Nu är jag den sista som minns den där söndagen

Måste man sluta samla på sig minnen för att få tag i de gamla?
Kulturradions Katarina Wikars om minnesborrande och
privatarkeologi.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


 ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett
ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publiceras 2016.


Kanske minns vi i varje stund precis så mycket vi
tål, skriver Birgitta Lillpers i första dikten
i Anteckningar om hö. Ju äldre jag blir desto mer tid går åt
till att återkalla. Kanske är det en sorts - på spaning
efter den tid som flytt - även om inte i lika extrem form
som för Marcel Proust som astmatisk bäddade ner sig i ett mörkt
rum för att minnesborra sig tillbaka till sin barndom, lät andra
halvan av livet gå åt till att försöka få fatt i den första
delen. Fullt ut krävs det att sluta samla på sig minnen så att
inte nya kommer och stör de gamla. För då kommer man aldrig
ikapp.


För tio år sedan när en ungdomskärlek dog alldeles för tidigt
tänkte jag: att nu är jag den enda som minns det här,
katastrofresan till New York och kackerlackshotellet, den
minimala lägenheten på Dalagatan där han knäckte
vinylskivsamlingen över knät en vinternatt 1988. Nu var jag den
enda kvar som mindes just det där, och för första gången kändes
det nödvändigt att sätta sig ner och i en blandning av systematik
och spontanitet försöka få tag i flikar av nästan bortglömda
händelser blandade med anekdoter, det blev 20 sidor osorterade
minnen. Att bara ha. Till slut var det som om han hade dött bara
för att jag skulle kunna konservera honom i minnet, för alltid
27.


Finns där en metod för att fiska upp
minnena mellan minnena? Den finlandssvenske författaren Henry
Parland ägnade sig åt just detta i sin modernistiska
fragmentroman Sönder som kom ut sent tjugotal, där den
unge Henrys kärlek Amy just har dött. En trasig kärlekshistoria
framkallas i mörkrummet, en serie tillfälligheter som inte gick
att inordna i något som helst sammanhang, ett töcken med vissa
uppflammande blixtljussituationer där de aldrig kunde leva upp
till de i huvudet konstruerade bilderna av varann. Henry Parland
ägnar sig åt att framkalla, försöker på olika sätt få tag i just
minnena mellan minnena. Om jag nu inte minns fel. Det behöver
inte bli litteratur av sådana övningar men intressant är att det
vid ett osorterat associativt nedskrivande redan vid nästa
genomläsning går att associera vidare utifrån de skärvor man
förra gången fick tag på.


Min gamla väninna Arijana delade en gång upp människor i dem man
byter minnen med och de man delar minnen med. Med nya
bekantskaper kan man byta minnen, briljera med erfarenheter och
resmål men vid en viss punkt i livet infinner sig
konversationsmättnaden, att inte orka höra mer om andras
semestrar och psykologer, att inte orka packa upp väskorna en
gång till och berätta sin barndom för en ny människa. Det är nog
därför många medelålders drömmer om att återförenas med en
ungdomskärlek, som redan hört allt det där, och när ens föräldrar
är döda är det dessutom remarkabelt att träffa någon som minns
dem, och som kommer ihåg helt andra saker än man själv gör.
Dessutom ser man genom rynkorna och under dubbelhakorna ansiktet
på den där unga människan man kände en gång, det finns ju kvar
där bakom.


Tillsammans lägger jag och en barndomsväninna allt oftare ett
sorts memory, kommer du ihåg när vi fick lift med KSMB till
Mora, när vi plankade in i Borlängeparken och fastnade i
taggtråden? Tillsammans minns vi faktiskt dubbelt så mycket, och
det är redan trösterikt att där finns någon som kan fylla i de
luckor som bara kommer att bli allt större.


Den argentinske författaren Borges skrev
någonstans att man bara minns orden man använder då man brukar
berätta, inte själva händelsen. De allra bästa eller mest socialt
gångbara minnena har för längesedan fått en ram runt sig, redan
från början blev de förstärkta, påbättrade, fick en dramaturgisk
kurva. Förvandlades till anekdoterna. Och antagligen är det sen
just den historien som kommer fram vid middagarna, blir den där
man brukar berätta. En av mina söner sa vid tillfälle att jag
fabulerat ihop stora delar av hans barndom, det där har aldrig
hänt mig, sa han. Och hur skulle jag kunna veta så långt efteråt?
Jag minns bara den där historien jag brukar berätta om när han
nästan eldade upp smedjan på landet när han hällde ihop två
självantändande vätskor. Att lågorna var fem meter höga.


Nu är det här inte rätt forum att fördjupa sig i alla litterära
jag som finns, i bekännelser, i utgivna dagböcker, och
autofiktion hit och dit. Jag försöker komma åt den där mer
privata känslan av att vara den enda kvar som minns just det här,
att om man inte skriver ner det går det strax förlorat för
alltid. Nu är jag den enda som minns.


Det måste väl vara ett viktigt arbete, att vara den som minns.
Svårare att veta vad man ska ha det till, i det vanliga livet.
Min mor har i årtionden pekat ut alla de döda, de som fanns förr,
i fotoalbumen, allvarstyngda ansikten hos fotografen, eller mer
uppsluppna på någon veranda. Jag känner igen nästan alla de som
fanns förut, och ibland går jag igenom hus för hus i min
barndomsby, försöker minnas namnen på alla de som bodde där på
sextiotalet, tanken svindlar lite, det finns liksom lager på
lager med döda, en sorts privatarkeologi. Under tapeterna andra
tapeter, under gräsmattan en trappa.


What is memory? sjunger Lydia Lunch. Och samtidigt så
försvinner det, sällan minns jag slutet på en film eller en roman
längre. Hjärnan är en övermöblerad sommarstuga, ska något mer in
måste något annat ut. Ibland försöker jag lägga nyårsaftnarna
eller sommarsemestrarna i rätt ordning, var var jag 2005? Med
vilka? Hålla en inköpslista i huvudet. Göra en inre ritning av
alla lägenheter jag bott i. Kronologi och seriemonogami är ju en
sak men går det att få fatt i en känsla igen? Eller är det som
Rilke skrev i Malte Laurids Brigge: ”Känslor, det har man
tidigt nog, man måste skaffa sig erfarenheter också.”


Bara man inte blir sittande där sen, med
alla surt förvärvade erfarenheterna men utan känslorna. Vart tog
den lilla lyckan vägen?


Kanske minns vi i varje stund precis så mycket vi tål? För att
därpå omedelbart, skriver Birgitta Lillpers vidare, åter
börja klösa på glömskan. Allt det som en gång fallit mellan
minnena, ner i luckorna, har kanske blivit glömt av en eller
annan anledning, för att orka fortsätta. För alla de med
traumatiska minnen, förstås, en nödvändighet.


You can´t put your arms around a memory, sjöng Johnny Thunders.
Och i min japanska favoritfilm som inte går att hitta längre utan
jag får ha i huvudet en stund till, i Efter livet av
regissören Kore-Eda hamnar man efter livet vid en gränsstation
strax före döden och får i en vecka titta igenom videofilmer från
sitt liv för sovra fram ett enda minne som man får ta med sig
till evigheten, bara ett, vad välja? Alla de andra kommer att
raderas. Ska man välja nöjesfältet eller en strykning över pannan
av mamma i barndomen eller nåt erotiskt? Ett enda minne med. Vad
skulle du välja?


Katarina Wikars