I kupén kan du bli ditt andra jag

Man kan inte resa ifrån sig själv, men resan kan öppna dörren
till nya delar av det man trodde var ett fast jag. Per J
Andersson tar tåget och litteraturen till hjälp för att undersöka
saken.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad först 2018-08-22.


Samtal i tågkupéer med främlingar har en tendens att bli
personliga. Särskilt om resan är lång och resenärerna befinner
sig på tryggt avstånd från vardagen där hemma. Jag tror att
friheten i de där samtalen uppstår när man inser att man
förmodligen aldrig kommer att mötas igen. Det är därför det
lättsamma samtalet om var man kommer ifrån och vart man är på väg
utan förvarning kan fördjupas och snabbt anta terapeutiska
kvalitéer.


Jag har aldrig gått så långt att jag låtsas att
jag är någon annan. Men jag har vänner som sett resan som ett
tillfälle att få testa olika alternativa roller. Det betyder inte
att de luras, snarare att de testar att leva ut andra aspekter av
sig själv.


För vad är egentligen vårt sanna jag?


Är vi den vi är i vår sambos ögon? Eller den förälder som våra
barn tjatar på? Eller den vi framstår som i våra kollegors ögon?
Eller den vi försöker framstå som i sociala medier?


Kanske är vi helt enkelt summan av alla de här rollerna? Eller så
är det först i det där spontana mötet med främlingen, när vi
slutat ängslas för vårt rykte, som vi vågar visa vårt sanna jag?


Vilka vi är när allt förflutet raderats och bevisen på vår
existens försvunnit?


De frågorna ställer sig amerikanska Vendela Vida i sin roman ”När
dykaren lämnar sina kläder” – en obehaglig, oförutsägbar och
bladvändande berättelse om en kvinna som ger sig ut på en lång
resa i syfte att fly från traumatiska familjehändelser. Från
hemmet i den lilla staden i Florida åker hon till Marocko för att
irra runt i exotiska basarer som ett ufo, allt för att glömma det
jobbiga som hänt på sistone.


Men flykten blir mer än ett byte av geografisk plats. Hennes
ryggsäck blir stulen. I den låg pass, kreditkort, kamera och
dator. Plötsligt har hon inga som helst fysiska bevis på sin
identitet. Efter en tids eftersökningar får hon tillbaka en
ryggsäck, men den är inte hennes, visar det sig, utan den har
tillhört en annan bestulen amerikansk kvinna på resa i Marocko.


Ett osannolikt och absurt sammanträffande som leder till att hon
bestämmer sig för att behålla innehållet – och anamma den andra
amerikanskans identitet. Det slutar inte där. Innan berättelsen
är över har hon bytt identitet ytterligare sju åtta gånger.


Frågan som boken ytterst ställer är vad som återstår av jaget när
vi blir av med vårt namn, våra ägodelar, vår familj och vårt
land. Kort sagt: vilka vi är när allt förflutet raderats och
bevisen på vår existens försvunnit?


Medan Hitler härjade i Europa befann sig Bertol
Brecht i exil i USA och skrev ”Den goda människan i Sezuan”. I
Brechts drama har ingen i den kinesiska byn tid att bry sig om
någon annan, förutom en fattig bondflicka som aldrig sviker en
medmänniska i nöd. Men när byborna börjar utnyttja hennes godhet
rycker hennes okänsliga manliga kusin in, kör iväg snyltarna och
räddar henne från att bli ett offer för sin egen brist på förmåga
att sätta gränser.


Till slut visar det sig att den onda kusinen inte finns. Eller
jo, det gör han, men det är den goda flickan som klätt ut sig för
att få den frihet som krävs för att bryta sig ur sin invanda och
hämmande roll.


Amerikanskan som upprepade gånger byter identitet i Vendela Vidas
roman känner sig också fången i den underordnade roll hon fått
både gentemot sin tvillingsyster, sin mamma och sin man. Resan
till Marocko var därför nödvändig för att lindra smärtan som
hänger samman med den hon var hemma i USA.


Men till slut kommer det förflutna ifatt och nafsar henne i
hälarna. För kanske är det som Hemingway skrev i ”Och solen har
sin gång” att man inte kan fly från sig själv genom att resa från
en plats till en annan, att man är den man är, att man aldrig på
riktigt kan resa bort från sig själv.


Å andra sidan ger alltså leken att ikläda sig
olika roller friheten att släppa fram andra sidor av sig själv.
Det får mig att tänka på den frihet jag kände efter flytten från
den mindre stad där jag växt upp till den större stad jag nu bor
i. Och på den ännu större frihet jag känner när jag befinner mig
på resa bortom mitt land, min världsdel, mitt språk och min
kultur. De främmande människornas värdering av mig kan varken
höja eller sänka min sociala status där hemma. Då väljer jag att
vara mindre kontrollerande och planerande och blir, tror jag,
snäppet mer uppriktig.


Vår önskan att accepteras av vår flock är så stark att vi annars
döljer de mindre vackra sidorna av vårt jag. Men exakt vad vi
gömmer och vad vi visar har förändrats, menar Peter Gärdenfors i
boken ”Den svåra konsten att se sig själv”. Förr var det
personlighet, heder, ära och position som skapade jaget. Idag med
tillgång till digitala resurser för självbespegling har jaget
allt mera kommit att handla om utseende. Men oavsett vad vi
fokuserar på är jaget konstruerat, menar Gärdenfors, som är
professor i kognitionsvetenskap. För en av vår tids stora myter,
slår han fast, är tron på att det finns ett enda sant jag att
plocka fram.


Bekännelsen är kort sagt intimt förknippad med uppbrott och resa.


Men om det sanna jaget är en myt finns det väl ändå mer eller
mindre uppriktiga versioner av det. Och de mest öppenhjärtiga
sidorna hos människan tror jag vi plockar fram när vi frigör oss
från hembygden. Det är ju ingen slump att litteraturhistorien är
full av öppenhjärtiga möten på resa i allt från Geoffrey Chausers
”Canterburysägner” över Tolstojs ”Kreutzersonaten” till Rosa
Liksoms ”Kupé nr 6”.


Bekännelsen är kort sagt intimt förknippad med uppbrott och resa.
I Ilja Ehrenburgs tjugotalsroman ”Julio Jurenito” läser jag om en
rysk emigrant i Paris som blivit så van att berätta sitt livs
historia för obekanta människor ombord på tåg att han alltid tar
med sig sina tänkta åhörare från kaféet till järnvägsstationen.
Först inför åsynen av människomyllret på perrongen och det
frustande loket på spåret känner han sig fri att tala från
hjärtat.


Det lustiga är att när jag skriver det ni nu
lyssnar på befinner jag mig ombord på ett svenskt regionaltåg.
Plötsligt vänder sig den unge mannen i sätet bredvid mot mig och
frågar vad jag jobbar med. Och då måste jag ju ställa samma fråga
till honom. Det blir en artig och försiktigt trevande
konversation som på bara en kvart utvecklar sig till ett
öppenhjärtigt samtal om min medresenärs svåra uppväxt i Iran och
glädje över att hans nya jobb som gett hopp om framtiden. En
bekräftelse så god som en annan på att bekännelsen i tågkupén
lever vidare.


För som religionsvetaren Martin Buber hävdade finns det kanske
inget jag om det saknas ett du, att allt verkligt liv uppstår
först när vi möter någon annan. Jagets beroende av ett du är
uppenbar också för den resande amerikanskan som ständigt byter
roller i Vendela Vidas roman. Hon saknar en plan. Hon vill bara
bort. Det är ständigt andra människor och yttre händelser som
triggar henne att gång på gång byta identitet.


Vendela Vidas slutsats är att det finns något sant och verkligt i
summan av de roller som huvudpersonen spelar. Som i dikten av den
medeltida sufipoeten Rumi, den som inspirerade till titeln på
hennes bok:


Du sitter här med oss, men du går också omkring


På ett fält i gryningen. Du är själv


Det djur vi jagar när du följer oss på jakten


Du är i din kropp som en växt är stadig i jorden


Ändå är du vind. Du är dykarens kläder


Som ligger kvar på stranden. Du är fisken



Per J Andersson, författare och reseskribent


Litteratur


”När dykaren lämnar sina kläder” av Vendela Vida (2018,
översättning Jan Hultman och Annika H Löfvendahl), Etta förlag.


”Den svåra konsten att se sig själv” av Peter Gärdenfors (2017),
Natur & kultur.


”Kupé nr 6” av Rosa Liksom (2011, översättning av Janina Orlov
2012), Wahlström & Widstrand.


”Kvinnor på ett tåg” av Anita Nair (2001, översättning av Thomas
Rudvald 2007), Tranan.


”Och solen har sin gång” av Ernest Hemingway (1926, i
nyöversättning av Christian Ekvall 2012), Bakhåll förlag.


”Berättelsen om de sällsamma öden och äventyr, vilka Julio
Jurenito och hans lärjungar …” av Ilja Ehrenburg (1922,
översättning av Lars Erik Blomqvist 1979), AWE/Gebers.


”Canterburysägner” av Geoffrey Chaucer (1387, översättning av
Harald Jernström, 1956). Forum.