Med Lenins lokomotiv genom Sverige och tiden

Den 12 april 1917 påbörjade Lenin en resa genom Sverige, som
skulle sluta i Ryssland och i en förändrad värld. Dan Jönsson
reflekterar över resan och historiens obönhörliga framfart.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2017-04-12.


Tidigt i april ligger den svenska landsbygden fortfarande
försänkt i vinterdvala. Från tåget känns det som om det glider
ihop när Skånes leråkrar, småländska höglandets torvmossar och
nedre Norrlands barrskogar och myrmarker träder fram i en och
samma sepiatonade gråskala med sina svarta avlövade grenverk,
vissna gräsmarker och djupa plogfåror där den stålgrå himlen
speglar sig i vattenpölarna. Början av april brukar vara kylig,
och det var den 1917 också.


I byn där jag bor passerar stambanan över Kävlingeån, när tåget
rullar över bron sjunger det lite dovare i skenorna ett par
sekunder, och jag tänker mig att det måste ha gjort det då också,
den där kvällen den 12 april när Vladimir Lenin och hans
trettioen reskamrater åkte förbi just här på väg från exilen i
Zürich till Petrograd och revolutionen. Jag undrar om de lyfte
blicken genom fönstret, när tåget slog till sina gnisslande
bromsar och stannade till på stationen. Vad de tänkte? Vad de
såg?


För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist.


Antagligen ingenting, såvitt jag förstår. Lenin hade tagit
nattåget från Malmö till Stockholm och borde ha passerat här i
byn vid tiotiden på kvällen. Så dags gick ett litet skånskt
brukssamhälle knappt att urskilja från ett upplyst tågfönster:
gatubelysning var ovanligt, och en torsdag hade nog de flesta
bybor gått och lagt sig. För övrigt hade bolsjevikledaren inte
tid att vara turist.


Vänsterjournalisten Otto Grimlund, som var med på tåget, har
berättat att Lenin under hela resan outtröttligt pratade politik
och förhörde sig om läget inom den svenska vänstern. Var stod
Hjalmar Branting i krigsfrågan? Hur mådde hans fängslade vän Zeth
Höglund? Hur var stämningen bland vänstersocialisterna? Lenin,
berättade Grimlund, vilade inte en minut, och missade heller inte
tillfället att hamra in sin ståndpunkt, att den ryska
revolutionen var början på en ny epok, men att den omedelbart
måste övergå i en socialistisk omvälvning, och det
imperialistiska världskriget i ett globalt inbördeskrig.


Resan var ett våghalsigt företag. ”Om sex månader är vi antingen
ministrar – eller hängda” säger vännen Karl Radek till Lenin när
de går på tåget i Alexander Solzjenitsyns stora romansvit ”Det
röda hjulet”. Och det är sant att det var nära ögat flera gånger.
Först de schweiziska gränsvakterna, som knappt ville släppa
igenom sällskapet. Så den långa väntan i Berlin när tåget hade
missat färjan mellan Sassnitz och Trelleborg.


I Stockholm var det slut på pengar, och Lenin och hans sällskap
fick ihop till biljetterna tack vare en panikartad
insamlingsaktion bland svenska kamrater, där riksdagsmannen
Fabian Månsson lyckades vigga en hel hundralapp – motsvarande
nästan tretusen kronor idag – av statsministern och högerledaren
Arvid Lindman, på villkor att man snabbt fick Lenin ut ur landet.
I Haparanda fanns en engelsk vaktpost som hoppades kunna stoppa
Lenin från att passera ryska gränsen, men förgäves väntade på
order. Och så vidare.


Men historien är obönhörlig. Författaren Stefan
Zweig, som bodde i Zürich samtidigt som Lenin, har i sin lilla
bok ”Sternstunden der Menschheit” beskrivit resan genom krigets
Europa som en av ”mänsklighetens ödesstunder” – tillsammans med
exempelvis upptäckten av Stilla Havet och komponerandet av
Marseljäsen. Zweigs historiska miniatyrer är läsvärda, inte för
att de väcker frågorna om vad som kunde hänt om ödet velat
annorlunda, utan tvärtom, för att de inte gör det. Historiens
avgörande ögonblick är för Zweig inte de laddade vändpunkterna,
utan stunderna när energin i de stora förloppen bränner ihop och
kristalliseras.


Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för
historiens blinda urverksmekanik.


Tonen är lågmält odramatisk, i avsnittet om Lenin blir de
vanemässiga promenaderna mellan hemmet och biblioteket i Zürich
något som förebådar obevekligheten i tågets långsamma
framåtskridande mot den triumfartade ankomsten till
Finlandsstationen i Petrograd. Skenskarvarnas jämna dunkande som
sinnebild för historiens blinda urverksmekanik.


Jag tänker att det hade varit ett perspektiv i Lenins smak.
Enligt hans historiesyn drevs utvecklingen framåt av objektiva
lagbundenheter, där de subjektiva faktorerna – som till exempel
små ettriga revolutionärer i slitna vinterkläder – i bästa fall
kunde hjälpa dialektiken lite på traven. Var de objektiva
faktorerna inte på plats skulle det visa sig, och hela företaget
misslyckas. För Lenin låg historien redan utsträckt framför
honom, som en väg: vad det handlade om var att orientera sig och
hinna före. Jag tror att vi har svårt att förstå en sådan syn
idag, i vår postmoderna konsumtionskultur, präglad av
individualism och konstruktivism, och med vår förkärlek för
personbiografier och kontrafaktiska resonemang. För att bli
meningsfull måste historien bli en berättelse, en fiktion
tillrättalagd i efterhand, full av avgörande individuella vägval
och dramatiska vändpunkter där allt kan hända. I själva verket
kan det inte det. Så snart man fogar in de där avgörande
ögonblicken i ett större sammanhang verkar de betydligt mindre
avgörande.


Den engelska historikern Catherine Merridale gör
just det i sin intressanta bok ”Lenins resa”. Merridale gör själv
om tågresan, och rensar rejält bland efterhängsna skrönor, myter
och propagandalögner. Men framför allt låter hon alltså Lenins
resa bli en spegling av de världspolitiska skeenden som drev fram
den. Kriget, som våren 1917 var inne i ett dramatiskt skede:
USA:s inträde nära förestående, Tyskland i desperat behov av
avlastning på östfronten, och den ryska februarirevolutionen som
plötsligt fick en separatfred att verka inom räckhåll. Lenin som
satt fast i Schweiz, besluten att ta sig hem till varje pris men
inspärrad av Rysslands allierade i ententen som vägrade låta
honom passera av rädsla för bolsjevikernas fredslinje. Tyskland
som plötsligt såg en möjlighet, Lenin som grep den.


”Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att
öppna herrekipering.”


Han tog en stor politisk risk: att resa genom fiendeland var att
bädda för anklagelser om landsförräderi. Det berömda plomberade
tåget var därför ett oeftergivligt krav: den ryska vagnen skulle
ha exterritoriell status, för säkerhets skull drogs ett
kritstreck på golvet som inga tyska myndighetspersoner fick
passera. Alltsammans detaljer som med tiden blev avgörande inslag
i den postrevolutionära fiktion som skapade den här legenden, med
alla dess svenska anekdoter. Från brakmiddagen på Savoy i Malmö
till den nattliga slädfärden över Torne älv mot ryska gränsen.
Och förstås det där besöket på varuhuset PUB i Stockholm, där
Lenin köpte ny kostym, och någon i sällskapet föreslog att han
kanske också borde skaffa sig en bättre överrock. Varpå Lenin
ilsket ska ha svarat: ”Mina herrar, jag åker hem för att göra
revolution, inte för att öppna herrekipering.”


Så blev det. De objektiva faktorerna var på
plats. De visade sig också vara på plats för det som följde: av
Lenins reskamrater, skriver Merridale, försvann nästan alla inom
tjugo år i Stalins utrensningar, arkebuserade eller i
arbetsläger. Hundra år senare försöker vi fortfarande få ihop
berättelsen, inbilla oss att den kunde tagit en annan väg, att
det betydde något att historien åkte förbi just här, just oss.
Men det gör det kanske inte, tänker jag där jag står i fönstret
och föreställer mig hur Lenins tåg stannade till på vår station.
Att han inte såg någonting berodde väl på att det inte fanns
någonting att se.


Dan Jönsson, författare och kritiker


Litteratur


Catherine Merridale: Lenins resa – vägen till revolutionen 1917.
Översättning Claes Göran Green. Historiska media.


Stefan Zweigs ”Sternstunden den Menschenheit” utgavs med fem
exempel i första upplagan, antalet växte så småningom till
fjorton. På svenska som ”Odödliga ögonblick i mänsklighetens
historia”, i flera upplagor från 1938 till 1961.