Vad som återstår när man gett upp

Tåg 4: Vad är en moor? Erik Andersson åker till England och tar
på sig gummistövlarna för att lösa mysteriet. Någonstans mellan
himlen och torven finner han sitt svar.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 12 juni 2018.


Det började med att jag hittade en tågskiva i samlingarna. Det
var fältinspelningar från 1955 till 1961 med ånglokomotiv som
trafikerade London Midland & Scottish Railway. Jag satte på
den. Mycket riktigt, där tuffade loken fram på olika ställen i
det engelska landskapet.


Hur hade den skivan hamnat hos mig? Det dök upp ett minne från en
vacker sommardag när jag gick längs ån Esk i Yorkshire. Den
pastorala friden slets sönder av ett hest tjut; jag tittade upp
och fick syn på ett otroligt välputsat långt svart ånglokomotiv
som drog ett set vagnar över en åsrygg. Det var en fin syn, och
kanske var det något liknande jag hade velat uppleva när jag
köpte skivan.


Det sista stycket på skivan hade en poetisk titel: ”På mooren
nära Ribbleheadviadukten en vinterafton”.


Hade jag någonsin varit på en moor?


Jag lyssnade efter mooren. Jag såg ångan blanda sig med
vinterdiset.


När tåget tuffat bort från högtalarna satt jag
kvar och funderade på mooren. Vad var en moor?


Jag tänkte på Dartmoor: vindpinad, dimhöljd, med Baskervilles
hund i fjärran. Dartmoorheden kan den kallas på svenska, men hed
heter ju heath på engelska. Uppslagsböckerna karaktäriserar
Dartmoor som en bergstrakt eller en granitplatå.


Hade jag någonsin varit på en moor? Jag sökte i minnet och på
mina kartor. Det fanns en hel del områden som kallades moor i
England, likaså i Skottland där de oftast omformats till muir. På
Irland hittade jag inga alls. Kanske var moor ett germanskt ord
som aldrig lyckades översimma Irländska sjön. Eller om
förklaringen var att det krockade med ett inhemskt mór, som fanns
i oräkneliga iriska ortnamn i betydelsen ”stor”. Big is mór,
åtminstone på Irland.


Jag började surna till litet. Här hade jag klafsat omkring på
Brittiska öarna i decennier och så visste jag inte ens vad en
moor var. Men eftersom jag är en handlingens man så bestämde jag
mig för att så snart som möjligt ta mig till närmsta moor. Varför
inte till mooren nära Ribbleheadviadukten?


Ribblehead visade sig ligga i västra Yorkshire, en glest befolkad
trakt som kallades Yorkshire Dales. Jag skaffade en karta och
blev genast intresserad. Upp mot Blea Moor fanns det utmärkt
mängder av snake holes. Sådana hade jag aldrig hört talas om och
gjorde mig en bild av moorormar som slingrade sig in och ut ur
bergssidorna. När jag hade fått på mig glasögonen såg jag att det
egentligen stod shake holes, vilket på svenska blir ”slukhål”.
Inte illa det heller. Det fanns också några enstaka swallow
holes, där man förmodligen blev svald hel och hållen. Det kunde
dock inte uteslutas att det var fråga om hål där svalorna bygger
bo. Väldigt konstigt att ha ett språk där man inte skiljer på
”svala” och ”svälja”. Även grottor gjorde kartan reklam för.


I litteraturen är mooren hemvist för allsköns mystiska
existenser, och om man får lust att mörda någon så erbjuder
mooren många möjligheter.


När jag kom till Ribblehead en kylig kväll i mars började jag med
att inspektera viadukten. Den gick över dalen på smala
tegelstensvalv. Jag lyssnade efter annalkande ånglokomotiv, och
det dröjde inte många minuter innan det dök upp ett tåg. Tyvärr
var det ett lilaflammigt dieseldrivet lokaltåg, men det körde
snällt över viadukten med reducerad fart innan det svann ut över
mooren på väg mot Bleamoortunneln.


Vinden var isande, och jag tog mig så fort som möjligt till det
lokala värdshuset, där det serverades kaningryta.


– Är det lokala kaniner? frågade jag.


– Nej, de är uppifrån Hawes.


Hawes låg några kilometer åt nordost.


Nästa morgon var jag full av energi och översatte en dikt av
Nicholas Toms Carrington till frukosten:


 


Inget som har liv kan skönjas här.


Ingen skock av får som strövar fritt


hörs bryta tystnaden på denna moor.


Allt är stilla, utom skuggan från


ett väldigt moln som sakta glider fram


över grå och dyster ödemark.


Jag tittade ut genom fönstret. Det var verkligen uruselt
moorväder: soligt, vindstilla, god sikt. Men ibland får man
bereda sig på att kämpa mot elementen.


En fördel med vädret var att landskapet tydligt framträdde. Här
fanns ingenting som sade mig att jag var i norra England och inte
i Skottland eller på Irland. De kala kullarna, de gröna dalarna,
de skrovliga bergen — allt var välbekant. Jag drog på mig
stövlarna och satte kurs upp på mooren.


Litet märkligt det här med stövlarna. Jag måste ha anat att
mooren var blöt. Bergstrakt och granitplatå var vad jag fått veta
innan jag gav mig iväg, men å andra sidan är ju de brittiska
öarna blöta från topp till tå.


När jag kom upp på den första kullen kunde jag överblicka
situationen. En bit upp på backarna löpte smala men höga och
vällagda stenmurar. Idén med dem måste vara att hägna in fåren så
att de inte irrade ut på mooren. På så vis blev det en skarp
gräns mellan fårbete och moor.


Det växte en del gräs på mooren också, gult obetat fjolårsgräs,
men mest växte det ljung och ormbunkar. Det betydde att marken
bestod av torv, sörplande blöt torv. Här och var såg jag hålor,
kartans shake holes, som ibland var vattenfyllda. Mycket små
hålor fanns överallt, sorkbon: en och annan sork kilade
panikslaget iväg när jag kom klivande. En orre kacklade argt åt
mig när jag tog rast vid en gammal kalkugn litet för nära dess
rede.


Om jag efter min empiriska undersökning skulle
definiera en moor, så skulle jag säga att det är blöta berg. Det
är en smula underligt i ett svenskt perspektiv. Man tänker sig
gärna att vattnet skall rinna ner från bergen och bilda åar och
sjöar, men mooren tar hela tiden emot så mycket regn att den inte
hinner torka upp, och dessutom förmår torven lagra en hel del
vatten.


Jag gör ett försök att bestämma mooren etymologiskt. Som jag
misstänkte är det ett samgermanskt ord, och det betyder litet
olika saker på olika språk. Inte ens det svenska mor, som i Mora,
är entydigt. Det kan vara tät granskog; det kan vara sumpig skog
eller torvmosse; ibland verkar mor vara samma ord som mo, vilket
åtminstone för mig är något ganska platt och torrt, sand- eller
ljunghed. Hos det engelska moor överväger förstås de blöta
betydelserna.


The moor the merrier tycks inte ha vara ett uttryck som föll över
läpparna på de invandrande germanska jordbrukarna. Oxford English
Dictionary tror att roten till de germanska moororden är kal,
karg eller död mark. Alltså: man bryter mark, ständigt mera mark,
men till sist blir man less, det går inte längre, det är för
surt. Less is moor.


När man kastar spaden och ger upp, då är moor det som återstår,
och detta moor kan se litet olika ut beroende på de geografiska
förutsättningarna.


Om man tar upp mobilen så finns det ingen mottagning alls. Man
svävar mellan himlen och torven


Om man går över mooren och överraskas av dimma eller mörker så är
det en hotfull plats, särskilt om man råkar dratta ner i något
slukhål. I litteraturen är mooren hemvist för allsköns mystiska
existenser, och om man får lust att mörda någon så erbjuder
mooren många möjligheter.


Men en sådan här vacker dag, när tofsviporna är i en febril
verksamhet som nog har något med årstiden att göra, visar sig
mooren från sin allra mest insmickrande sida. Särskilt för den
som kör från södra eller mellersta England, där varenda
kvadratcentimeter är upptagen av åkrar, radhus eller rondeller,
måste mooren komma som en befrielse. Här får man gå hur man vill
utan att beivras. Om man tar upp mobilen så finns det ingen
mottagning alls. Man svävar mellan himlen och torven.


Då kommer det äntligen: ett långt godståg som djärvt ger sig ut
över viadukten. Alla sorkarna sticker upp sina huvuden. Orrarna
stirrar. Men snart försvinner tåget in i tunneln, och mooren kan
på nytt försjunka i sig själv.


Erik Andersson, författare och översättare