Kafka var en mycket judisk ateist

Franz Kafka var tog avstånd från mycket av den tro och kultur han
fostrades i. Samtidigt var han något av en judisk mystiker.
Ulrika Björk reflekterar över motsättningen.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


I novellen ”Det hemliga miraklet” från 1939 skildrar den
argentinske författaren Jorge Luis Borges ögonblicket då
huvudpersonen Jaromir Hladík, en tjeckisk judisk författare,
erfar ett mirakel. Under tyskarnas inmarsch i Prag grips
författaren och döms till döden för sina arbeten om den judiska
mystiken. Natten innan avrättningen ber han Gud förlänga hans liv
med ett år för att fullborda en oavslutad tragedi. När den
dödsdömde nästa morgon står inför exekutionspatrullen stannar den
fysiska världen upp, samtidigt som hans tankar pågår som vanligt.
Med minnet som dokument slutför författaren under ett år dramat,
varpå patrullens fyrfaldiga salva kastar honom till marken.


Borges magiska realism – där den gripbara världen sammansmälter
med en drömlik verklighet – för vidare en modernistisk genre som
författaren Franz Kafka etablerade. Kafka föddes i Prag 1883 och
växte upp i en assimilerad judisk borgerlig familj. Vid sin död
1924 hade han ett sextiotal skrifter bakom sig och tre
ofullbordade romaner. Med juridisk precision gestaltar hans
litteratur tillvarons labyrintiska absurditet.


Kafkas stora genombrott kom efter hans död, men
en av dem som läste honom under hans livstid var historikern och
auktoriteten på judisk mystik Gershom Scholem. Enligt honom
vittnar författarskapet om den moderna människans vilsenhet genom
att förmedla ett särskilt judiskt förhållande till traditionen i
en värld där Gud har dragit sig undan. Kafka är en ”kättersk
kabbalist” skriver Scholem i ett brev till vännen Walter
Benjamin.


Kabbala är det hebreiska ordet för ’tradition’ och kommer från
verbet för ’att ta emot’. Det är också namnet på en medeltida
mystisk lära om den skapande guden som drar sig samman för att ge
utrymme åt sin skapelse. Samma gud strålar också ut i världen och
uppenbarar sig i tingen. Men hos Kafka kan den fördolde gudens
uppenbarelse inte längre erfaras. Allt som återstår är ett
meningslöst tomrum.


En rad ur det självbiografiska Brevet till fadern – som kom ut
först på 1950-talet – verkar bekräfta Kafkas hållning till sitt
judiska arv: ”Något bättre sätt att förvalta detta arv än att så
fort som möjligt frigöra sig från det kunde jag inte komma på;
just en sådan frigörelse tycktes mig vara det mest pietetsfulla”,
skriver sonen. Brevet till fadern är en oförsonlig uppgörelse med
en förtryckande far och dennes slentrianmässiga religiositet. Den
ger därför röst åt upplevelsen av traditionsförlust. Även om
fadern fått med sig ”en viss judendom” från sin hemby saknar den
i sonens ögon ett egenvärde för fadern och kan därför inte
förmedlas.


Bilden av Kafka som en internationell modernist var länge
förhärskande. Men mot slutet av det kalla kriget började han
citeras på den kritiska scenen och som nära förbunden med sitt
historiska Prag. För Vaclav Havel var Kafka en förebild. Och i en
inflytelserik studie från 1974 byggde de franska filosoferna
Gilles Deleuze och Félix Guattari en teori kring en
dagboksanteckning från 1911 där han hänvisar till ”de små
nationernas litteratur” och den egna förtrogenheten med jiddisch.
Boken Kafka. För en mindre litteratur påminde om att Kafkas
transnationella tillhörighet var både språklig och politisk – han
publicerade sig i samma österrikiska tidskrifter som den
politiska sionismens grundare Theodor Herzl.


Den språkliga historien – den judiska, tjeckiska
och tyska – blev nu en del av den kritiska Kafkatolkningen, och
den dolda traditionen i Kafkas egna texter började framträda.
Tänk till exempel på den lilla varelsen Odradek i novellen
”Familjefaderns bekymmer” från 1919. Medan vissa hävdar att
namnet Odradek är av slaviskt ursprung anser andra att det är
tyskt, får vi veta, men ingen kan säga säkert. Själva varelsen är
en platt stjärnformad trådspole överdragen med trådändar av
skiftande slag och färger. Genom sin konstruktion kan den stå för
sig själv på två ben men tycks aldrig ha haft något egentligt
ändamål. Den är meningslös och ändå fullbordad. Det är det som
bekymrar familjefadern, som undrar om varelsen kommer att
överleva honom själv och rulla framför fötterna på hans barn och
barnbarn.


I en hyllning till Kafka tio år efter hans död tolkar Walter
Benjamin Odradek som spåret av en bortglömd centraleuropeisk
judisk tradition. Den lilla varelsen sätter oss i kontakt med en
förnationell värld – inte slavisk, inte tysk, men formad av båda.
Vissa uttolkare menar att novellen väver in Kafkas egna
översättningar av hebreiska böner.


I en annan novell omtolkar Kafka myten om Babels torn. I
”Stadsvapnet” från 1920 avbryts tornbygget inte genom en högre
makts ingripande, som i den bibliska berättelsen. Nej, det är
storheten i själva idén om ett torn som räcker upp till himlen
som förlamar krafterna och får Babels människor att skjuta
fullbordandet på framtiden.


Byggandet av tornet misslyckas därför att det inbegriper
föreställningen att tiden är gränslös, harlitteraturvetaren
Stéphan Mosès föreslagit i en tolkning från 1992. Som Kafka
skriver var det som om man ”räknade med att kunna hålla på i
århundraden”. Berättelsen står därför i kontrast till Borges
novell om den judiske författaren i Prag. I ”Det hemliga
miraklet” är tiden förtätad till ett enda ögonblick: stunden då
den fysiska världen stannar upp och författaren fullbordar sin
tragedi i minnet.


I skärningspunkten mellan de två novellerna finner Mosès en
historiesyn som han förbinder med mellankrigstidens tysk-judiska
generation och kallar ”den historiska tidens aktualisering”.
Sedan upplysningen hade den europeiska filosofin dominerats av
tanken att historien rör sig framåt. Historia betydde
kontinuitet, kausalitet och vetenskapliga framsteg. Istället för
att (i Hegels och Marx efterföljd) optimistiskt tänka sig
historien som en rörelse mot mänsklighetens fulländning hndlar
”den historiska tidens aktualisering” om en diskontinuerlig
historia. Vad Kafka och hans generation såg var att historien
består av ögonblick som inte låter sig totaliseras. De erkände
att kriser, avbrott och slitningar kan vara mer avgörande – till
och med mer löftesrika – än en skenbar enhetlighet.


 Även om tidigare tänkare har uppmärksammat
nuets verklighet rör det sig här inte om en flyktig övergång
mellan förflutenhet och framtid, nupunkter i en tidslig kedja,
utan om en tid som exploderar i otaliga messianska ögonblick. Som
hemliga mirakel uppstår de messianska ögonblicken mellan den
oändligt förlängbara yttre tiden i Kafkas tolkning av tornbygget
och den förtätade inre tiden i Borges berättelsen om den
dödsdömde författaren. Och de nämns redan i Talmud, enligt
Scholem – samlingen av de allra tidigaste judiska
bibelkommentarerna. Där liknas tiden vid änglar ”som återskapas i
varje ögonblick i otaliga mängder för att sjunga sin hymn inför
Gud innan de förstörs och försvinner i intet.”


Ulrika Björk
filosof


Litteratur


Robert Alter. Omistliga änglar: tradition och modernitet hos
Kafka, Benjamin och Scholem. Översättning: Daniel Pedersen.
Bokförlaget Faethon, 2023.


Walter Benjamin: ”Franz Kafka: On the Tenth Anniversary of His
Death” [1934], Illuminations, utg. Hannah Arendt. Schocken Books,
1968.


Walter Benjamin: Gesammelte Briefe. Band IV, 1931-1934. Suhrkamp,
1998.


Jorge Luis Borges: Fiktioner. Översättning: Sun Axelsson, Marina
Torres, Johan Laserna, Ingegerd Wiking. Albert Bonniers förlag,
1995.


Deleuze, Gilles & Guattari, Félix. Kafka. För en mindre
litteratur. Översättning: Vladimir Cepciansky & Daniel
Pedersen. Daidalos, 2012.


Franz Kafka: En svältkonstnär och andra texter utgivna under
författarens levnad. Översättning: Hans Blomqvist & Erik
Ågren. Bakhåll, 2007.


Franz Kafka: Brevet till fadern. Översättning: Hans Blomqvist
& Erik Ågren. Bakhåll, 2010.


Franz Kafka: Till frågan om lagarna och andra texter ur
kvarlåtenskapen (1920-24). Översättning: Hans Blomqvist &
Erik Ågren. Bakhåll, 2020.


Franz Kafka: Dagböcker: december 1911-1913. Översättning: Hans
Blomqvist & Erik Ågren. Bakhåll, 2004.


Vivian Liska: ”Law and Sacrifice in Kafka and His Readers”,
Interdisciplinary Journal for Religion and Transformation in
Contemporary Society, 8 (2022), s. 256-274)


Stéphane Mosès. Historiens ängel. Rosenzweig, Benjamin, Scholem.
Översättare: Ervin Rosenberg. Bokförlaget Faethon, 2023.


Gershom Scholem: The Messianic ea in Judaism and other Essays on
Jewish Spirituality. Översättning Michael A. Meyer & Hillel
Halkin. Schocken Books, 1971.