Valerie Kyeyune Backström: 13 teser om vitheten

Få människor är egentligen vita, men makt kan även strömma ur
illusioner, konstaterar skribenten Valerie Kyeyune Backström.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2020-06-12.


1.


Du vet väl om att vitheten är den plats där kroppen upplöses.
Eller kanske snarare den plats där kroppen blir till, eller blir
fri, eller blir upphöjd: där den upplöses inför det akuta
varandet vi andra tillskrivs. Alla andra tillstånd gör kroppen så
synlig, sårbar, mottaglig för våld, för bestraffning. Vithet är
en vila att insvepas i. Ett slags skydd.



2.


Vitheten är ett vapen som med tiden haft råd att bli mjukt,
trubbigt, nästan slött: eller är det så slipat att dess stick
knappt känns? Vitheten har råd att vara mjuk eftersom dess makt
är så allrådande, den har råd att vara mjuk, för grymhet är
alltid möjligt att ta till senare.



3.


Vitheten är så lätt att mytologisera, men egentligen är allting
väldigt enkelt. Vitheten vill bli osynlig. Den vill ta omvägar.
Omvägarna är ett sätt att fördunkla det klara, att upphöja det
låga, att förklä det simpla. Allt är en fråga om makt, även om
det rör sig om en illusion.


Därför är vitheten också en ideologi värd att dö för. I ”Dying of
whiteness” skriver sociologen och psykiatrikern Jonathan M. Metzl
om hur vita amerikaner offrar sina egna liv för att bevara vit
överhöghet. De motarbetar reformer som skulle hjälpa dem själva,
rent av rädda deras liv, bara för att svarta och latinos också
skulle få glädje av dem.


Du tycker det låter korkat, men det är egentligen smart.
Ideologin kan kompensera för så mycket, till och med döden.
Tanken att tillhöra ett utvalt folk, en utvald ras, liknar
närmast en mystisk upplevelse. Ett slags sekt.


 
4.


Makt låter flummigt, jag vill prata om pengar istället. Jag vill
prata om varor. För inte så länge sedan var du en sådan. En vara.


 
5.


I essän ”Moral Inhabitants” skriver Toni Morrison om hur svarta
människor listades tillsammans med ris, tjära, terpentin. En gång
var du, eller inte du, men dem du kom ifrån, med på en sådan
lista över import och export, med på ett sådant skepp. Det var
inte en känsla, utan ett faktum. Mellan ris och tjära: Du.


Morrison säger ”Om du endast kan vara lång för att någon annan
står på knäna, så har du ett allvarligt problem. Och min känsla
är att vita människor har ett väldigt, väldigt allvarligt
problem.”


 
6.


Det är ingen slump att Johannes Anyuru i sin essä ”Lena Adelsohn
Liljeroth & Tupacs vålnad” beskriver vita människor som
genomskinliga. Vitheten är att befrias från kropp, från
kroppslighet, från sårbarheten att vara så tydligt exponerad. Men
alla människor har en kropp. Ingen människa är egentligen
genomskinlig.


 Ändå ville du bara få gå igenom världen transparent, ren
som luft. Ayi Kwei Armah skriver: ”Det är allt man kämpar för
här: att komma närmare den vite mannen. Allt detta skrikande mot
de vita var inte hat. Det var kärlek. Förvriden, men inte desto
mindre kärlek. ”



7.


Vitheten har en olidlig lätthet, men den har också en diskret
charm. Man blir så av att passera, av att ha världen under sina
fötter, att ha ett likhetstecken mellan sina erfarenheter och att
vara människa. Att slippa tänka på vad för bild barnet projicerar
på ens svarta kropp, att slippa skämmas, att slippa skrämmas.


8.


Vithetens funktion är att fördela resurser, och att få denna
snedvridna resursfördelning att framstå som naturgiven istället
för naturvidrig.



9.


Vitheten är inte en plats, det är ett tillstånd. Om det hade
varit en plats hade du kunnat åka dit, du kunde ha sparat ihop
till en biljett. Jag tycker dina fantasier är infantila, men
kanske har jag fel. Kanske är din dröm rimlig, eller åtminstone
inte helt orimlig.


 I början av USA:s historia var det inte en självklarhet att
vare sig irländare, italienare eller ens svenskar skulle räknas
som vita. Det var tack vare din svarthet som detta mellanläge,
detta köpslående blev möjlig. Genom att förhandla om sin plats
mellan två poler integrerades migranterna i den nya världen.


Kulturvetaren Jens Björk Andersson skriver: ”Vithet har särskilt
i USA visat sig vara effektivare än till exempel klass vad gäller
att ena olika etniciteter och nationaliteter. Styrkan ligger
antagligen i den relativa instabilitet som en vithetskoalition
skapar. För det första skapar vithet ett fält eller område för
’nästan vita’ som under de rätta förhållanden ges möjlighet att
bli fullvärdiga vita. För det andra så skapar idén om vithet en
hierarki även inom den vita gruppen, där en grupp har möjlighet
att klättra i rang på bekostnad av en annan grupp”.


Det känns som att du glömmer bort den detaljen. Vithet finns bara
för att kunna distanseras från dig. Vithet kunde bara göras,
behövde bara göras för att ta avstånd från dig.



10.


Vitheten har ångest. Det har du också. Men när vitheten har
ångest ägnas den rubriker och analyser.. Att andra också har
lider och dör spelar mindre roll. Det är som att vissa är födda
till att lida. Det är som att lidandet bara räknas när det
drabbar vissa.


11.


Visst vet du att ingen människa är vit på riktigt? Det är därför
kameran, ända sedan sin tillblivelse hela tiden varit tvungen att
kompensera för detta faktum. Det mest verklighetstrogna
återgivandet var aldrig att föredra, utan det blekaste. Så
vitheten är egentligen inte en hudfärg, det är mer en slags
neuros. En förträngning. Genom att vägra att acceptera sig själv
som den är, komplicerad, måste allt det andra projiceras på
svarta, på Den andra. Svartheten är inte en ras, det är en
föreställning, det är vithetens egen mörka spegelbild. När dom
pratar om vita pratar de egentligen om en dröm. När de pratar om
svarta pratar de egentligen om sig själva, om sina egna mörka
djup.


12.


I boken "Medborgare" skriver Claudia Rankine:


”En vän hävdar att amerikaner för en kamp mellan det ’historiska
jaget’ och ’jag-jaget’. Med det menar hon att ni för det mesta
umgås som vänner, med ömsesidigt intresse och i stort sett
kompatibla personligheter; men ibland kommer era historiska jag,
hennes vita jag och ditt svarta jag, eller ditt vita jag och
hennes svarta jag, störtande med hela kraften i era amerikanska
positioneringar. Då står ni där, ansikte mot ansikte under några
sekunder som suddar bort leendena från era läppar. Vad sa du?
Omedelbart tycks bandet mellan er bräckligt, svagt, villkorat av
det historiska jagets överskridanden. Och trots att era
sammankopplade personliga historier förväntas rädda er från
missförstånd får de er oftast bara att förstå alltför väl vad som
menas”.


13.


Städer brinner, rutor krossas, och vitheten sörjer rutorna mer än
de sörjer dig. De trasiga rutorna, de genomskinliga rutorna, de
svarta rutorna fyller flöden, fyller utrymmen som om rutorna i
sig skulle innehålla en lösning, vara svaret eller problemet
eller kanske både och. Det är som om branden bara räknas när den
drabbar egendom, och inte människor. Som om du inte längre
räknades när du slutade vara deras egendom, blev din egen,
ensamma enhet. Nu sitter du fast där i mellanrummet, inte längre
vara, men ännu inte människa. Ett villebråd.


Valerie Kyeyune Backström, kritiker och skribent