För att förstå Paulus radikalitet – tänk på Jokern

Vishet var dårskap, och dårskap var vishet. Sant var falskt, och
falskt var sant. Inget skulle någonsin bli sig likt. Mattias
Hagberg försöker förstå Paulus och den tidiga Jesusrörelsens
radikalitet.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publiceras 2020-09-24.


Nästan i slutet av Todd Phillips film ”Joker” från 2019 finns en
scen som är mättad med kristen ikonografi. Arthur Fleck, spelad
av Joaquin Phoenix, står på motorhuven på en kvaddad polisbil.
Det är natt och Gotham City har exploderat i våldsamma kravaller.
Blodet rinner ner över hans ansikte och han sträcker ut armarna,
som en korsfäst.


Han har precis lämnat sitt gamla liv; begravt sitt forna jag och
återuppstått som Jokern. Han är en nihilistisk hämnare, en
fullständigt gränslös varelse formad av en tillvaro i total
förnedring. Runt honom samlas folket och deras jubel stiger mot
den svarta himlen. Han är deras frälsare.


Det är en märklig scen – vacker och skrämmande på en och samma
gång. Efter ett liv präglat av förödmjukelser och våld träder
Arthur Fleck fram som ett monster. Han är en bisarr och grotesk
symbol för en stad i uppror mot allt vad lag och ordning heter.


”Joker” är en rå film, full av oprovocerat våld och oförklarliga
grymheter, men också förvånansvärt familjär. Regissören Todd
Phillips knyter, medvetet eller omedvetet, an till en lång
västerländsk tradition, en tradition som i ett par tusen år
ständigt ställt moralen på huvudet. Arthur Fleck är narren som
avslöjar världen genom att vända den ut och in. Han är dåren som
får verkligheten att rämna.


Rabbinen och filosofen Jacob Taubes lokaliserade
en gång den här traditionens ursprung till aposteln Paulus och
den tidiga Jesusrörelsen. I Paulus brev läste han in ett skarpt
brott med hela den antika världens mentalitet och moral. Ja, mer
än så. Han såg ett fullständigt överskridande av allt som
dittills uppfattats som rätt och riktigt. Mot den
grekisk-romerska kulturen, som premierade styrka, skönhet,
framgång och vishet, satte Paulus, enligt Jacob Taubes, allt som
var lågt, fult och skamligt. Paulus frälsare var en torterad och
korsfäst brottsling, hans anhängare ett gäng förlorare. Till
församlingen i Korinth skrev han:


”Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i
världslig mening, inte många var mäktiga, inte många var förnäma.
Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de
visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud
för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser
ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det
utvalde Gud för att göra slut på det som finns till …”.


Paulus återkommer gång på gång till korset. I sina brev beskriver
han föreställningen om frälsaren på korset som ren dårskap,
omöjligt att begripa, som ett upphävande av allt som har varit.
Ja, när han skriver använder han det grekiska substantivet móros
och verbet moraino, som egentligen är betydligt starkare än dåre
och dårskap och som närmast kan översättas med ren galenskap, med
ett tillstånd av total förvirring, sinnessjukdom.


Paulus förkunnelse var provokativ och skandalös. För sina samtida
måste hans budskap ha framstått som lika orimligt som om någon
idag skulle påstå att Jokern var Guds fiktiva sändebud till
världen, och att vi alla borde sänka våra huvuden i vördnad inför
hans galna grin.


Till och med Gud själv är i Paulus brev ett freak: ”Guds dårskap
är visare än människorna och Guds svaghet starkare än
människorna.”


För Jacob Taubes bar Paulus brev på ett genuint och subversivt
patos. Han talade om Pauls fulhet, om en sorts heligförklarande
av allt som var utstött och förlöjligat – om en dårskapens
politik.


Läser man Paulus brev med Jacob Taubes ögon blir
det tydligt att den tidiga Jesusrörelsen bars fram av en
revolutionär anda. Allt skulle kastas om och bli nytt. De sista
skulle bli de första, och de första skulle bli de sista. Vishet
var dårskap, och dårskap var vishet. Sant var falskt, och falskt
var sant. Inget skulle någonsin bli sig likt.


Men allt det subversiva och överskridande förbleknade i samma
stund som Konstantin den Store klev fram och gjorde korset till
en symbol för imperiet och för sina egna militära framgångar. Med
orden ”I detta tecken ska du segra” återställde han den gamla
ordningen.


Fast ändå inte. Motkulturen levde vidare som en underström i det
europeiska samhället, som ett ständigt närvarande korrektiv till
makten och härligheten. Under medeltiden blev karnevalerna,
narrspelen och gycklarna bärare av denna revolutionära potential
i väst, liksom de heliga dårarna i öst. Den burleska folkkulturen
blev en skrattspegel, en grotesk utmaning av rådande normer. I
karnevalen var just omkastandet av den sociala och moraliska
ordningen själva kärnan.


Eller, för att tala med Michail Bachtin, den medeltida
folkkulturens främsta uttolkare:


”[Karnevalen] hjälpte människan att befria sig från den
förhärskande synen på världen, från alla konventionella regler,
etablerade sanningar, alldagliga och banala gängse meningar, den
gjorde det möjligt att se världen med andra ögon, att känna att
allt som existerar är relativt och följaktligen att en annan
världsordning är möjlig.”


Samma anda kom senare att prägla konst och litteratur, ja,
kulturen i sin helhet. I ett brev till en författarkollega,
skrivet under Pariskommunens sista skälvande dagar i maj 1871,
kastade Arthur Rimbaud ner några rader som blivit klassiska, ett
slags motto för den radikala modernismen: ”Poeten gör sig seende
genom en långvarig, allomfattande och medveten sinnesrubbning.”


Insikten har senare förvaltats av undergroundkulturens främsta
företrädare, som punkmusiker och skräckförfattare.


Med andra ord: Genuin förnyelse kräver ett visst mått av
galenskap. Det absurda och groteska har också sin plats i
tänkandets historia, liksom det underhållande, lekfulla och
gränslösa. Det handlar, med en paradoxal sats, om att tänka det
otänkbara.


Eller, för att återknyta till Michail Bachtin: ”Alla stora
omvälvningar, till och med inom vetenskapens område, föregås och
förbereds av en viss ’karnevalisering’ av medvetandet.”


Ja, kanske är det just så vi måste möta
samtidens överväldigande utmaningar; avklädda och förryckta, likt
heliga dårar. Kanske är det dags att släppa in clownerna. Vända
världen upp och ner. Låta de sista bli de första. För hur ska vi
annars klara av att ta oss ur den rådande ordningen och hantera
allt från klimatförändringar till ökade klyftor?


I Todd Phillips film ”Joker” faller den sociala ordningen samman
samtidigt som Arthur Fleck transformeras. Till sin
socialsekreterare säger han retoriskt:


– Är det bara jag, eller blir det allt galnare där ute?


Kanske är det dags för oss alla att ställa oss den frågan.


Mattias Hagberg, författare