Poesins metaforer 1: Rosen

Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som
klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Karin Nykvist
läser en diktsamling om rosor och känner doften från årtusenden
av kronblad.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes ursprungligen 2017.


Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner
mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av
bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem.
Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar,
med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar,
skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen
litteraturhistoria.


För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss
hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och
förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes
förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför
lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid
för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin
tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än
hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red
rose /That’s newly sprung in June”.


Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit
som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den
rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros
breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig
Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över
varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet
skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju
doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne
på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är
rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin
röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt
”Dagen svalnar”.


Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.


För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i
litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska
möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och
blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både
som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig
hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där
älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den
uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder
sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra
författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och
ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest
beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt
1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam.


Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas
också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat
rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som
på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för
att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg.


När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa
bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad
hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens
mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och
kulturhistoria.


Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en
klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets
och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna
att dofta, metaforerna att verka.


Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein
i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken
skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras
upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre
gånger ge oss samma korta dikt:


Allt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrar


Allt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrar


Allt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrar


Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort
metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och
håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest
slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.


Inledningens upprepning är den första av många i
diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp
eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den
framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den
klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte
komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och
rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står
allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas
alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och
vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart
– ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart
vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så
många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår
som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage.


”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”.


Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns
blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan
skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och
passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och
sorgen.


På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt
sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om
fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte
älskar tillräckligt eller på rätt sätt:


 Alla gåvorna
som jag mottog
jag har varit
för bortskämd och för
rutten


På baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för
systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden –
den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa.
Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna
ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag
inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan
efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och
det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig
plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som
om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir
något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i
det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir
formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den
sjuke och för den som står bredvid.


Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten
det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden
följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt:
allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade
vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en
fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också
stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen
lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter
blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den
första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny
färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade
Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen.
Och den blomstrar.


Karin Nykvist, litteraturvetare


 


Litteratur
Olga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.