Ingeborg Bachmann och författarjaget

Hur skiljer man författaren från verket? Mats Almegård
reflekterar över problematiken i ljuset av den österrikiske
författaren Ingeborg Bachmann. Eller rättare sagt i ljuset av
hennes litteratur.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2019-06-05.


Kan vi inte bara förbjuda författarporträtt på baksidesfliken av
böcker? För vad fyller de där porträtten för funktion annat än
att leda bort läsaren från texten? För texten, den är allt.
I alla fall enligt den lära jag indoktrinerades i under mina
studier i litteraturvetenskap.


Författaren på porträttet jag just nu tittar på, är visserligen
död. Men hennes liv har fascinerat många. Många som inte har läst
en rad av den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann vet att
hon levde tillsammans med författaren Max Frisch samtidigt som
hon hade en kärleksrelation med poeten Paul Celan.


Jag tror att hon hade instämt i min önskan om
att bli av med den biografiska distraktionen i
författarporträttet. För redan under sin livstid försökte
Bachmann värja sig emot intresset för henne som person. När hon i
slutet av femtiotalet inledde sina poetikföreläsningar vid Johann
Wolfgang von Goethe-universitetet i Frankfurt hävdade hon
omgående den litterära textens egenvärde med orden ”Allt som kan
sägas om ett verk är svagare än verket”.


Självklart skriver författarna utifrån sina egna
erfarenheter. Så även Ingeborg Bachmann. Hennes älskare Paul
Celans död gav eko i romanen Malina – vars jag-berättare
förresten bor i exakt det område av Wien som Bachmann själv
gjorde i mitten av fyrtiotalet och som beskrivs med orden:
”Ögonfärg brun, hårfärg blond, födelseort Klagenfurt”. Det låter
som Bachmann själv – och i sin tredje poetik-föreläsning i
Frankfurt – ”Det skrivande jaget” – går hon in på det
problematiska med att introducera ett jag i en litterär text –
eftersom det inte bara lockar till en biografisk läsning, utan
också onödig identifikation: ”Vem har inte som sextonåring mött
ett jag i en bok, i en dikt, misstagit det för författaren själv
och själv nästan blivit detta jag”, säger hon.


Möjligen var det för att undgå de biografiska tolkningarna eller
de naiva läsningarna som hon i sin novellsamling Simultan – som
blev det sista hon publicerade under sin livstid – övergick till
tredje person. Kvinnorna i novellerna är gestaltade med en
samtidig närhet och distans som underminerar en biografisk
läsning, vilket översättaren Linda Östergaard fångat elegant i
den svenska översättningen.


Novellsamlingen ingick i det stora prosaprojektet Todesarten
(Sätt att dö) dit även Malina räknas. Men formen och tilltalet
skiljer sig. Todesartenprojektet avslutades ironiskt nog inte –
eftersom hon avled i sviterna av en eldsvåda hemma i lägenheten i
Rom år 1973. Den tyska kvällspressen konstaterade krasst att det
var som om hon författat sin egen död – de var fortfarande inne
på att tolka henne biografiskt.


Kanske var det uttryck för en tidsanda då en
kritikerkår generellt förminskade kvinnliga författare. Det fick
även Bachmann erfara. Detta trots att hon hävdat textens
egenvärde, problematiserat det litterära användandet av
pronomenet ”jag” och med hänvisning till en av den tyska
modernismens viktigaste texter om estetik också grubblat över
språkets förmåga att överhuvudtaget kunna beskriva verkligheten.
I sin första Frankfurtföreläsning citerar hon ur Hugo von
Hofmannsthals Lord Chandos brev.


I detta fiktiva brev skildras den moderna människans språkkris
som resulterar i oförmågan att beskriva verkligheten i ord. De
abstrakta orden faller sönder i Lord Chandos mun ”likt ruttna
svampar”. Bachmann sammanfattar det med att ”förtroendet mellan
jag och språk och ting är allvarligt rubbat”.


Men – när hon håller sin föreläsning är tiden en annan. Det
handlar inte enbart om ett modernistiskt tvivel på språkets
möjlighet att fånga verkligheten. För nu är även tingen osäkrade.
På vissa sätt förekommer hon postmodernistiska analyser när hon i
sin föreläsning från 1959 konstaterar: ”Vår tillvaro befinner sig
idag i skärningspunkten mellan så många realiteter som inte
hänger ihop, som behärskas av de mest motsägelsefulla
värderingar”.


Nio år senare ska Hans-Magnus Enzensberger
förklara litteraturen död i tidskriften Kursbuch. Året efter det
noterar Michel Foucault i artikeln ”Vad är en författare?” att
”det var länge sedan kritiken eller filosofin lade märke till
författarens försvinnande eller död”. Språkkrisen har då blivit
en del av en större kris som omfattar både subjekts- och
verklighetsförlust. Och det är där vi hittar de kvinnliga
huvudpersonerna i Simultan. De befinner sig i en ”funktionell
nyttovärld” som Bachmann beskrev redan i sina
Frankfurtföreläsningar: varken språk, samhälle eller historia
erbjuder en grund att stå på.


Samlingens titelnovell gestaltar denna trygghetsförlust. Den till
ytan framgångsrika, men på insidan olyckliga, simultantolken
Nadja beger sig i den ut på en bilresa tillsammans med en man hon
just träffat. För Nadja är resandet inget konstigt. Hon reser
ständigt i sin yrkesroll. Samtidigt plågas hon av att geografiskt
ha tappat fotfästet. Hon är hemma överallt – och ingenstans.
Detta har skadat henne och hon har blivit oförmögen till närhet.
När hon reser iväg med Ludwig Frankel – som mannen heter – vägrar
hon sova i samma rum som honom. Hon är rotlös och bränd av
tidigare kärleksrelationer. Även i språken hon på ytan behärskar
är hon vilsen. Hon måste akta sig, ”så att hon inte en vacker dag
begravdes av ordmassorna”.


Precis som Nadja kommer denne Ludwig från Österrike.
Inledningsvis ger det henne förhoppningen om att de ska kunna
dela ett gemensamt språk. Men snart visar det sig att de inte
alls förstår varandra. Nadja kan inte ens förmå sig att säga hans
namn. Någonstans på hotellet spelas Strangers in the Night. De
båda förblir främlingar för varandra.


De gör en utflykt till en Kristusstaty uppe på en klippa då Nadja
drabbas av en akut kris. Hon ber Ludwig fortsätta utan henne.
Själv lägger hon sig ned, oförmögen att ens gråta:


Hon tänker också att hon är rädd för att detta
är ”början på språklösheten”. Att denna existentiella kris
drabbar henne just där, på klippan under Jesusstatyn, är
självklart mycket symboliskt. Inte heller religionen erbjuder en
grund för Najda. Hon är hopplöst förlorad mellan språk, kulturer
och sammanhang.


Novellerna i Simultan ger inte upphov till biografiska
tolkningsmöjligheter som exempelvis romanen Malina. Snarare bör
de ses som en del av en kartläggning av det moderna samhället som
Bachmann avsåg med sitt Todesartenprojekt.


Å ena sidan personen, å andra sidan verket. Det ska väl inte vara
så svårt att hålla dem åtskilda tänker jag efter att jag har
slagit igen boken. Mina ögon rör sig över det vackra
skyddsomslaget. Långsamt öppnar jag pärmen bakifrån. Och där står
hon och läser tidningen vid en spis i ett litet kök. Var det
möjligen där – just där – som branden som tog hennes liv började?


Mats Almegård, journalist



Litteratur


Ingeborg Bachmann: Malina. Översättning: Linda Östergaard
(Salamonski Press 2009)


Ingeborg Bachmann: Simultan. Noveller. Översättning: Linda
Östergaard (Ellerströms 2018)


Ingeborg Bachmann: Utplåna fraserna. Föreläsningar, tal och
utvalda texter. Översättning: Linda Östergaard (Ellerströms 2016)


Michel Foucault: ”Vad är en författare?”. I: Modern
Litteraturteori 2. Red: Claes Entzenberg & Cecilia Hansson
(Studentlitteratur 1993)