion – det vill säga Josef K.
i romanen Processen. Det är som om hotellpersonalen i
Spindelmühle redan räknat ut att den väntade gästen kommer att
bli 1900-talets mest spridda litterära varumärke och i
förblandning med hans alltid förmodade alter ego, romangestalten
Josef K.


Nu är de båda inskrivna gäster i Spindelmühle. Det vore nog bäst
om receptionen förklarade sammanhanget för sin störde gäst.


Men romanen om Josef K. utkommer först 1925, ett år efter Kafkas
död. Nu är det 1922. Här i dagboken ryms så både humor och
fiktioner.


Den som klagar finner sig vanligen förpassad
till periferin – som förvisad från ljuset i centrum. Jag är
övergiven, missförstådd, berövad, försummad, ratad, underskattad
när jag egentligen skulle vara en uppskattad och gärna älskad
person. Det är en klagan som söker uttryck – som hos Ovidius en
gång när han landsförvisats från Rom till bistra Svarta havet.
Det är där som han skriver Tristia, sina klagosånger.


Hur mycket sångbar musik har det senare inte blivit av all denna
klagan – jeremiader, elegier, blues, fado… Och hur omvänd är inte
deportationens och exilens djupa förstumning?


De som vid mitten av 2010-talet kom till vårt lands gränser från
Levanten, de beklagade sig inte – de kom gående med sin milslånga
tystnad och mötte här ett land som beklagade sig över de
främmande. De fåordiga från bombade Aleppo mötte så den svenska
jämmerdalen.


 Där finns en skillnad mellan klagan och beklagande. Det är
skillnaden mellan en djupt känd saknad och närmast juridiska fel.
Klagan kan bli litteratur, beklagande blir lätt ett anmält
missnöje eller blott ett formellt uttryck – jag beklagar sorgen.


Till mina fixa idéer hör att det finns gradskillnader mellan en
fuktig och en torr litteratur. Den fuktiga tåras av känslor eller
svettas av ruelser. Som i Dostojevskijs växelsång av bekännelser
och anklagelser.


Till de torra författarna hör avgjort Franz Kafka. Han beskriver
det obegripliga hos de mänskliga villkoren men sällan som klagan.
Han vet att det enda svaret och försvaret är en litteraturens
stiff upper lip. Som en utredare med stel överläpp bland lagar,
domar och plötsliga olycksfall.


Skulle Kafkas märkligt upprymda berättelser börja lamentera med
bekännelser och anklagelser skulle hans texter stelna till
grimaser. Men det gör de inte. Hans gestalter saknar oftast
minspel, tårkanaler och hjärtsmärta. Kvar är kroppen som gester
och en vilsen undran. Det är nog därför som hans berättelser
berör oss.


Skall Kafka beklaga sig få det ske i dagböcker
och brev – hur han attackeras av huvudvärk eller könsdrift eller
andras dumhet. När han plågas av ensamhet sker det i en klassisk
författarklyvning – dels bor lyckan i att leva med andra vilket
löser upp ensamheten och dels bor lyckan i ensamheten som är
villkoret för att skriva. Kafka vill båda – det blir en källa
till klagan.


Ta skilsmässan från Felice Bauer, den processen rymmer detta
vankelmod som i ett nötskal. Den 1 juli 1916 inleds fältslaget
vid Somme som skall resultera i en miljon döda. Den katastrofen
har inte Franz Kafka en tanke på när han den 5 juli skriver om
sina inre samlevnadsstrider.


”Påfrestande att leva tillsammans. Man tvingas till det av
främlingskap, medlidande, åtrå, feghet, fåfänga och endast längst
ner i djupet kanske en liten rännil värd att kallas kärlek,
omöjlig att finna om man söker den, men ibland glimmar den till
för ett kort ögonblick. Stackars Felice.”


Dagen senare, den 6 juli 1916:
”Svår natt. Omöjligt att leva med Felice. Outhärdligt att över
huvud taget leva med någon. Beklaga inte detta, beklaga istället
omöjligheten att vara ensam. Men egentligen: meningslöst att
beklaga sig, bättre att foga sig och äntligen förstå. Resa sig
från marken. Håll dig till boken! Å andra sidan: sömnlöshet,
huvudvärk; lika bra att hoppa ut ur det höga fönstret, men jag
skulle antagligen inte slå ihjäl mig, eftersom regnet mjukat upp
jorden. Vridit och vänt mig hela natten med slutna ögon, det
kändes som om någon stirrade på mig.”


Vi kan inte bortse från den bläckfärgade humorn i detta
beklagliga tillstånd. Kafka spelar sin roll väl. Det mesta i hans
litterära berättelser gestaltas emellertid genom distansens
tredjeperson. De mänskliga villkoren blir då synliga redan i den
där torra stilen Där finns inte dagboksjagets hudlöshet. Han
beklagar sig ogärna i sin prosa. Han förfrämligar sig i stället.
Blir en Annan.


Mikael van Reis
litteraturvetare, författare och skribent