Gud som ateist – G K Chesterton och paradoxens gnistor

Författaren G K Chesterton kallades paradoxernas furste. För
Maria Küchen är han en långvarig samtalspartner, som hon ofta
grälar med. Men i paradoxen möts de.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
publicerades första gången 2020.



Helt och hållet världsliga människor kan aldrig förstå världen.”
Så skrev författaren G K Chesterton i boken ”Ortodoxi” från 1908.
Femtio år senare, i sin bok ”Tröstens villkor”, skrev filosofen
och författaren Ingemar Hedenius att ”inga religiösa samfund, som
vill vinna intellektuella personers förtroende, kan i våra dagar
avstå från hjälpen av någon sorts filosofi.”
Hedenius var brinnande ateist. Chesterson var lika brinnande
kristen. De möttes aldrig, men de symboliserar polerna i ett
spänningsfält där den moderna debatten om rationalism och
religion började på 1800-talet och fortsätter obruten in i vår
tid.

Mycket i ”Ortodoxi” kunde lika gärna ha formulerats idag.
Chestertons sprudlande kvickhet påminner om Oscar Wilde. Ändå har
jag inte riktigt förstått varför jag ständigt återvänder till
honom. Redan i sin egen tid sågs han som konservativ och som en
udda fågel och han är långtifrån oproblematisk. Hans reaktion mot
Hitlers maktövertagande och nazismens rasteorier var visserligen
direkt och stark. Det borde i konsekvensens namn inte finnas
minsta stråk av antisemitism i Chestersons tankevärld, men hans
skönlitterära böcker innehöll karikatyrer av judar som giriga
kommunister. Antisemitism är ett urgammalt och utbrett drag i
västerländsk kultur generellt. Dess udd bröts 1945. Till dess var
det acceptabelt bland européer att driva med judar. Vi glömmer
det gärna idag, men Chesterton påminner mig.

Han har kallats paradoxernas furste. Trots sin
konservativa hållning, vände han ut och in på konventionella
synsätt med paradoxen som vapen.
Att inte tro på Gud, hävdade skeptiker som Hedenius, är att
bejaka förnuftet. Gudstro är irrationellt och därmed förkastligt.
Mot detta hävdar Chesterton det meningslösa med att tala om
förnuft och tro som motsatser. Även förnuftet är en fråga om tro,
skriver han. Det kräver av oss att vi tror oss om att vara något
mer än förvirrade apor.
Hans tilltro till förnuftet innebär något annat än en ateistisk
materialism, vars slutstation blir att människans fria vilja
ogiltigförklaras.

Chesterton, som föddes 1874, var ateist i
ungdomen. Hänfört slukade han andra ateisters skrifter. Och just
dessa skrifter sådde, som han uttrycker det, ”det första vilda
tvivlet på tvivlandet självt”.

Kristendomen ansågs hindra människor från att söka glädje.
Samtidigt ansågs den skapa irrationell lycka. Den berövade
människor deras frihet, hävdade samma materialister som förnekade
den fria viljan. Kristendomen var för fredligt fåraktig och för
krigiskt blodtörstig. Den tilltalade dåraktiga kvinnor och den
var kvinnofientlig. De kristna var för lyckliga och för
olyckliga. Den unge Chesterton fick inte ihop det – tills en
ljudlöst blixt i hans huvud vände på allt. Kristendomens själva
kärna, insåg han, ligger i konflikten mellan motsatta lidelser, i
paradoxen.
”Den som förlorar sitt liv skall vinna det.” ”Genom död till
liv.” ”De sista skall vara de första.” Paradoxen är inte
metaforisk: En människa i dödsfara måste kämpa för sitt liv genom
att sätta det på spel. ”Sekularitetens dubbla attack”, skrev
Chesterton, ”har kastat ljus över tron.”

Jag håller verkligen långtifrån alltid med honom. Att läsa honom
är inte självbekräftande. Det är en dialog på gränsen till gräl.
Han är inte alltid exakt. Han skriver om ”buddhismen” men menar
den yngre teosofin, en västerländsk lära inspirerad av buddhism
och hinduism som vann mark i Europa och USA under hans samtid.
Men i vår tid, när det ofta presenteras som filosofiskt
rationellt att inte tro på Gud, fascinerar det att en person så
till den grad filosofiskt tänker sig fram till en kristen
tro.

Även en ateist borde kunna gilla det. Särskilt som Chesterton
upptäcker en kärna av ateism mitt i det kristna mysteriet:
”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Enligt två av
Bibelns fyra evangelier var det Jesus sista ord på korset innan
han dog.
”Det var inte vid korsfästelsen som jorden skakade och solen
slocknade på himlen”, skriver Chesterton, ”utan vid ropet från
korset – ropet som förkunnade att Gud hade övergett Gud. Låt nu …
ateisterna själva – fastän det är för svårt att uttrycka i ord –
välja en gud. De kommer bara att finna … en enda religion i
vilken Gud för ett ögonblick tycks vara ateist.”

Att omutligt tänka sig fram till en ståndpunkt
för eller emot Gud, leder kanske till sist ohjälpligt in i
paradoxen. Det slår mig när jag läser Chesterton, men också när
jag läser 1900-talsateister som Ingemar Hedenius och norrmannen
Arnulf Øverland.
Øverland kallade kristendomen för ”den tionde landsplågan” och
friades med nöd och näppe från ett hädelseåtal. ”Jag har aldrig
gillat kristendomen”, konstaterade han ofta frankt, och vände på
Jesus ord i sin vrede mot nazismen: Förlåt dem inte, ty de vet
vad de gör.


Man skulle inte gissa att en människa med den inställningen skrev
psalmer. Men i den norska psalmboken finns följande rader av
Øverland: ”Vår dag är kort. Vår ångest stor vid tidens öppna
grind. O Gud. Finns här en sorg på jord som inte ock är
din?”
Hans vrede mot kristendomen har kallats profetisk snarare än
religionskritisk. Och Ingemar Hedenius skrev år 1963 i
diktsamlingen Nog finns en dag:
”Gud är min broder och lika skuldbelastad som jag Hans öga
världen, rösten kosmos – ogripbar i sin sorg”.


Ateister skriver psalm och dikt om Guds sorg. En kristen
beskriver Gud som ateist. Det betyder inte att Hedenius och
Øverland var garderobskristna som trodde på Gud och Jesus
egentligen. Lika lite var Chesterton ateist egentligen.
Paradoxens gnistor ska inte användas för att fösa in människor i
fållor där de inte vill befinna sig och inte hör hemma.


Men kanske särskiljer dessa flyktigt gnistrande paradoxer livets
strukturer från naturlagarna som styr döda ting. Och kanske
särskiljer de människans fria inre liv från de helt konsekventa
och förutsägbara tankekonstruktioner som kännetecknar både
fundamentalistisk religiositet och fundamentalistisk rationalism.


Vi människor är varken konsekventa eller
förutsägbara. Vi är komplext motsägelsefulla och paradoxala.
Troligen är det därför jag fortsätter att dras till G K
Chestersons bok ”Ortodoxi”, för att paradoxen är hans drivkraft.
Ortodox är han minst av allt, och han bekräftar vad jag alltid
har anat: Ett tankearbete är inte fullbordat när allt stämmer med
allt annat. Det fullbordas, men bara flyktigt, i paradoxens
gnista.


Maria Küchen, författare och kritiker