Långessä: Sommarens obehag ruvar i idyllen

Något förträngt stiger plötsligt upp och skakar om i hettan. Med
avstamp i Sigmund Freud och i fyra romaner sätter Lyra Ekström
Lindbäck ljuset på sommarens omvälvande oro.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2023-06-22.
1. Bonjour Tristesse och dubbelheten som smyger sig på

Sommarhuset. Några sysslolösa veckor under årets kulmen,
indränkta i idyll och sentimentalitet. Tiden stannar. Det enda
som hörs är humlesurr, hängmattans knakande svaj och tjuten av
tärnor från viken. Man uppslukas av lättsamma fikastunder i
syrenbersån med familjen, strandpromenader och solbad. Äntligen,
föreställer man sig, ska man få vila från alla problem.


Men oftast smyger sig andra stämningar snart på. Titeln på
Françoise Sagans roman, ”Bonjour tristesse” från 1954, är
svåröversatt. På engelska har den fått bli ”Hello sadness”.
Kanske borde den kallas ”Goddag vemod” på svenska. När Lily
Vallquists översättning utkom 1955 hette den först ”Ett moln på
min himmel”, men idag ges den ut under originaltiteln. Franskans
”tristesse” motsvaras dock inte av svenskans tristess, utan
betyder snarare svårmod eller sorg.


Romanen skildrar sommarveckornas kluvenhet genom den 17-åriga
Cécile. Hennes rumlare till pappa, ensamt ansvarig för hennes
fostran sedan mamman dog, har hyrt ett hus vid Rivieran till dem
och hans unga älskarinna. Ytligt sett är den korta berättelsen
bräddfull av idyll.


”Nere på havsbottnen fick jag syn på en underbar, rosafärgad och
blå snäcka”, minns Cécile; ”jag dök efter den och höll den sedan,
ren och rundslipad, gömd i handen ända till lunchen.” Hon bär
runt på den som en amulett, en skatt som består in i berättandets
presens. ”Jag vet inte hur det kommer sig att jag inte har tappat
den”, skriver hon, ”jag som annars brukar tappa allting. Den
ligger i min hand idag, rosafärgad och ljum, och när jag ser på
den har jag lust att gråta.”


Vari består Céciles sorger? Hon sträcker ut sig i en av
vilstolarna på terrassen under en himmel översållad av stjärnor,
och lyssnar till cikadorna. Hon inleder en romans med den snälla
unga mannen Cyril som hon har träffat på stranden. Hon avnjuter
sin frukost – en apelsin och en kopp svart kaffe – på hustrappan
medan solen stryker bort lakanens avtryck från hennes hud.


Men i denna visuellt så njutbara roman finns en konstant
dubbelhet. Namnet Cécile kommer från latinets ”caecus”, som
betyder blind. Jag vet inte om Sagan valt det med avsikt, men om
inte är slumpen lika talande.


Cécile tycker själv att hon ser allt. När pappan bjuder hennes
döda mors väninna Anne till sommarhuset avkodar hon knivskarpt
deras diskreta känslospel. Till hennes och den unga älskarinnans
stora förtvivlan inleder pappan och Anne snart en romans.


Anne är en seriös person, och med henne följer seriösa saker som
en förlovning med pappan och ordning i Céciles eftersatta
studier. Sorglösheten som den tonåriga flickan dittills vältrat
sig i är därmed hotad. Hon börjar konspirera tillsammans med den
ratade älskarinnan för att bryta upp pappans och Annes relation.


Istället för att bara glida med i livets skiftningar blir Cécile
nu en manipulatör av rang. Insikten om hur påverkbara andra
människors känsloliv är har dock ett pris. En kuslig
själviakttagelse börjar snart ta form. ”För första gången i mitt
liv tycktes detta ’jag’ klyva sig”, konstaterar hon, ”och
upptäckten av en dylik dubbelhet gjorde mig ytterligt förvånad.”
Stolthet blandas med självförakt. Tillsammans med den
sanddoftande hettan och de svalkande brisarna från havet uppstår
ett nytt rum inom henne, som speglar den konstlade avskildhet de
lever i vid sommarhuset.


Sagan, som bara var 18 när ”Bonjour tristesse” publicerades, har
en mästerlig förmåga att blanda samman det yttre och det inre
landskapet, tills vackra utsikter blir till halvblinda
självinsikter. Halvslummern i hettan får gradvis något inom
Cécile att brista. Men hennes obehag inger mig en paradoxal
lättnad under läsningen. Jag har alltid haft svårt för semestern,
och Sagan tycks bekräfta att ledigheten inte alls behöver
innebära en frid. Snarare kan en särskild typ av obehag växa fram
under sommarveckorna, som påminner om Sigmund Freuds beskrivning
av das Unheimliche.


På svenska översätts das Unheimliche ofta till det kusliga, men
det leder i min mening lite fel. Snarare än något
skräckfilmsartat är det ohemlika eller ohemliga en upplevelse av
något främmande inom det välbekanta och familjära. Det är något
man har ansträngt sig för att dölja för sig själv. I Sagans roman
uppstår känslan när Cécile upptäcker något omänskligt i sitt eget
jag, en empatilöshet som kontrasterar mot hennes roll som vacker
och sorglös flicka.


Kanske är semestern i själva verket ohemlikhetens främsta högtid.
När dagarna mjuknar i sömmarna och de rutinmässiga relationerna
till närstående luckras upp kan bortträngda bottensediment stiga
mot ytan. Att Anne är en väninna till Céciles döda mor är
knappast en detalj i sammanhanget, även om det mest nämns i
förbifarten. Vardagen i den stökiga våningen i Paris, dit Cécile
och hennes pappa ska återvända efter sommaren, framstår som
bräcklig och otillräcklig vid tanken på att den ordentliga Anne
skulle kunna flytta in.


Men Cécile triumferar i sina manipulationer och bryter upp deras
relation. Triumfen surnar dock snabbt. När hon i slutet ställs
inför den besegrade Annes ”förstörda ansikte” begriper Cécile
något obehagligt. Hon har ”angripit en levande, kännande människa
och inte ett väsen”. Anne har en gång varit barn, ”sedan ung
flicka, sedan kvinna. Nu var hon fyrtio år, men hon var ensam”.
Det är nog inte främst samvetet som skakar Cécile. Livets gång
har blivit så konkret för henne att den framstår som avig och
banal genom det åldrande kvinnoansiktets tårar.


Tiden har inte stått stilla under hennes semester. Tvärtom,
vilket berättandets tillbakablickande ständigt påminner läsaren
om, har veckorna i sommarhuset tvingat Cécile att börja betrakta
livet som en godtycklig samling av förflutna episoder. Även om
man kan ta dem i sina egna händer kan man inte ändra dem i
efterhand. Därför blir hon illa berörd av den vackra snäckan hon
en gång fiskade upp från havsbottnen, vars släthet fortfarande
känns likadan mot fingertopparna. Så kan tonårstidens första
antydan om semesterns ohemlikhet se ut.


 
2. Alberte-trilogin och hemmet utanför hemmet

Vari består det välbekanta och det främmande? Är det bara en
vanefråga? Eller finns det ett annat slags djup inom oss, som
säger ”på den här platsen, med de här människorna hör jag hemma”?


I ordet ”smultronställe” bor en sådan längtan efter en liten
glänta på jorden där man rent godtyckligt känner sig hemma. Ett
hörn av världen som är ens eget, ett hem utanför hemmet. Där det
finns ”humlesurr, stilla fläktar genom lövverket, smultron som
man kan nå utan att ändra ställning, någon som kommer och säger
till kanske, att klockan är mycket, ropar hem en till en måltid i
det fria, under träd”, som Cora Sandel skriver. Som hennes
berättare Alberte letar vi efter känslan som gör oss ”på vippen
att ropa att här var den plats där de skulle stanna, det
ögonblick i tiden de skulle gripa.”


I hela sitt liv har Alberte letat förgäves efter den känslan. Som
tonåring vantrivs hon i det småborgerliga hemmet i Nordnorge, och
senare, som ung kvinna, skapar hon en flyktig bohemtillvaro för
sig i Paris. Men kanske består frihetskänslan hon upplever där
bara i att ha sluppit ifrån pressen på att hitta sin plats. En
frihet från, snarare än till, ett hem. För när Alberte får barn
blir bristen tydlig: hon har inte fast mark under fötterna. Hon
måste skaffa det, för hennes lilla son behöver det.


Om man inte kan ge sina barn ett drömhem vill man åtminstone
kunna ta dem till smultronställen på somrarna. Man vill ge dem
grönska, stränder och vilda lekar i det fria, se fräknarna breda
ut sig på stadsbleka kinder och benen fyllas av skrubbsår.


Albertes son är klen och försvagad sedan de fattiga och frusna
krigsåren i Paris. Om kvällen lägger hon örat mot hans bröstkorg
och hör det lilla hjärtat banka alldeles för fort. Relationen
till hans far, skulptören Sivert, är ansträngd, på väg att bli
bitter. Men nu ska de på sommarferie under några veckor,
tillsammans med några goda vänner i ett litet hus vid
Bretagnekusten.


Redan på tåget ut hör Alberte ett sus från för länge sedan. ”Det
fyllde luften och var överallt, låg bakom och omkring alla andra
ljud. Hon kunde inte göra klart för sig vad det var.” Men så
stannar de på rälsen en stund. Och med ens ”var luften alldeles
fylld av brus, en väldig, monoton sång på två toner. Den steg och
sjönk, kom och gick som en andning utifrån rymden någonstans,
förde henne många år bakåt i tiden.” Det är havet. Atlanten den
här gången, och inte Ishavet som hon vuxit upp vid, men ändå. En
livgivande fukt som får dragen att mjukna, ”som om en stramande
mask föll av dem”.


Vad släpper man fram när man kommer fram, kommer hem? Och varför
kan det göra så ont att äntligen lyckas känna det? Alberte har ju
kommit fram till ett smultronställe. Äntligen står hon i en slänt
full av klöver och groblad som kittlar de nakna fotsulorna.
Vännen bredvid gnolar en melodi som drar upp något obestämt ur
minnet. Sandel skriver: ”En glimt av något som ligger så långt
bakom att det är som en annan människas tillvaro, något man har
hört om eller läst. En snabb liten tankekedja: Jag måste ha gått
fel, när gick jag fel, var gick jag fel? Jag har kommit till
galen plats.”


Att komma hem och att inse att man är vilse kan vara samma sak.
1919, strax före sommarferien som skildras i sista delen av
Sandels trilogi, skrevs Sigmund Freuds essä om det kusliga, ”Das
Unheimliche”. Genom etymologin understryker Freud hur det
ohemlika alltid ligger på lur inuti det hemlika: ”Heimlich är
alltså ett ord som utvecklar sin betydelse mot ambivalens, tills
det slutligen sammanfaller med sin motsats unheimlich.” Det
ohemlika eller ohemliga är något som vi har hållit hemligt för
oss själva som tränger fram som om det vore främmande. Att hitta
sitt smultronställe, ett hem utanför hemmet, är alltså att skapa
en perfekt spelplats för det man har förträngt.


Ingenting särskilt behöver hända under sommarveckorna. Men det är
en bedräglig illusion att vardagen kan sättas på paus. Eller
kanske snarare, att en sådan paus inte skulle få några
konsekvenser. I den somriga rofylldheten kan blandade känslor
breda ut sig. Tillvarons garnnystan vidgas, och pustar av såväl
tomhet som liv och verklighet kan slippa igenom.


I Sverige registreras idag de flesta skilsmässor i oktober.
Kanske är det först då som efterverkningarna från sommarveckorna
har hunnit spelas ut. September är den näst vanligaste
skilsmässomånaden. Många står liksom Alberte med bara fötter på
en gräsmatta i juli och känner en havsbris och tänker: ja, nej,
ja, nej, hur hamnade jag egentligen här?


En natt smyger hon ut ur huset med sin vän Liesel. De sätter sig
i slänten tillsammans, hopkrupna på en regnrock. För en gångs
skull lyckas de verkligen prata: dela sin förtvivlan och sin
ensamhet. När Alberte blickar tillbaka mot huset ser det
annorlunda ut, ”overkligt och som svagt självlysande i skenet
från den sneda månskäran.” Därinne sover hennes familj och deras
vänner. ”Vilka är de allihop? Finns de egentligen? Är de mer
levande än dockan Mimi som blundar så snart man lägger henne?”


Ute i Bretagnenattens havsbrusande månljusluft finns det plats
för ett främlingskap som Alberte annars försöker tränga undan.
Kusliga som dockor blir hennes närmaste medmänniskor. ”Det är som
om man satt och såg tillbaka på en tillvaro man lämnat”, tänker
hon, ”en dörr som stängts för alltid.” Är det kanske i själva
verket där och då den stängs? Det kommer att dröja år och
hundratals sidor innan hon till sist lämnar Sivert.


Men redan på tåget in till staden känner hon hur den vanliga
avdomnade maktlösheten har ändrat karaktär. Bohemsällskapet
förbereder sig på att stiga av, säger farväl till sin tillfälligt
utvidgade semesterfamilj medan Paris välbekanta hustak och
kupoler tornar upp sig utanför fönstret. Längst inne i sinnet har
Alberte ”en känsla av att ingenting av det som händer är riktigt
verkligt. […] Av att allt som samtliga säger och gör egentligen
inte förhåller sig så.”


Fast mark under fötterna kan se ut på olika sätt. Det kan bestå i
att våga släppa fram sitt eget främlingskap: inför sitt liv, sin
partner, till och med inför sina barn. Att hitta sitt
smultronställe kan innebära mer än bara en stunds lugn och ro. I
hemmet utanför hemmet kan skälvningar mellan det välbekanta och
det fördolda uppstå, ibland genom något så enkelt och rent som en
havsbris.


 
3. Det andra stället och verklighetens sanna natur

Bjuder man in en sommargäst kan det egna hemmet förvandlas till
en semesterort. Är gästen dessutom konstnär eller författare
hoppas man kanske att denna ska tillföra någon extra magi till
platsen. I hundratals år har rika mecenater erbjudit gästhem åt
olika konstutövare, särskilt under sommarveckorna. En av dem är
den excentriska amerikanska salongsvärdinnan Mabel Dodge Luhan.
1917 flyttade hon till Taos i New Mexico, där hon så småningom
kom att ingå sitt fjärde äktenskap med en man ur
ursprungsbefolkningen och grunda en konstnärskoloni.


Luhan skrev själv, men enbart memoarer. Hon var fascinerad av
romanförfattares förmåga att förhöja livsnärvaron genom fantasin.
”När han skriver”, sa hon om D.H. Lawrence, ”är erfarenheten mer
verklig för honom än när den ägde rum.” Luhan skickar brev efter
brev till den engelska författaren för att uppmana honom att
komma till hennes enorma, palatsliknande bostad i Taos. Genom
hans blick föreställer hon sig att den latenta magin i
omgivningarna ska göras rättvisa.


Och när han kommer frigörs hon äntligen från ”den hemska känslan
av futtighet”. Hon blir ”arg eller sårad eller förbluffad av hans
oberäkneligt föränderliga sätt”, men aldrig uttråkad eller
deprimerad. Men konstens omvandling av verkligheten stannar inte
där. Hennes memoar över deras möte, ”Lorenzo in Taos” från 1932,
har idag fått ett extra lager av fiktion. Rachel Cusks roman
”Andra stället” från 2021 är intimt baserad på Luhans återgivning
av sina brev, samtal och upplevelser med Lawrence.


I denna fantasi om en historisk människas förverkligade fantasi
om att en författare ska förhöja hennes livsnärvaro med sin
livliga fantasi finns, paradoxalt nog, en hel del längtan efter
autenticitet. Cusks berättarjag M – som i Mabel – är bosatt i ett
annat märkligt landskap. Tillsammans med sin andra make har hon
slagit sig ner i ett isolerat träskmarksområde längs den engelska
kusten. Det är kargt, blött och melankoliskt. Hon längtar efter
konstnären L:s ögon på det – L som i Lawrence.


”Vårt landskap”, skriver hon till honom i ett brev, ”är som en
gåta som folk dras till men i slutändan helt missuppfattat. Det
är fullt av ödslighet och tröst och mystik och det har ännu inte
avslöjat sin hemlighet för någon.”


Vad är det för hemlighet som ska avlockas landskapet? Och varför
just genom konsten? Freuds begrepp om das Unheimliche syftar på
känslan när något som borde ha förblivit dolt uppenbaras. Enligt
Freud är det ohemlika mycket rikhaltigare i konsten än i
verkligheten, eftersom konsten är undantagen realitetsprövningen.
Önsketänkande och vidskeplighet kan alltså breda ut sig utan att
behöva motsägas; vi vet ju att vi läser en saga.


Den här oroväckande effekten kan förstärkas om författaren leker
med verklighetspremisserna, så att vi inte riktigt vet vad ska
tro. Freud ger exempel från den tyska romantiska författaren
E.T.A. Hoffmann, som ”till en början inte låter oss veta om han
tänker föra in oss i den reella världen eller i en av honom fritt
vald fantasivärld.” Cusk gör samma sak i ”Andra stället”. Romanen
inleds med att M påstår sig ha mött självaste djävulen på ett
tåg.


Det demoniska återkommer sedan i beskrivningarna av L:s blick,
som M hoppas på så mycket från. Mycket riktigt får hon tillgång
till ett annat perspektiv i hans sällskap, men det beskrivs som
en ”fruktansvärd objektivitet”. Att se saker ”som de egentligen
[är]” skapar ett främlingskap i hennes kärleksfulla vardagsliv
med maken Tony och den vuxna dottern Justine. Cusk beskriver det
som en sorts illojalitetskänslor: ”till och med där, mitt bland
det jag älskade mest hade han förmågan att få mig att tvivla och
blottlägga det i mig själv som annars var dolt”.


Det ohemlika blir en ögonblicklig uppenbarelse om ett hemligt,
kanske till och med hotfullt, hem. Mabel Dodge Luhan skriver att
hon kände sig som D.H. Lawrences syster. Redan från den första
stunden när de möts känner hon en fulländad kontakt, som dock
förblir outgrundlig. Det låter nästan infantilt, som när
spädbarnet föds in i en värld av bottenlösa och givna relationer.
Konstnärens närvaro chockar henne tillbaka in i en varseblivning
som varken kan sortera eller konstruera.


För Cusks M är det den sköra känslan av mening och sammanhang i
vardagen som står på spel. I mötet med L börjar hon frukta att
allt hon har byggt upp ska rasa ihop, som det gjorde efter hennes
första skilsmässa. Nu är hon plågsamt medveten om vad en sådan
förstörelse kan kosta. Men suget efter konstnärgästens magiska
närvaro släpper inte taget. M får till sist vad Mabel Dodge Luhan
förgäves suktade efter: ett oblandat skönt sommarögonblick.


En kväll går M och hennes dotter Justine ner för att bada i
månljuset. De har glömt badkläderna, och ljuvheten får en
anstrykning av tabu när de bestämmer sig för att bada nakna.
Träffsäkert beskriver Cusk den särskilda kroppsliga obekvämhet
som växer fram mellan vuxna barn och föräldrar, som är så
underlig med tanke på relationens ursprungliga köttslighet. De
lovar varandra att inte titta, och simmar sedan ”stillsamt genom
vattnet som i månskenet såg ogenomskinligt och ljust ut, som
mjölk” medan marelden glittrar över deras armar.


I nästa stund märker de att någon iakttar dem. Det är L, såklart,
som skyndar iväg över stigen för att måla vad han har sett. Efter
hans död finner M en abstrakt tavla, där hon och Justine bara
blivit till suddiga ljusfläckar i mörkret. Nakenheten är fångad
och oskadliggjord på samma gång. Något som borde ha förblivit
fördolt har framträtt, men bara nästan.


Cusks roman lämnar Luhans verklighet för att istället döda sin
konstnär och låta hans verk fullborda berättarens sommarvärld.
Det är vackert, men det klingar lite falskt. I den riktiga
historien tvingades Luhan leva vidare med insikten om att ”det
inte finns ett enda stabilt element i universum, vare sig inom
eller utanför min egen hjärna”. Lawrences semestervistelse tog
slut, men ohemlikheten som hans närvaro hade öppnat för fortsatte
att mala inom henne. Frågan är om det är Mabel eller M som har
hittat hem i verkligheten.


 
4. Mot fyren och sommarens möjlighet

Solen flödar in i huset. Den lyser klart ”på cricketträn,
flanellbyxor, stråhattar, bläckhorn, färgkoppar, skalbaggar och
kranier av småfåglar, och kom[mer] de långa, fransiga
tångrankorna som [sitter] fastspikade på väggen att utdunsta en
doft av salt och sjögräs – samma doft som f[i]nns i handdukarna,
fulla av sand efter all badning”. Idyllen framstår som ett
orubbligt faktum i inledningen av Virginia Woolfs roman ”Mot
fyren”. Men vartenda bräddfullt ögonblick präglas samtidigt av en
hotande frånvaro, en kommande tomhet.


I centrum av sommartillvaron på den skotska ön Skye finns Mrs
Ramsay, åttabarnsmor och familjens givna mittpunkt, värdinna för
en handfull medbjudna gäster. Hon är den sortens åldrande kvinna
som säger ”nu ska vi ha det trevligt” och menar det. När yngste
sonen frågar om de kan segla ut till fyren imorgon muttrar
fadern, den kylige filosofen, att det troligen inte blir vackert
väder. Jo, insisterar Mrs Ramsay. Det blir säkert vackert väder.


Mrs Ramsay genomskådar inte, hon insisterar inte på alltings
komplexitet. Men hon är mycket väl medveten om trivselns
avigsida. Inunder den gemytliga samvaron finns ett spöklikt
fluidum. En kväll när hon serverar soppan känner hon sig för en
stund som om hon står ”utanför strömvirveln; eller att en skugga
hade fallit och frånvaron av färg kom henne att se tingen i deras
rätta dager.” Rummet saknar plötsligt charm. Alla människor tycks
avskurna från sina bordsgrannar.


Det finns en underliggande ångest, som Heidegger efter Freud
kallar unheimlich. För Heidegger är det ohemlika den föremålslösa
uppenbarelsen av att den mänskliga tillvaron är godtycklig i
relation till världen. Det ohemlika är ett främlingskap, en
oförmåga att känna sig hemma i livet som ytterst påminner oss om
att vi alla ska dö.


Mrs Ramsay, som är baserad på Woolfs egen mamma, har tagit på sig
att avvärja denna ångest från alla i sin omgivning. Hon är, kan
man säga, det hemlikas arbeterska. Så fort hon försvinner iväg
”råkar de [andra] i ett slags upplösning”. Utan någon fientlighet
begrundar hon männens sterilitet i detta avseende, de klarar inte
av att få den mellanmänskliga samvaron att pulsera naturligt
igen. ”Och hela mödan att smälta samman allting och få det att
flyta, mödan att skapa, vilade på henne.”


Att just sommarveckorna har valts för att rama in Mrs Ramsays
förmågor är ingen slump. Ingenting annat, vare sig skola eller
jobb, håller ju samman tillvaron då. Varje dag är en blank sida
av förströelser.


Det händer inte särskilt mycket annat i romanen. Man frestas att,
som författaren Margaret Atwood gjorde när hon läste den som
nittonåring, utbrista: Vad handlar den ens om? Några sommargäster
överväger att segla ut till fyren, men vädret blir för dåligt och
resan får skjutas upp. Men Atwood plockar upp romanen igen mer än
fyra decennier senare, när hon är över sextio. ”Vid nitton hade
jag aldrig känt någon som hade dött”, tänker hon då. ”Jag begrep
ingenting om den sortens förlust – om söndersmulningen av de
levda livens fysiska texturer”.


För tiden går. Två somrar skildras i ”Mot fyren”, före och efter
Första världskriget. Emellan dem finns ett eget kapitel som bara
handlar om husets förfall. Vinddragen nafsar i tapeter, träet
mörknar och spricker. Inom parentes får vi veta att Mrs Ramsay
har dött plötsligt en natt, att äldsta sonen har fallit på
slagfältet och äldsta dottern dukat under i barnsäng. Så dyker
två gamla kvinnor från byn plötsligt upp med skurhinkar; de har
fått i uppdrag att ställa i ordning huset inför sommaren igen,
familjen med gäster är på väg tillbaka.


”Så meningslöst det var, så kaotiskt”, tänker konstnären Lily,
som var gäst hos Ramsays både då och nu. ”Mrs Ramsay är död,
Andrew stupad, Prue död hon också – hur ofta hon upprepade det
väckte det ingen känsla hos henne.” Lily stirrar ut genom
fönstret och reflekterar stumt: ”Och vi samlas alla i ett hus som
det här, en morgon som denna”.


Som semesterläsning är ”Mot fyren” lika underbar som oroväckande.
Mrs Ramsays livsverk och bortgång både belyser och förkastar
frågan om det ”egentligen” finns någon mening med tillvaron. Hon
har ingen särskild bildning och inte ens någon allmänt fängslande
karisma. Hon är borgerlig, tänker en av gästerna, dominant och
fåfäng, tänker en annan. Hennes förmåga att skapa en känsla av
sammanhang består inte i någon intellektuell insikt – för att
understryka detta ställs den gång på gång mot hennes mans,
filosofiprofessorns, arbete. Men kanske är den en viktigare
begåvning.


Genomskådandets sanning är inte den enda. Som författaren och
filosofen Iris Murdoch skriver bör en författare snarare likna
den Buddhistiska läromästare ”som sa att han som ung trodde att
berg var berg och floder var floder”, men ”efter många års
studier avgjorde att berg inte var berg och floder inte var
floder” och till slut när han var gammal och vis ”kom till insikt
om att berg är berg och floder är floder.”


Emot det ohemlikas skrämmande godtycke har Mrs Ramsay vävt en
kokong av trivsel och gemenskap. Däri faller solskenet över
frukostens kaffekoppar, filtar läggs ut på gräsmattan, man går på
en tur till stranden. Så blir sommaren till sommar igen, och när
hon reflekterar över den döda kvinnan är det som om Lily får ett
bättre grepp om penseln i sin hand. ”Man måste, tänkte hon, medan
hon betänksamt doppade penselspetsen, vara öppen för den
vardagliga verkligheten, man måste helt enkelt känna att detta är
en stol, detta är ett bord, och ändå: Det är ett under, det är
extas.”


Trots tidens obönhörliga gång och dödens slutliga upplösning har
Mrs Ramsay varje dag insisterat på sommarens idyll. Hon har vågat
tro på att det finns en poäng med alla dessa flyktiga ögonblick
av skönhet och trivsel. Kanske borde vi liksom hon ändå värna om
våra naiva drömmar om sommaren. Livsnärvaron Mrs Ramsay har
skapat dröjer sig ju kvar, också efter hennes död. Att säga
”vilken trevlig dag vi ska ha, det blir säkert vackert väder”
behöver inte vara korkat och ytligt. Inunder trivseln lurar
visserligen det ohemlika. Men sommarhuset kan ändå vara
sommarhuset.


Lyra Ekström Lindbäck
författare, filosof och kritiker


Litteratur


Françoise Sagan: Bonjour tristesse. 1954. Lilly Vallquists
svenska översättning utkom 1955 på Wahlström & Widstrand.


Cora Sandel: Alberte-serien – Alberte og Jakob (1926), Alberte og
friheten (1931) och Bare Alberte (1939). Böckerna utkom åren
efter på svenska med olika översättare på Bonniers.


Rachel Cusk: Second place. Faber & Faber, 2021. Översatt till
svenska som Andra stället samma år av Niclas Hval och utgiven på
Albert Bonniers förlag.


Mabel Dodge Luhan: Lorenzo in Taos. Knopf, 1932.


Virginia Woolfs: To the Lighthouse, 1927. På svenska som Mot
fyren 1953, i översättning av Ingalisa Munck och Sonja Bergvall.
Margareta Backgårds nyöversättning utkom på H:ström text &
kultur 2019.


Sigmund Freuds essä Das Unheimliche publicerades 1919 och finns i
svensk översättning i band 11 av Freuds samlade verk, utgivet på
Natur och kultur, 2007.


Musik i programmet (kronologiskt)


Låten i Insensatez komponerad av Antonio Carlos Jobim,
portugisisk text av Vinicius De Moraes och engelsk text av Norman
Gimbel i olika utföranden:

1. Antonio Carlos Jobim (piano), 1963.


João Gilberto (gitarr och sång) , 1961.


Ben Street (kontrabas), Ethan Iverson (piano), Albert Heath
(trummor), 2013.


Nummer 1 igen.


Astrud Gilberto (sång), 1965.