Mötet: Fernando Pessoa och Aleister Crowley

Den tillbakadragne poeten Fernando Pessoa och den excentriske
äventyraren, poeten och ockultisten Aleister Crowley hade inte
mycket gemensamt på ytan. Så varför träffades de? Henrik Nilsson
berättar.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här
essän sändes första gången 2020.


Några mil utanför Lissabon finns ett dramatiskt
kustlandskap som kallas Boca do Inferno, Djävulsmunnen. Här slår
och skummar Atlantens vågor mot klipporna, och vattenmassorna
dånar i de underjordiska grottorna. En lång rad olyckor och
självmord har ägt rum vid dessa stup genom åren. Det inte alla
vet är att Boca do Inferno en gång i tiden också var skådeplatsen
för en märklig episod som innefattar två huvudgestalter i
mellankrigstidens avantgardistiska och ockultistiska strömningar.
I vissa avseenden var de varandras diametrala motsatser: Den
reserverade och melankoliske poeten Fernando Pessoa, vars liv
till det yttre inte var särskilt dramatiskt. Och den excentriske
magikern och författaren Aleister Crowley, som levde ett liv
fullt av erotiska eskapader och bisarra utsvävningar.


Det var det gemensamma intresset för ockultism
och astrologi som ledde fram till den osannolika kontakten mellan
Pessoa och Crowley. Under många år gjorde Pessoa horoskop över de
mest skilda personligheter i historien och i sin egen samtid –
från diktare som Lord Byron och Goethe till diktatorer som
Mussolini och Salazar. Men också över de olika fiktiva
författarjag som han själv skapade, Pessoas så kallade
heteronymer. När han vid ett tillfälle läste den första delen av
engelsmannens självbiografiska bok The Confessions of Aleister
Crowley upptäckte han att det horoskop som stod tryckt på en av
de första sidorna var felaktigt uträknat. I ett brev till
förlaget The Mandrake Press påpekade den internationellt helt
okände Pessoa misstaget – och fick då ett tacksamt svar från
Crowley själv. Det blev början på en oregelbunden kontakt som
skulle vara i nästan ett och ett halvt år.


Under lång tid var inte alla delar av den här historien kända för
allmänheten, eftersom de efterlämnade breven och manuskripten i
Lissabon – till skillnad från resten av Pessoas kvarlåtenskap –
var i privat ägo. Men 2008 förvärvade staten dokumenten i en
uppmärksammad auktion. Litteraturvetaren Steffen Dix har samlat
allt material i en portugisisk volym under titeln O Mistério da
Boca do Inferno (Mysteriet vid Boca do Inferno). Här finns
brevväxlingarna och tidningsklippen från den tiden – men också
det ofullständiga manus till en kriminalhistoria på engelska med
titeln The Mouth of Hell som Pessoa skrev inspirerad av
händelserna. Och som i likhet med nästan allting av den
portugisiske författaren aldrig publicerades under hans livstid.


Tidigt under deras brevväxling dyker tanken på
ett personligt möte upp. Det är Crowley som är den pådrivande
kraften, medan den mer tillbakadragne Pessoa förhåller sig
avvaktande till planerna. Crowley vill av flera olika personliga
skäl fly utomlands under en tid. I breven diskuterar han
möjligheterna att öppna en sorts filial i Lissabon till en av
sina hemliga ordnar. Pessoa vill å sin sida övertala Crowleys
förlag att börja ge ut portugisiska verk, däribland en del av
hans egna dikter.


Den 2 september 1930 anländer till slut Aleister Crowley till
Lissabons hamn, tillsammans med sin nittonåriga älskarinna Hanni
Jaeger. Pessoa tar emot dem på kajen, och Crowley beskriver honom
senare i sin dagbok som ”en mycket trevlig man”. Någon
språkbarriär fanns inte; Pessoa hade lärt sig engelska under
skolgången i Sydafrika och använde det ofta i sitt arbete som
frilansande översättare av affärsbrev. Ibland skrev han också
egna dikter direkt på engelska.


Under några dagar ägnar sig Crowley och Jaeger
åt strandliv i Estoril utanför huvudstaden. Men de praktiserar
också så kallad ”sexuell magi” med en sådan livlighet att
hotelledningen till slut ber dem att flytta. Mitt i turbulensen
flyr den unga tyskan Jaeger på egen hand in till Lissabon. Vad
Aleister Crowley gör under de följande dagarna har aldrig riktigt
klarlagts. Men snart hittas ett brev under ett cigarettetui vid
Boca do Inferno – Djävulsmunnen – där Crowley har skrivit till
Hanni Jaeger: ”Jag kan inte leva utan dig. Det andra ”Boca do
Inferno” kommer att ta mig – det kommer inte att vara lika hett
som ditt!” Det är en journalist vid namn Augusto Ferreira Gomes
som har hittat meddelandet. Av en händelse råkar han också vara
en av Fernando Pessoas närmsta vänner.


Aleister Crowley är spårlöst försvunnen. Allt tyder på att han
faktiskt har tagit sitt liv vid Boca do Inferno. Nyheten får stor
uppmärksamhet i Portugal och når också den internationella
pressen. Pessoa medverkar i polisförhör och skriver artiklar om
händelsen – utan att avslöja att han i själva verket haft en del
i vad som egentligen är ett excentriskt upptåg. Ett upptåg som
gnistrar av humor och ironi – och där såväl Crowley som Pessoa
får användning för sina gäckande masker. För snart dyker
ockultisten livs levande upp i Paris och Berlin. Den engelske
magikern fortsätter sitt utsvävande och skandalösa liv, och blir
efter sin död en omhuldad gestalt i olika subkulturer.


Vad kan allt detta ha betytt för Fernando
Pessoa? Mötena med Aleister Crowley och episoden vid Boca do
Inferno måste ha varit en tumultartad händelse i hans –
åtminstone till det yttre – stillsamma liv. Jag föreställer mig
att det hade en både uppiggande och något besvärande inverkan på
honom; som när en clown oväntat dyker upp och vill att man ska
bistå i ett underhållningsnummer. En av de mindre kända
aspekterna av Pessoas mångfacetterade person var hans intresse
för kriminallitteratur. Men till skillnad från många av vår tids
deckarförfattare var det inte de politiska och sociala
omständigheterna kring brottet som intresserade honom – utan
själva pusselläggandet, tankearbetet som leder fram till gåtans
lösning. Den här sidan kommer till uttryck i Pessoas egna,
ofullständiga försök i deckargenren – framför allt då i The Mouth
of Hell. Men snart övergav han projektet. På sätt och vis kan man
säga att han hade viktigare saker för sig. Istället skulle hans
halvheteronym Bernardo Soares aktiveras på nytt,
bokhållarbiträdet på Rua dos Douradores som skriver sin Orons bok
under ensamma timmar på kontoret.


Pessoa och Crowley fortsätter att växla en del brev, men Pessoa
svarar med allt längre fördröjning, och till slut inte alls. Det
finns anteckningar som tyder på att han betraktade Crowleys
överdrifter med en viss skepsis. Men de stora skillnaderna till
trots fanns det också underliggande beröringspunkter. De delade
en dragning åt mystifikationer och iscensättningar; det var bara
det att Pessoas lekar och förklädnader helt och hållet ägde rum
inne i språket. ”Poeten är en som låtsas” skriver han i en dikt.


Med tiden måste händelserna vid Boca do Inferno
ha tett sig alltmer avlägsna för honom. Hälsan försämrades av en
tilltagande alkoholkonsumtion och 1935, fem år efter mötena med
Aleister Crowley och Hanni Jaeger går Fernando Pessoa bort,
fyrtiosju år gammal. Ännu kommer många år förflyta innan vidden
och djupet av hans författarskap går upp för omvärlden. De sista
orden han skriver på sin dödsbädd är på engelska: ”I know not
what tomorrow will bring.”


Henrik Nilsson, författare och essäist


Källor:


Fernando Pessoa (red. Steffen Dix): O Mistério da Boca do
Inferno. Correspondência e novela policial. Tinta da China, 2019.