Är frågan om människolivets mening bara ett spratt?

Willy Kyrklund lät Mästaren Ma söka frågan på vilken
människolivet var ett svar. Michael Azar följer undringens resa
genom idéhistorien.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad: 2023-09-06.


”Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar.”


Så inleder den svenske författaren Willy Kyrklund sin bok
Mästaren Ma från 1952.


Den märkliga lilla formuleringen har svävat omkring i mina tankar
ända sedan jag för första gången läste den för omkring trettio år
sedan. Finns det verkligen en fråga på vilken människolivet är
ett svar? Hur skulle en sådan fråga i så fall kunna se ut?


Och vem skulle ursprungligen haft anledning att ställa den?


Det ligger nära till hands att peka mot himlen och tänka: endast
en gud kan ställa en så outgrundlig fråga.


Å andra sidan tycks själva idén om en frågande gud skava mot
bilden av gud som allvetande. Den som redan vet allt har väl
ingen anledning att fråga efter något.


Ett vackert försök att förstå relationen mellan
den frågande guden och den skapade människan finner vi hos den
florentinske 1400-talstänkaren Giovanni Pico della Mirandola. Här
framträder nämligen människan just som ett svar på en saknad, som
ett uttryck för en brist i den Allsmäktiges hjärta. Efter att Gud
Fader frambringat alla ting och djur i vår värld insåg han
nämligen att någonting väsentligt saknades. Som om det fanns ett
inre tomrum i Varat självt. När den Outgrundlige begrundade denna
tomhet – och som alla vet betyder ordet begrunda just att
ställa sig frågor – kom han strax på svaret: det är
människan som fattas!


Världsalltet, tänkte gud, behöver ytterligare ett kreatur, en
varelse som är utrustad med ett medvetande som kan vittna om allt
det jag har skapat. En varelse som tillsammans med mig kan
förundras och glädjas över skapelsen. Så kom människan att bli
svaret på Guds längtan efter att bli sedd och beundrad.
Människan, sålunda, som det förkroppsligade svaret på gudomens
oförmåga att stå ut med sin eviga ensamhet.


Pico della Mirandola är inte ensam om sina tankar. Andra har
följt i hans fotspår och kommit fram till liknande slutsatser.
Några av dem har gått så långt att de hävdar att det först är
genom människan som Gud kan bli fullt medveten om sig själv. Gud
speglar sig, så att säga, i den lilla människovarelsens strävan
efter att begripa och sätta ord på den värld som hon slungats ut
i. Det började ganska så blygsamt, men sedan tog det fart på
allvar. Med stjärnkikare och spektroskopi utforskar hon den
oändliga rymden. Med skalpeller och röntgenstrålar blottlägger
hon tålmodigt och systematiskt sitt eget väsen.


”Gud har väntat i sextusen år på ett vittne”, förklarade den
tyske astronomen Johannes Kepler i början av den
naturvetenskapliga revolutionen.


Utan människan, instämde författaren Denis Diderot drygt hundra
år senare, skulle världsalltet vara tomt och stilla. Om
människorna ”blev bannlysta från jordens yta skulle naturens
föränderliga och sublima skådespel inte vara mer än en scen av
ödslighet och tystnad”. 


Från att ingenting ha varit – ett lätt och naivt byte för
naturens nyckfulla makter – har människan kommit att
uppfatta sig som ett slags gud på jorden. Som ett språkrör för
det Absoluta, som en inkarnation av den eviga Andens
självutforskning.


Det finns en fantastisk passage i Hegels verk
Logiken, där den tyske filosofen plötsligt anar innebörden av
sitt eget filosofiska projekt. Om det verkligen är sant att jag,
Hegel, i detta mitt verk faktiskt lyckats frilägga världsalltets
djupaste hemligheter – ja, då innebär det ju ingenting
mindre än att det inte längre finns någon skillnad mellan mitt
eget och guds vetande.


Detta hegelska motiv varieras gång på gång hos det tidiga
1800-talets tyska idealister och romantiker. Deras egna tankar
förstås som det medium genom vilket det gudalika Världsalltet
äntligen får syn på sig självt.


Vi står här inför en storslagen omkastning av den gamla
rollfördelningen mellan gud och människa, mellan skapare och
skapad. Är människan verkligen strikt underordnad gud – om det nu
är människan som tänker, talar och skriver fram gudens
självmedvetande? Om det är människan som räddar guden från dennes
dystra isolering och stumhet? Om människan på egen hand, utan
guds hjälp, kan se och gripa världen ur evighetens synvinkel?


”Gud är död – och det är vi som har dödat honom!” Så
förtätar Nietzsche, år 1883, den insikt som ibland beskrivs som
den moderna existentialismens födelseögonblick.


Att Gud är död skulle kunna uppfattas som en utomordentlig
befrielse. Men Nietzsche själv är helt på det klara med att guds
frånfälle samtidigt öppnar dörren till den mest genomgripande
bävan. I samma ögonblick som vi överger Gud blir vi nämligen
själva övergivna. Nu är det vi som måste leva våra dagar i
kosmisk ensamhet, utan någon yttre instans att spegla oss i och
utan löftet om ett liv bortom döden.


I samma stund som vi dräper gud förlorar vi samtidigt den fråga
– och den saknad – på vilken vi skulle kunna utgöra ett
svar. Människan finns nu bara till – utan att någon någonsin har
frågat efter henne.


Men kanske är allt detta bara vidlyftiga
spekulationer. Ibland misstänker jag faktiskt att Willy Kyrklunds
sökande efter den stora frågan bara är en av alla de snaror som
han älskar att lägga ut till sina läsare. Kanske vill han bara
locka upp oss på den spindelvävsstege vi så gärna reser mot
himlen – för att sedan, med stötar och skakningar, tvinga
ner oss till den jord vi kommer från.


Nej, människa, du är ingen gud. Glöm aldrig att din ande lever i
en förgänglig kropp, att din blick är tidens fånge och att din
längtan för alltid är märkt av modersbröstet.


Jag söker den fråga på vilken människan är ett svar.


Kanske vill Willy Kyrklund här bara påminna oss om den mycket
jordnära fråga som sfinxen en gång ställde till Kung Oidipus: Vad
är det som går på alla fyra på morgonen, på två ben på dagen och
på tre ben på kvällen?


Michael Azar, professor i idéhistoria