Prinsessan Diana förebådade vår tid

Prinsessan Diana blev bara 36 år, men hon fängslade en värld och
skakade om en monarki. Anna Hellsten funderar på hur Dianas liv
och dö förebådade vår tids varumärkesbyggande och offentliga
sörjande.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2017-08-31.


Jag var 24, jag bodde i andra hand på Götgatan i Stockholm, det
var så sent på sensommaren att det önästan var höst. Mina
föräldrar var i stan för att hälsa på. Vi hade lagat mat, gått på
museer, ömsom trivts och ömsom nött på varandra. På
lördagskvällen hade jag skippat vår middag för att umgås med en
kille. Jag började anade att han inte gillade mig lika mycket som
jag gillade honom, och det där satt jag och funderade på i
tantköket med väggfasta kryddburkar och demenslarm ovanför spisen
när mamma ringde på söndagsmorgonen. ”Har du lyssnat på radion
idag?”, sa hon. Ett typiskt nittonhundranittiotalsögonblick
skulle man kunna säga – att exakt kunna återge var man var och
vad man gjorde den där augustimorgonen 1997 när man fick veta att
Diana dött. Under den direktsända begravningen veckan därpå satt
jag framför tjockteven i andrahandstantens vardagsrum och hulkade
tills jag såg ut som en bakpotatis i fejset. Jag minns att jag
skämdes lite. För det var ju inte min förlust, inte egentligen,
inte alls. Och ändå satt jag där och vältrade mig i vad som bäst
kan beskrivas som… ja, sorgporr kanske?


Kändisindustrin är numera en högst vital del av
samtiden, och för någon som inte var med på den tiden kan det
kanske vara svårt att förstå vad det var med Diana som var så
vansinnigt fascinerande: en ung kvinna som gillade barn, mode och
träning och som först trasslade in sig i ett olyckligt äktenskap
och sedan ut ur detsamma. De erfarenheterna delar hon ju med alla
från dina före detta grannar till Kim Kardashian. Men i och med
Dianas död transfomerades hon till något större och mycket mer
laddat: dels till en symbol och en brytpunkt för det moderna
Storbritannien och dess statsskick, men framför allt till en
projektionsyta för miljontals människors egna förhoppningar och
sorger. Idag utbryter det närmast masshysteri på sociala medier
när en känd person dör: vi postar allt från kors och snyftande
emojis till gråtmilda bekännelser om hur mycket personen betytt
för mig, just mig. Den utdragna dödsmässan i medierna över Diana
förebådade allt det där: människor ville få gråta och förenas i
sina tårar, men i en sorg de egentligen inte hade särskilt mycket
med att göra.


Döden är förvisso demokratisk, och flera andra
fixstjärnor från den där eran har ryckts bort, från Whitney
Houston och George Michael till Prince och Michael Jackson. Ändå
är det något med Dianas frånfälle som, såhär tjugo år efteråt,
fortfarande övertrumfar alla andras. Hela inramningen kring
olyckan framstår som ett mäktigt stegrande drama mot det
ödesdigra slutet: hennes väldokumenterade konflikt med Buckingham
Palace; hennes allt högre profil som välgörenhetsstjärna; att hon
hittat en åtminstone hyfsat schyst pojkvän; att hon befann sig i
stan som brukar kallas kärlekens huvudstad; att det var
kallhamrade paparazzi som jagade hennes bil mot kraschen. Och,
förstås, de två små pojkarna som med slokande axlar vandrade
efter kistan och dess lilla vita rosenbukett som det stod ”Mummy”
på. Som tragedi betraktat är det så välkomponerat att det kunnat
vara en Shakespearepjäs, och det med en huvudperson som lyckades
med det absurda konststycket att trots sina helt unika
levnadsvillkor framstå som en ganska vanlig person.


I Sverige har vi alltid gillat sådant – det är liksom inte för
inte som Victoria och Daniel, med sin trivsamt tillgängliga aura
av skogspromenader och falukorvsmiddagar, är vårt kungahus
populäraste medlemmar – men i Storbritannien har hovet historiskt
inte sett det som sin huvuduppgift att nedlåta sig till folkligt
bjäfs. Tvärtom, faktiskt: statsöverhuvudet har fått sin uppgift
från Gud, tror man, och kungahuset ska följaktligen inte gegga
ner sitt ämbete med privatsaker. Diana bröt med allt det där –
första gången när hon lät journalisten Andrew Morton beskriva
hennes äktenskapselände i bokform; andra gången vid en
tv-intervju när hon delade med sig av både vänsterprassel och
självmordsförsök. ”She won't go quietly, that's the problem”,
sade hon och bligade sorgset ovanför tjocka svarta kajalstreck
när hon refererade till sig själv i tredje person – ett närmast
narcissistiskt grepp, ett som bara någon med en medfödd feeling
för det där som på modernt reklamspråk brukar kallas
”storytelling” skulle våga sig på.


Åren direkt efter att den offentliga gråtfesten
lagt sig var det många som distanserade sig från Englands ros.
Journalisten Tina Browns biografi ”The Diana Chronicles” möttes
av avmätta gäspningar vid utgivningen 2007, och i samma veva
publicerade den engelska tidningen Guardian en analys av tiden
post-Diana där man dels hävdade att unga människor knappt skulle
känna igen henne på ett foto, dels att hon var föga mer
betydelsefull än stjärnan i en tv-såpa, någon man visserligen
saknade när hon var borta men snabbt hittade nya ersättare för.


De ofta förekommande jämförelserna med Marilyn Monroe och Elvis
Presley viftades bort. De hade gjort klassiska filmer och album,
men vad hade Diana egentligen uträttat? Välgörenhet, brukar det
sägas – Tina Brown sade i en intervju i somras att hon är
övertygad om att en levande Diana hade varit världens största
humanitär, som en supersize-portion av Melinda Gates och Angelina
Jolie. Och kanske det. Men jag tror framför allt att Dianas
mäktiga eftermäle beror på att hon var någon som förstod värdet
av att styra berättelsen om sig själv. Diana var berömd i en tid
före internet, före sociala medier, före mobilkameror. Det var
fortfarande paparazzi och tidningsredaktörer som hade makten över
en känd persons image. Så det Diana helt enkelt gjorde var att
försöka kontrollera hur hon skildrades och avbildades i
offentligheten. Mediemanipulation kallade man det då, idag går
det under betydligt mer rumsrena etiketter. Som krishantering –
eller kort och gott varumärkesbyggande.


Diana hade redan skapat sig det perfekta varumärket: hon var ung,
vacker, glamourös, god och alldeles lagom sorgsen. Olyckan bara
cementerade den statusen, gav hennes persona det magiska filter
som bara döden kan ge. I en intervju med tidningen Vulture i
somras berättade mångårige tv-kritikern Matt Zoller Seitz om hur
Dianas död konkret faktiskt bidragit till en ökad
sentimentalisering av nyhetsförmedling, hur känslor blivit
hårdvaluta för att fånga tv-tittarna som blivit mindre
intresserade av fakta och mer av att få gråta, av att få fritt
utlopp för sina egna olyckor och fantasier, ackompanjerat av
slowmotionfoton, tända ljus och ödesmättad musik.


Och fantasierna om Diana bara fortsätter. På
tjugoårsdagen av olyckan släpps till exempel Diane Clehanes roman
”Imagining Diana”, en bok som föreställer sig prinsessan anno
2017. I en artikel i New York Times beskrev man häromveckan
inledningen: hur den 56-åriga Diana är ute och äter lunch på
Manhattan, hur hon på sig en snygg dräkt av Oscar de la Renta,
hur hon kindpussas med Barbara Walters och slutligen slår sig ner
på sin välgymmade stjärt och beställer in en gravlax. Fånigt?
Säkert. Banalt? Absolut. Men på något sätt också obegripligt
kittlande. Som människa kommer Diana aldrig tillbaka, men hennes
PR-geni fortsätter lysa från graven.


Anna Hellsten, kulturjournalist