Orwells 1984: Cancel culture och klassanalys

George Orwells 1984 har under lång tid använts som slagträ och
varningsklocka i samhällsdebatten. Men Jimmy Vulovic sätter fokus
på ett tema som är så centralt att det ofta glöms bort.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2021-03-23.


Klockan närmade sig åtta. Nattens regn hade satt spår.
Fängelsegårdens jordgropar var vattenfyllda. Fukten hängde kvar i
morgonluften. En dödsdömd man hämtades i sin cell. Fångvaktarna
förde honom framåt, gick tätt intill mot den väntande galgen.
Denna ödesmättade scen är hämtad ur essän ”Hängningen” från 1931
och skildrar en avrättning i vad som då var det brittiska
kolonialväldets Burma. Författaren är en ung kolonialpolis vid
namn Eric Arthur Blair. Han skulle senare bli känd under
pseudonymen George Orwell. Själva avrättningen var ett rent
rutinuppdrag, något som tidigare hade gjorts många gånger och
skulle göras många gånger igen. Utåt sett var alltså allt precis
som vanligt. Men inom den blivande författaren hände något
omskakande då den dödsdömde, bara några meter från galgen, gjorde
något oväntat. Orwell berättar: ”När jag såg fången ta ett steg
åt sidan för att undvika vattenpölen, såg jag mysteriet, det
outsägligt felaktiga i att göra slut på ett liv när det står i
blom.”


En existentialistiskt lagd läsare kan i den
händelsen nog inte se något mindre än ett synliggörande av
människans villkor. I det lilla och för omvärlden helt
betydelselösa steget åt sidan blixtrar en människa till. George
Orwell och läsaren ser då plötsligt individen i schablonbilden av
en dödsdömd, individen som går mot sin död. Det är en kort
vandring med ett ofrånkomligt slut. Undvikandet av vattenpölen
illustrerar ett försök att under den vandringen behålla så mycket
mänsklig värdighet som möjligt. Och just vikten av att alltid
behålla det mänskliga subjektets integritet och värdighet skulle
komma att bli en röd tråd rakt igenom hela Orwells författarskap.
Ända fram till den dystopiska romanen Nittonhundraåttiofyra som
publicerades 1949, ett halvår år innan han dog. Utplånandet av
varje mänsklig känsla och all form av individualitet, är det
diktatoriska Partiets uttalade mål i Oceanien. Inget privatliv
eller individuella uttryck får lov att finnas. Alla mänskliga
drifter bekämpas brutalt; sexualdrift, kärlek, familjekänsla.
Allt det som ett instinktivt steg åt sidan skulle kunna
åskådliggöra är förbjudet.


Huvudpersonen Winston Smith är på sätt och vis en bödel. På
Sanningsministeriet, som är nyspråk för Propagandaministeriet,
arbetar han nämligen med att revidera dåtiden så att den passar
in i samtiden och framtiden. ”Den som kontrollerar det förflutna
kontrollerar framtiden, den som kontrollerar nuet kontrollerar
det förflutna.” Så lyder en av Partiets paroller. En av hans
arbetsuppgifter består av att ur arkiverade tidningar skriva bort
personer som likviderats på grund av tankebrott. Det är en
sofistikerad och långtgående form av cancel culture som han
tjänstemannamässigt verkställer. ”Ens namn ströks ur registren”,
säger berättarrösten då den förklarar hur en så kallad opersons
öde osentimentalt beseglas, ”all dokumentation över allt man
någonsin hade gjort raderades, ens tidigare existens förnekades
och glömdes sedan bort. Man var avskaffad, undanröjd: utplånad
var begreppet som användes”. Men samtidigt som Winston är en
bödel är han från romanens början också en dödsdömd. Långt innan
han ens hade köpt en förbjuden anteckningsbok och långt innan han
den 4 april 1984 gjorde en första förbjuden notering i den och
långt innan han ens träffat och förälskat sig i Julia stod han
under den fruktade Tankepolisens specialbevakning.


"Nittonhundraåttiofyra" sägs ofta skildra ett
totalitärt samhälle. En sådan tolkning är i stort sett rimlig,
men samtidigt är den klassblind och missar därför en av romanens
viktiga poänger. Den absoluta majoriteten av Oceaniens
befolkning, proletärerna, lever faktiskt i relativ frihet.
Samhällets övre skikt, det vill säga Partiets medlemmar, står
däremot under en total kontroll. Skillnaden i frihet mellan
partimedlemmar likt Winston och proletärerna påtalas ofta. Så
pass ofta att den torde ha stor betydelse för förståelsen av
romanen. Exempelvis nämns redan i det första kapitlet att det
finns en fri marknad i proletärernas kvarter. Winston köpte
dagboken där. Och i den första noteringen skriver han om en
incident på en biograf då en proletärkvinna helt öppet och
högljutt opponerade sig mot att en omänsklig journalfilm visades.
Därefter berättar han att det antagligen inte hände kvinnan
något, eftersom ”ingen bryr sig om vad proletärerna säger”.
Kanske behöver vi bara se oss omkring för att belysa den
skillnaden lite bättre. Inom politiken, i massmedier och vid
universiteten tycks det idag bli allt svårare att ostraffat få
säga fel saker. Samtidigt som så kallat vanligt folk pratar på
ungefär som vanligt.


Inget hindrar egentligen Winston från att försvinna in i
proletariatet för att där leva i relativ frihet. Vid något
tillfälle resonerar han med sig själv om att ta det steget. Ändå
gör han inte det. Och det är en så pass uppenbart missad
möjlighet till frihet att den bör betyda något i en roman som
Nittonhundraåttiofyra. En möjlig förklaring är att han liksom
alla partimedlemmar, har lärt sig att rikta sitt förakt neråt i
hierarkin. Det finns en tydlig klassgräns och upprätthållandet av
den tycks vara viktigare än att leva lite friare. Exemplet visar
att bevarandet av sociala skillnader sitter djupt i människan och
att det har ett högt pris. Hierarkier är fångenskap även för de
överordnade. Det aktualiserar ytterligare ett viktigt tema i
George Orwells författarskap. I exempelvis reportageboken Vägen
till Wigan Pier, en skildring av arbetarklassens villkor under
1930-talet, redogör han för det klassförakt som den medelklass
han själv tillhörde fostrades in i. En fostran så stark, berättar
han, att den till och med drar en föraktets skarpa gräns mellan
övertygade socialister ur de övre klasserna och det proletariat
som de säger sig kämpa för. Och å andra sidan riktas hat uppåt.
Båda parterna är alltså fångade i schablonbilder av både sig
själv och den andre.


Väldigt lite i "Nittonhundraåttiofyra"
överensstämmer med samhällets utformning under romanens tillkomst
i slutet av 1940-talet, förutom just upprätthållandet av
klasskillnaderna. Samtidigt som Winston Smith tänker att det bara
är proletärerna som kan erbjuda ett framtidshopp, så betraktar
han länge deras slitna och smutsiga kroppar, deras simpla och
brutala vanor, med den överordnades distanserande blick
ovanifrån. Ända tills han, alldeles innan han och Julia grips i
kärleksnästet de inrättat i proletärkvarteren, ser en kvinna
hänga tvätt. Ur den fysiskt slitna och överviktiga kvinnans
gestalt framträder då en vacker människa. Helt plötsligt ”slog
det honom för första gången att hon var vacker”. Den arbetande
kvinnan sjunger och han tänker med mänsklig värme att människor
som hon ”slet genom hela livet och fortsatte sjunga”. I de orden
framträder existentialismens Sisyfosgestalt då han, som Albert
Camus säger, lycklig måste ta sig an dagens slit. Och att läsa om
hur den vackra kvinnan framträder är nästan som att se en
dödsdömd fånge undvika en vattenpöl på vägen mot galgen.


Jimmy Vulovic, litteraforskare och författare


Litteratur


George Orwell: 1984. Översatt av Christian Ekvall. Bokförlaget
Bakhåll, 2021.