Kafkas hemlighet väser i hans djurberättelser

Total tystnad eller ett överflöd av ord. Två vägar för den
meningstörstande läsaren av Franz Kafkas verk. Thomas Steinfeld
ser motpolerna slåss om utrymmet även i själva litteraturen.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Att Franz Kafkas verk är av största betydelse, inte bara för
litteraturen, utan för att över huvud taget förstå den mänskliga
tillvaron, är en övertygelse som präglar både kritiker och
läsare. Trots att man under senare år lagt ner mycket möda att få
fram det vardagliga och vanliga i Kafkas tillvaro, märker man
ofta en nästintill religiös vördnad inför detta djupa,
outgrundliga.


Det finns två sätt att förhålla sig till denna dyrkan: Det ena är
att tiga. Att inte ens försöka att hitta en analytisk ingång, att
bara ta emot det dunkla och hemlighetsfulla. Den andra metoden är
motsatt och består i att utförligt tala eller skriva, att försöka
upplösa spänningen mellan det som kan och det som inte kan sägas
i tolkning efter tolkning. Mellan dessa extremer, i ett ständigt
fram och tillbaka, rör sig de flesta försök att närma sig en
mening i Kafkas texter.


Det märkliga är att denna dubbelhet – en djup
tystnad och ett överflöd av ord – inte bara är ett sätt att
förhålla sig till författaren. Utan att den också är en del av
hans verk. Kafka gestaltar denna dubbelhet i flera av sina
djurparabler, liknelser i form av korta berättelser. Som i
”Förvandlingen” från år 1912, hans mest kända berättelse över
huvud taget. ”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga
drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en
jättelik insekt”, låter första meningen i Hans Blomqvists och
Erik Ågrens översättning. Berättaren, en anonym varelse med
fullständig kännedom om Gregor Samsas inre liv, redogör för sina
ansträngningar att komma tillrätta med den nya skepnaden. Det gör
han i all utförlighet, dock utan att spekulera. Berättelsen
bekräftar bara vad som hänt.


Franz Kafka förfogar över en litterär förmåga som är sällsynt:
Han kan skapa en värld utanför all realitet, en värld som består
enbart av språk. Denna värld ter sig som om den nästan kunde ses
eller röras vid. Men det går inte, det är bara ord. Och visst
följer läsaren Gregor Samsas nya liv in i minsta detalj, man
lever med honom när han hänger under taket, när han utvecklar en
aptit för ruttna livsmedel eller när han plågas av ett äpple, som
fadern kastat efter honom och som har fastnat i ryggen. Dock
öppnar sig en klyfta genom texten, så djupt att språket, även det
bästa och mest noggranna språket bara inte räcker till: För visst
kommer Gregor Samsa ihåg vem han var före förvandlingen. Men
detta liv ligger nu fullständigt utanför räckhåll för honom,
liksom avklippt genom ett enda radikalt snitt. Samtidigt förblir
den nya gestalten honom främmande, de små, tunna, dinglande
benen, rörelserna, som han inte behärskar, kroppens form och
mått. Utförligheten med vilken berättaren lägger ut Gregor Samsas
inre och yttre liv visar sig vara oduglig för att komma åt den
nya tillvarons grund. Det viktigaste förblir osagt, och det kan
inte vara annorlunda. Hemligheten bara växer med varje mening,
med varje ord. Därför är det förmodligen ett misstag att den
svenska översättningen översätter det tyska ordet ”Ungeziefer” –
ohyra – med ”insekt”. Nej, så sakligt går det inte till i
originalet, där man inte vet, och inte får veta, till vilket
slags djur Gregor Samsa förvandlats.


Denna dubbelhet, denna spänningsfulla polaritet
mellan en realism, som skapar närhet och klarhet, och en absolut
distans, där det avgörande förblir osagt är, som sagt, ett
centralt element också i flera andra djurparabler: Som i den ”Den
sanningssökande hunden” från 1922, ”Josefine, sångerskan eller i
mössens rike” från 1924,  och i ”En redogörelse inlämnad
till en akademi” från 1917. I den sistnämnda texten talar en apa
med namnet ”Rotpeter” om sin utveckling till människa. Visst vet
han om att han för bara några år sedan var en apa. Men hur det
var att vara en apa, det vet han ingenting om, varför den
präktiga redogörelsen som han författat till en ospeciferad
akademi, missar sitt ämne. Apan, som Rotpeter en gång varit, är
stum, den som talar eller skriver är människan som har vuxit ur
djuret: Detta medel han förfogar över – språket – tillhör den
mänskliga sfären, inte den djuriska. Hans före detta liv är
instängt i stumhet, hans nuvarande liv är instängt i språket. Och
så skriver han och skriver, en stolt, fåfäng, men också olycklig
varelse om någon.


Berättelsen ”Boet” från 1924 är ett av Franz Kafkas sista arbeten
och förblev, kanske, ett fragment. Ett djur, må vara en grävling
eller någonting dylikt – även här vägrar Kafka att ge en exakt
bestämning av djuret som talar – har anlagt ett gigantiskt bygge
under jorden, med långa, mångfaldigt förgrenade tunnlar, med
platser för att sova eller för att förvara livsmedel, med
försvarsanläggningar och luftkanaler. ”Jag har byggt färdigt
mitt bo och det verkar som om det blivit lyckat … Där sover jag
lugnt och stilla, tillfreds med livet, belåten med att ha
uppnått mitt mål, ett eget hem.” Också denna text är en
redogörelse, även om läsaren inte får veta vem det grävande
djuret vänder sig till.


Den långa berättelsen har redan nått sin andra hälft, när djuret
förnimmer ett svagt väsande –  ”Zischen” på tyska, ett ord
som låter som ljudet det betecknar. Först tror djuret att något
”småkryp” har trängt sig fram till bygget. Men väsandet tycks
snart komma från alla håll, det tycks också bli kraftigare och
följa ett hemligt mönster. Och så småningom växer övertygelsen
fram, att inkräktaren måste vara ofantligt stor och farlig.


Berättelsen slutar med meningen: ”alles blieb
unverändert, das …” – „allting var sig likt, det …“ I denna sats
stöter översättningen på en gräns som den inte kan överskrida, av
språkliga skäl. ”Das” är förmodligen en bestämd artikel, och ett
nomen borde följa. Men det gör det inte, platsen förblir tom. Men
”das” – alltså ”det” – slutar på tyska med ett ”s”. Och detta
ljud, uttalat långt och tydligt – ”dasssss” – blir till själva
väsandet som kanske äntligen springer fram. Sedan är det bara
tyst. Hela den utförliga, långa berättelsen, så verkar det,
mynnar i detta ljud, eller i tigandet som följer. Så många ord,
så många beskrivningar, så många exakt utlagda planer och
konstruktioner. Och sedan någonting stort och obegripligt, i
ordets strängaste mening. Man får kalla det för Kafkas hemlighet.


Thomas Steinfeld
författare och professor i kulturvetenskap