Min inhyrda Instagrampojkvän tar snygga bilder av mig och lajksen trillar in

I en värld där känslor i allt större utsträckning konsumeras, och
där fiktion och verklighet tycks byta plats, vilken är då
konstens och kulturens uppgift? Sonia Hedstrand beskriver en
genomgripande förändring i våra samhällen.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes ursprungligen den 23 augusti 2021.
Del 1: Flörten i Rom

Vi har stämt möte vid Piazza Venezia i gryningen. Emanuele är en
italiensk kille strax över 20 år som hälsar mig med ett genuint
leende och en kindpuss. Under två timmar ska han visa mig sina
personliga smultronställen i Rom. Vi småpratar och skrattar medan
han guidar mig till de bästa utkiksplatserna runt Forum Romanum
och Colosseum, och tar en caffelatte på en liten
hipster-caffèteria där han känner baristan. Emanuele är inte bara
en snygg och charmig kille, han har även en bra kamera. Poängen
med den guidade turen är framförallt att ta fördelaktiga porträtt
av mig vid särskilt pittoreska vyer. Samma kväll lägger jag upp
fotografierna på sociala medier och slår genast personligt
lajkrekord. Emanuele säljer sina privata tjänster på nätet för 85
euro per promenad under rubriken ”Instagram boyfriend
experience”, med det unika försäljningsargumentet: ”en
instagram-pojkvän tröttnar aldrig på att ta bilder av dig”.


Vad är egentligen ett arbete idag? Innebörden av
ordet arbete har expanderat de senaste decennierna. Idag är ett
arbete i princip vad som helst som en kan tjäna pengar på. Som
att köpa och sälja saker på Ebay, youtuba om att en blivit
mobbad, visa rumpan på Instagram, eller som jag nyligen såg
affischeras runt om i Stockholm: skruva ihop någon annans
ikeamöbler, eller utföra vilka hushållsnära tjänster som helst åt
den som har brist på tid men desto mer i plånboken.


Samtidigt som allt färre unga söker till konstskolor så
lönearbetar allt fler med estetisk gestaltning. Emanuele har inte
gått någon fotoutbildning eller konstskola. Det behövs inte, de
grundläggande kunskaperna i fotografering, som att fokus ska
sättas i ögat på den som porträtteras, att använda kort
skärpedjup för att objektet ska separeras från bakgrunden med
mera, det är allmängods idag. I den digitala barndomen på
1990-talet kunde en arbetslös ungdom få en gratis kurs i
bildbehandling av arbetsförmedlingen, vilket snabbt resulterade i
ett välbetalt jobb på ett nytt fräscht it-företag. Retusch-jobb
för reklam var ett lukrativt extrajobb för konstnärer och
aspirerande fotografer. Så är det inte längre. När alla kan
fotografera och redigera i sina appar blir bildhanterarna den
kreativa klassens proletariat.


År 1977 beskrev Susan Sontag i sin berömda bok
’Om fotografi’ hur de då mest arbetsdisciplinerade folken;
japaner och amerikaner, var de som fotograferade mest idogt på
sina semestrar. Hennes analys var att industrisamhället fostrat
arbetarna så hårt att ledighetens frånvaro av arbetsplatsens
fasta struktur skapade ångest. Fotograferandet blev ett
ställföreträdande arbete, en aktivitet som gör att en känner sig
produktiv. Idag har fotograferande blivit en del av det ”arbete
för arbete” som många av oss kontinuerligt måste utföra för att
hålla oss aktuella på arbetsmarknaden, på dejtingmarknadens appar
och sajter, och på den vän-marknad som sociala medier utgör.
Gränserna mellan dessa livets olika områden har suddats ut,
arbetet har trängt in överallt. Många har glömt hur en gör när en
är ledig. I den kulturella, om än inte alltid i den ekonomiska,
medelklassen går mer och mer (ofta obetald) arbetstid åt till
redigering av den egna framställningen och eftersom alla ens
vänner är uppslukade av sina olika prekära frilansarbeten är det
lätt att känna sig ensam när en väl får semester. Då börjar en
instagramma febrilt för att vara med i gemenskapen online.


Det är inte många som verkar reflektera över vad det handlar om
när jag lägger upp Emanueles snygga foton av mig i Rom på mina
konton på sociala medier. Slentrianmässiga lajks rasar in.
Kommentarer som ”såå fina bilder av dig”, åtföljs av
hjärt-emojis. Människan är fixerad vid bilden av människan.
Särskilt den iscensatta, vackraste versionen av en själv. Den
enorma ilska som smygfotografering väcker förklarar Susan Sontag
med att det fråntar människor rätten att posera som sina
idealjag.


Instagram-pojkvännen Emanuele var förstås bara
en pose. Den enda närmare kontakt kunden får är att hålla honom i
handen, i en iscensatt ”spontan” social-medie-trop som kallas
follow me; bilden tas ur ’pojkvännens’ synvinkel och vi ser hans
arm sträckas in i bilden mot kvinnan, fotografiets objekt. Syftet
är att fejka för de digitala vännerna att kunden har en
semesterflört i romantiska Rom. Posen follow me används även
flitigt av resebolag som vill locka manliga kunder, de ska känna
att om de köper den där resan till Thailand så får de inte bara
paradisstranden på bilden, utan även en härligt leende ung kvinna
på köpet. Det spelar ingen roll att alla förstår att det inte är
på riktigt, det viktiga är den känsla som kunden köper. För sådär
tre decennier sedan eller mer hade jag kanske träffat Emanuele på
gatan i Rom och han hade erbjudit sig att visa mig staden gratis.
Flörten hade kanske varit ’på riktigt’. Men nu sker mer och mer
av mänsklig interaktion genom ekonomiska transaktioner. På ett
ytligt plan är det förstås skönt att lämna Emanuele utan att
känna att jag är skyldig honom något. En man som ägnar flera
timmar åt att guida en okänd kvinna runt Rom skulle i det gamla
systemet förväntat sig något i gengäld. Nu har jag köpt mitt
oberoende. Skönt… Men i ett mer långtgående perspektiv skapar
dessa emotionella tjänster problem.


Sociologen Arlie Russel Hochschild menar att pengatransaktioner
för det som förr var gratis slår sönder nära och djupa
relationer. I sin bok ’The Outsourced Self”’ ställer hon sin
mormors värld i en by där alla hjälpte varandra med skörden emot
ett samhälle med surrogatmödraskap och andra extrema och allt
intimare tjänster, som förstör gåvoekonomin, beroendet av
varandra, som inte bara var nödvändigt för överlevnaden, utan
även skapade djupa och långa relationer. Att detta blir ett
problem visas även av forskning som kommit fram till att rika
människor har sämre empati och upplever större ensamhet än
fattiga, som tvingats till ömsesidig hjälp för sin överlevnad.


Det japanska utrycket muen shakai betecknar
smärtan över social ensamhet, att inte känna tillhörighet eller
sammanhang i ett relationslöst, alienerat samhälle. I en
undersökning från 2006 säger 15 procent av japanerna att de inte
har några sociala relationer alls.


Den italienske arbetskritikern Franco ’Bifo’ Berardi kallar
dagens produktionsordning för ”olyckofabriken”. Arbetaren blir
själsligt allt fattigare ju mer rikedom hen producerar. Enligt
Berardi ger själens underkastelse upphov till en förlust av
verklig kontakt med andra, och med sig själv. Det fragmenterade,
prekära livet utesluter den stadga som krävs för att vi ska
uppleva verklighet och förankring. En viktig poäng med att gå på
teater eller film var att komma ut efteråt och mötas av
verkligheten. Men idag går vi alltmer sällan ut ur fiktionen, vi
går bara automatiskt vidare till nästa avsnitt, och skådespelet
på sociala medier pågår dygnet runt. ’Agentsjukan’ kallas det när
en tjänsteman inom underrättelseverksamhet har svårt att släppa
sin roll och vill stanna kvar i sitt spelade liv. Det är så
mycket enklare att leva i fiktionen.
Del 2: Arbetets skådespeleri

Under en kabuki-teater-föreställning i 1600-talets Edo, dagens
Tokyo, kunde män i publiken, inför att vissa populära
skådespelare skulle göra entré på scenen, uttrycka sitt gillande
med ett stärkande skrik. En dåtida teaterdirektör med känsla för
PR kom då på den lysande idén att betala några män för att sitta
i publiken och ropa. Denna skådespelande teaterpublik kallas
sakura, vilket betyder ”falsk kund”. Sedan dess har statister
arbetat undercover i verkligheten som konsertpublik, som köande
till restauranger, som bildskön utfyllnad på matchmaking-fester
med mera. Men under de senaste åren har sakura-arbetet utvecklats
till att handla om relationer. Förmedlingar online som ’Family
Romance’ eller ’Hagemashi-tai’ ( ”Vi vill göra er lyckliga” på
japanska) erbjuder tjänster som hyr-pojkvänner, hyr-flickvänner
eller hyr-föräldrar. Du kan hyra ett tjejgäng att sjunga karaoke
med, eller någon som ber om ursäkt å företagets vägnar till ett
annat företag, du kan hyra en vän att gå till Disneyland med,
eller en ”butlertjänst”, en man som gör hemarbete åt kvinnor.
”Jag vill vara singel och fri, men vill ändå vakna till ljudet av
en kvinna som lagar mat i mitt kök”, som en potentiell spekulant
på en så kallad kontrakt-fru i Tokyo sa.


Ryuchi Ichinokawa är chef för hyrfamilj-företaget
’Hagemashi-tai". Han berättar att han inte vill anställa
skådespelare eller alltför vackra människor. Likt hemliga agenter
ska hans sakura-arbetare kunna passera obemärkt, inte hota
kunderna eller deras ovetande bekanta med överdriven skönhet.
Liksom hemliga agenter ska de passa in, fylla sin funktion och
vara lätta att glömma igen. I en stad som Tokyo på över 13
miljoner invånare är risken minimal att mötas igen av en slump.
Detta skådespelarnas prekariat fungerar för att invånare i stora
städer inte har mental eller känslomässig förmåga att ta in alla
människor de möter. För att hantera ett kaos av intryck måste de
reducera andra människor till klippdockor. Ingen ställer några
djupare frågor till sakura-arbetarna. Som inhyrda släktingar på
ett bröllop räcker det att de följer ett enkelt manus. Mänskliga
relationer blir tunna.


Den svenske sociologen Roland Paulsen beskriver i sin bok
’Arbetssamhället - Hur arbetet överlevde teknologin’ (2010), hur
synen på arbete förändrats från historisk tid till idag. Paulsen
skriver att trots att vi bara skulle behöva arbeta några timmar i
veckan med den utvecklade teknik vi har idag, så arbetar vi nu
mer än vi gjorde för 30 år sedan. Arbetet har blivit ett
självändamål. Karl Marx tänkte sig att det kreativa arbetet
skulle bli självförverkligande när det skedde utanför
kapitalismen. Han hade inte räknat med att kreativitet och
uttrycksbehov kunde sugas upp och exploateras av samma system.
Vårt prioriterande av att förverkliga oss själva genom arbetet
har lett till att fler och fler lever som singlar. Det händer då
att den passionerade arbetaren kan börja känna sig lite ensam,
utan nära relationer. Det är detta problem som den japanska
kapitalismen nu löst, genom smidiga emotionella tjänster.


Megumi arbetar dagtid på kontor, men på
kvällarna går hon till sitt extrajobb som kabakyara, sällskapsdam
på en nattklubb, där hon får betalt för att dricka och flörta med
män. Hon säger att hon går till jobbet med inställningen att hon
ska på fest. ”Jag spelar olika karaktärer på mitt kontorsjobb och
på mitt hostessjobb. Jag anpassar min personlighet efter olika
kunder”, berättar Megumi. Om en arbetsgivare kräver att arbetaren
uppträder med en viss sorts personlighet, så skaffar hon ett
extrajobb för att leva ut en annan sida av sig själv. Det kan
vara en metod för att klara av ett fragmenterat, prekärt liv.
Alla behov kan kanaliseras in i lönearbete. ”Det är kul”, säger
Megumi, ”Det är som cosplay”.


Mazayuki Okahara är professor i emotionell sociologi vid
Keio-universitetet i Tokyo. Han berättar om hur massutbildningen
i ett Japan som på 1970-talet stod på höjden av sin ekonomiska
utveckling resulterade i ett överflöd av högutbildade arbetare.
Fina examina och höga betyg räckte inte längre.
Kommunikationsförmåga, charm och utseende blev utslagsgivande
konkurrensfördelar för att få ett jobb. Ett japanskt företag
anställer hellre en trevlig arbetare med rätt personlighet som
kan passa in på arbetsplatsen och sprida en god stämning runt
sig, än en som är bäst själva arbetsuppgifterna. Detta i
kombination med en historisk förkärlek för tjänster som gör livet
bekvämare har resulterat i en servicekultur som professor Okahara
beskriver såhär: ”Du ska inte behöva be flygvärdinnan om ett glas
vatten, hon ska ha förstått att du är törstig innan du har sagt
något”. Även i väst är leenden och trevligt bemötande något som
numera konsumeras, från yogaläraren, servitrisen, massören,
kassapersonalen.


Redan 1956 gav den amerikanske sociologen Erwing
Goffman ut den epokgörande boken ”Jaget och maskerna: en studie i
vardagslivets dramatik”, där han analyserar social interaktion
inom amerikansk borgarklass på 1950-talet i teater-termer. För
att göra intryck på sin publik måste aktören ha rätt utseende och
framföra sin roll korrekt, i en lämplig scenografi. ”Jaget är en
dramatisk effekt, en produkt av scener som spelas upp”, skriver
Goffman. Som människor förändras vårt humör hela tiden, men som
karaktärer måste vi vara konsekventa för att bli trovärdiga. Det
sociala spel som Goffman studerade på 50-talet försiggick på
fritiden, men idag sker det i allt högre grad på arbetstid.


Sociologen Alan Bryman har visat att Disney var det första
företaget att lansera hyperkonsumtion, det vill säga konsumtionen
av flera sorters varor och tjänster presenterad som en
upplevelse, ett slags kommersiellt allkonstverk. På Disneyland
och efterföljande företag kallas kunderna för gäster, allmänna
utrymmen kallas scener, anställningsintervjuer kallas casting,
jobb kallas roller, mellanchefer har huvudroller, arbetskläder
kallas kostym. Detta språkbruk och tänkande har blivit allt
vanligare inom serviceföretag idag. Disney var också först med
att tvinga alla sina arbetare att skratta och le konstant. Deras
instruktioner för nyanställda lyder: ’Kom ihåg att alltid le!
Ditt leende är din största tillgång!”.


I Tokyo kan det på sommaren bli uppemot 40
grader varmt. I den fuktiga hettan går Disneyland-arbetarna
omkring och underhåller i tjockt vadderade masker, utklädda till
Långben eller Musse Pigg. På förekommen anledning finns det
alltid en ambulans på plats, redo att köra skrattande performers
som svimmat av värmeslag till sjukhus.


På McDonalds i Japan kan kunden beställa ett leende till sin
hamburgare. Det står på menyn, och priset är 0 yen. Svenska
Pressbyrån har också haft kampanjen: ”Köp en kaffe så bjuder vi
på en rolig historia”. Tidigare behövde de lågavlönade
servicearbetarna bara fixa kaffet, nu måste de vara roliga också.
Gratis bonus för kunden, inget extra betalt för arbetaren.
Del 3: Livet i 2,5 dimensioner

Alla som upplevt en våldsam förälskelse vet att den är farlig.
Den erotiska besattheten av det åtrådda objektet hotar hela
ordningen som resten av den förälskades liv vilar på. Hen sover
inte, äter inte, kommer för sent till jobbet, glömmer betala
räkningar, missar tåget, tappar kontrollen. Särskilt den
obesvarade avståndsförälskelsen liknar en drog. Det är bara den
åtrådda som är i färg, resten av världen går i gråskala. Offret
för passionen riskerar smärtan i att bli avvisad, bli galen av
svartsjuka, hamna i en depression. Sådana risker har den prekära
informationsarbetaren inte råd att ta i dag. En svacka i
prestationen kan göra att hen inte längre kan försörja sig i ett
otryggt arbetsliv som kräver konstant närvaro och prestation på
topp. Samtidigt är längtan efter förälskelsens berusande lycka om
möjligt ännu starkare idag än förr. Begäret triggas av ett
ständigt flöde av sex appeal som krämas ut genom alla mediala
kanaler, som smörjmedel för konsumtionen. Vi vill uppleva känslan
av förälskelse, fast helst utan riskerna det medför. Att detta
behov nu möts syntetiskt enligt lagen om utbud och efterfrågan är
inte underligt.


På 90-talet började unga japanska killar med
bristande social förmåga att spela dejting-dataspel. Drivande i
denna utveckling är den japanska tekniknörden, den så kallade
otakun. En otaku är mest intresserad av att leva alla sina vakna
timmar i dataspel, animéserier och manga, och har minimal kontakt
med andra levande människor, förutom då han träffar sina
otaku-kompisar och pratar om spel, och om de tvådimensionella
tjejerna i spelen, vars kroppar har bisarra proportioner.


Populärkulturforskaren Toko Tanaka vid Otsuma-universitet i Tokyo
beskriver otakun som en person som inte är intresserad av
kroppsliga begär, utan går igång på distansen till den åtrådda
digitala figuren eller idolen. Otakun kan eller vill inte skilja
mellan fiktion och verklighet. Hans motsvarighet kallas reaju
(från ordet reality). En reaju är en person som är nöjd med att
leva i den tredimensionella verkligheten och har fysiska
relationer med andra människor. Tidigare hade de populära
reaju-killarna all status och framgång, men när internet blev
hett tog nördarna revansch. Mot slutet av 1990-talet kände sig
otakun ändå inte riktigt nöjd med det tvådimensionella livet. Han
kände ett behov av att få möta dataspelens kawaii, docksöta
flickkaraktärer, i den fysiska verkligheten. Ur detta behov
uppstod Meidocafé-kulturen i Tokyos teknik- och spelkvarter
Akihabara. Begreppet Meido kommer från engelskans maid,
tjänsteflicka. På lokaler som @homecafé hälsar tonårsflickor i
kortkorta varianter av det franska hembiträdets svartvita uniform
med litet spetsförkläde och hätta sina kunder med standardfrasen
”Välkommen hem, min herre”.


På det sättet kan män som saknar förmåga att
interagera med vad de kallar 3D-kvinnor, köpa sig ofarlig
flick-femininitet, och en undergivenhet som de aldrig upplevt
IRL. För tonårsflickor som behöver pengar till kläder, smink och
dyr fika i Tokyo, där allt kostar pengar, uppstår förstås en
jobbmöjlighet. Förutom att servera fika eller enklare maträtter
utför flickorna olika små tjänster, som en liten sång eller dans
eller en dataspels-runda. Allt finns på menyn med priser noggrant
angivna. Kunderna är stammisar och har medlemskort på olika
nivåer, från brons upp till platina, beroende på hur många besök
de gjort under åren.


I ett prekärt samhälle där individen flyttar, byter jobb,
frilansar, förlorar kontakt med sin ursprungs-familj och jobbar
för mycket för att hinna bygga upp nära vänskaper eller
kärleksrelationer, kan meidocaféet vara den enda plats där mannen
har kontinuerlig kontakt med en annan människa som regelbundet
frågar: Hur har du det? En fråga som blivit bristvara idag.


På meidocaféerna är det en stämning som säljs. Den kallas moe och
betecknar en specifik känsla av ömhet, beundran, tillgivenhet och
förtjusning inför en 2D-karaktär från manga, animé eller
dataspel. Att få umgås i sällskap av en fysisk version av sin
favoritkaraktär är viktigt för den ofysiske nördmannen. Den
riktigt tillfredsställande moekänslan får han när han anar en
överensstämmelse mellan den karaktär servitrisen spelar och
hennes äkta, oförställda jag. Det är i tillfredsställelsen av att
själv få upptäcka denna harmoni som känslan av moe uppstår. Den
här sammansmältningen av bildernas två dimensioner och den
fysiska verklighetens tre dimensioner utgör den unika
2,5-dimensionen, som allt fler japaner finner sig tillrätta i.


2,5 dimensioner är alltså ett begrepp som
ursprungligen skildrar ett specifikt kulturellt fenomen kopplat
till dataspelskulturen. Men trots detta specifika ursprung är det
relevant för en bredare analys av dagens representationssamhälle.
För mycket i upplevelseekonomin sker just mittemellan tecknet och
det betecknade. Allt större delar av vår erfarenhet pågår mellan
det som förr kallades verklighet och den representation som vi nu
ägnar allt större del av vår vakna tid åt. Frågan om en kärlek
med förhinder mellan människor och artificiell intelligens är
framträdande i japansk kultur. I den korta animé-serien ”Evas
tid” arbetar humanoida robotar som tjänstehjon, tillgängliga för
alla sorters hushållsnära tjänster, inklusive sexuella. Det är
lag på att de måste ha en lysande ring ovanför huvudet när de går
omkring och gör sina ärenden, så att de är lätta att identifiera
som robotar. Men på det hemliga kafét ”Evas tid” släcker de ned
sina klassmarkörer, så att ingen vet vem som är vad. Robotar och
människor kan umgås på lika villkor, men förvecklingar följer när
de förälskar sig över gränserna. Serien väcker tankar om hur vi
behandlar service-personal som robotar när vi kräver att de
alltid ska vara glada och perfekta. Men den ställer också frågor
om kärlek, förälskelse och attraktion. Är detta känslor som bara
kan existera inför andra människor? Många japaner erfar just nu
motsatsen. Våra känsloliv har blivit allt mer präglade på
simulerade stimuli.


Kimura Masaki är vd för företaget ’Tokyo Talent’ som hyr ut livs
levande killar som pojkvänner per timme. Han berättar att en så
kallad rental-kareshis jobb är att känna av vad kvinnan vill ha.
Jobbet är alltså att ta hänsyn till kvinnans behov, något som
många kvinnor upplever saknas hos verkliga män de träffar. En
hyrpojkvän ska vara vanlig, men snygg och snäll. Tjänsterna
består oftast i att gå på promenad i en park med kunden i några
timmar, gå och fika tillsammans, kanske shoppa, hålla handen en
stund. Men framförallt får kvinnorna prata om sina känslor.
Tjänsten är alltså inte helt olik en terapisession. Kvinnorna
behöver någon som lyssnar och förstår dem, ”någon som är deras
typ”, förklarar Kimura Masaki och lägger till: ”För några kunder
är verkliga killar inte deras typ, de har konsumerat så mycket
spel, manga och filmer att de känner sig mer bekväma närmare
fiktionen”
Del 4: Konstnären i djupskådespeleriets tidevarv

Av en säker källa fick jag nyligen höra följande: En konsthandel
i Göteborg försökte trissa upp priset på en målning. För att öka
köparens intresse ringde de in en anonym arbetare, som de internt
kallade ”gråterska”, en tjusig dam som under ett mingel på
galleriet, när den potentielle köparen råkade stå inom hörhåll,
utgöt sig vältaligt om hur starkt berörd hon var av nämnda
konstverk. Konsten har alltid varit del av en emotionell ekonomi
där verk laddas med immateriella värden genom känslor.
Galleristens jobb är att skapa mystik kring verket och
konstnären, för att attrahera rika personer som vill köpa sig en
bit av konstnärsromantiken. För att tala med sociologen Pierre
Bourdieu: kulturellt och socialt kapital växlas in mot
ekonomiskt. Idag har denna förr så obskyra form av konsumtion
utsträckts till en stor del av den ständigt växande upplevelse-
och servicesektorn.


Urbangeografen Richard Florida framhåller i sin
bok Den kreativa klassens framväxt (från 2002) den kreativa
arbetaren som modell för tillväxt i upplevelseindustrin. Den
kreativa arbetaren har tagit vissa av sina viktigaste kännetecken
från konstnären eller skådespelaren; hens arbete är att skapa
känslor, och hen brinner passionerat för att förverkliga sig
själv genom arbetet.


Innan den japanska hyrmamman Hiromi Kawada går in i dagens roll
sätter hon på sig sin peruk och läser sitt manus, ett papper med
information om vem hon utifrån kundens behov ska vara. Likt en
skådespelare som arbetar i method acting-traditionen, går hon in
i sig själv för att hitta äkta känslor inför sitt framträdande.
Ett vanligt jobb är att presenteras som mamma inför kundens nya
partner. Fru Kawada berättar att många av hennes ’barn’ håller
kontakten efteråt, de frågar om råd i livsfrågor och skickar mejl
flera år efteråt för att tacka för hennes insats, med bilder på
sina barn. ”Ibland skäller jag på dem”, säger hon, ”om jag ser
att de är på väg i en dålig riktning i livet”. Hon fortsätter
alltså att jobba som ’mamma’ även utan ta betalt. Hon säger att
hon vill hjälpa vilsna människor. Fru Kawadas chef herr
Ichinokawa berättar hur han som inhyrd farbror till ett bröllop
börjar gråta av rörelse på den låtsade ’brorsdotterns’ stora dag.
Då har han gjort ett bra jobb, han känner det han ska känna.


År 1983 myntade sociologen Arlie Russel Hochschild begreppet
”emotionellt arbete”. I sin forskning om flygvärdinnors
arbetssituation beskriver hon hur de jobbar med sina känslor på
flera plan: De måste hantera flygrädda, aggressiva och
potentiellt farliga passagerare, undertrycka sina egna känslor av
obehag inför berusade män som gör närmanden, och samtidigt
kommunicera glädje, trygghet och attraktiv femininitet.
Hochschild skiljer på ytskådespeleri, som innebär att arbetaren
inte känner den känsla hen försöker förmedla, som i det
påklistrade leendet, och djupskådespeleri, då arbetaren på
riktigt känner den känsla som krävs för arbetet. I kategorin
ytskådespeleri befinner sig traditionellt servitriser och annan
servicepersonal, inom djupskådespeleri finns personer som arbetar
som barnflickor, vårdare, dagispersonal och lärare. Det är det
djupgående skådespelet som alla arbetsköpare eftersträvar idag.
De vill knyta upp arbetarna känslomässigt, komma åt deras
engagemang genom att få dem att identifiera sig med företagets
mål, så att de på riktigt känner att företagets framgång är
viktig för dem själva. Men den prekära arbetaren måste inte bara
spela sin roll och känna rätt känslor, hen arbetar även, liksom
skådespelare alltid gjort, med sitt utseende. De senaste
decennierna har även manliga arbetare börjat avkrävas det
estetiska arbete som framförallt kvinnor tidigare varit tvungna
att utföra, som servitriser, sekreterare, butikspersonal. Den
feministiska filmvetaren Laura Mulvey talar om
’to-be-looked-at-ness’, på svenska ungefär
”att-bli-tittad-på-het”, en kvalitet som konstruerades hos den
klassiska kvinnliga Hollywoodstjärnan, men i dag gäller mer eller
mindre alla. Att bli tittad på är en del av jobbet för många
yrkeskategorier idag.


Jag följer med sakura-mamman Hiromi Kawada då
hon hyrs in för att agera vän till familjen på ett bröllop i
Sanrio Puroland, Hello Kittys eget ’Disneyland’. Bröllopet
genomförs på en scen, gästerna är publik och vigselförättaren är
Kitty-san. Att svara ”Ja” på prästens traditionella fråga: ”Tager
du…” har blivit simulakra, en performance med inhyrda gäster på
en artificiell, kommersiell plats. I Japan är det vanligt att
bröllopspar genomför två ceremonier, en traditionell i en
shinto-jinja, och en västerländsk variant med den vita
klänningen, med risgryn som kastas, med en präst som predikar i
en kyrka och så vidare. Men prästen är ingen riktig präst, utan
bara en vit man vilken som helst som extrajobbar som ’präst’, och
kyrkan är inget heligt rum, utan bara en byggnad som ser ut som
idén om en kyrka. Evenemanget har inget med kristen religion att
göra, utan det är upplevelsen av ett västerländskt bröllop en
vill åt, en bild som en fått av filmer och medier. En stor del av
koncentrationen ligger på fotograferingen. Ett bröllop utan
fotodokumentation är otänkbart.


Sociologen Erwing Goffman som analyserade socialt samspel i
termer av dramaturgi på 50- talet beskriver hur vi i den sociala
interaktionen försöker framstå som bättre än vi är, vi projicerar
ett idealiserat jag. Vilket vi idag framförallt gör på sociala
medier. Goffman skriver: ”Sociala möten är som ceremonier, där vi
spelar våra roller enligt en ritual. Samhället är egentligen ett
bröllop!” Bröllopet är den ultimata performativa
konstupplevelsen, likt teceremonin. Men idag går det att köpa den
upplevelsen, utan vidare förpliktelser. På senare tid har det
även blivit vanligare att kvinnor i Japan inte vill bli
hemmafruar, utan fortsätta jobba och vara singlar. Men de vill
ändå uppleva sitt drömbröllop. Företag erbjuder därför hela
paketet med bröllopsplanering, klänning, kyrka, tårta, blommor,
risgryn, fotografering och så vidare. Men bruden genomför
ceremonin ensam. Män i en liknande situation erbjuds att gifta
sig med sin favorit-animékaraktär i en virtual
reality-upplevelse, där en kyss på ett par silikonläppar ingår.


Vilken är då konstnärens roll i ett samhälle som
är sysselsatt med produktionen av lättsmälta bilder,
representation, performativitet, berättelser och känslor? Nu
framstår den digitala reproduktionen av bilder och
upplevelseekonomin som en kris för den konstnärliga
gestaltningen, på ett liknande, men mer grundläggande sätt än
uppfinningen av fotografiet blev en kris för måleriet. Hur ska
konstnären hantera den här situationen? Romantiken, en historisk
period av uppsving för det konstnärliga skapandet, och ett
uppvärderande av känslolivet, uppstod som en reaktion på det
rationella upplysningsidealet och den gryende massproduktionen.
Idag har hela samhället, ekonomin och politiken blivit emotionell
och känslostyrd. Kanske måste konstnären, som en reaktion, bli
rationell och använda sina kunskaper inom gestaltning för att
analysera de känslor och bilder som det övriga samhället
producerar.


Sonia Hedstrand