Korståg – i hjärtat av det västerländska samhället

Korstågen började på 1000-talet, men det är omstritt när de
slutade. Kanske har de aldrig upphört? Patricia Lorenzoni spårar
korstågens historia, från Jesus död och återuppståndelse till vår
tid.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


 ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett
ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2017-05-24.


Fredagen den 15 juli 1099, efter flera veckors belägring, intog
korsfarare Jerusalem. Det hade gått över tre år sedan påve Urban
II satt igång det första korståget med en flammande predikan vid
kyrkomötet i Clermont. Den som deltog lovades syndernas
förlåtelse, den som dog skulle bli martyr.


I Jerusalem följde en massaker. Två dagar pågick dödandet. På
söndagsmorgonen samlades erövrarna till mässa i Gravkyrkan och
tackade Gud.


Den danske historikern Kurt Villads Jensen
berättar om händelsen i boken ”Korstågen: Européer i heligt krig
under 500 år”. I ett förord till den svenska upplagan påpekar
Dick Harrison att korstågen inte var något ett marginellt
fenomen. Snarare, skriver han, var de ”en av de pelare på vilka
det moderna samhället byggdes”. För att förstå hur Europa och en
västerländsk självuppfattning tar form måste vi förstå korstågen.


Villads Jensens bok går noggrant igenom påvar, stormän,
fästningar och slagfält. Det är en fascinerande och i många
stycken fasansfull historia om den dynamiska relationen mellan
religiös övertygelse och politiska intressen. Den samtida
krönikören Raymond d’Aguilers skildring från Jerusalem rymmer
direkt eko från Uppenbarelseboken, där vi kan läsa:


Och ängeln sänkte sin skära ner över jorden och skördade druvorna
på jordens vinstock och kastade dem i Guds vredes stora vinpress.
Och vinpressen trampades utanför staden, och blod kom från
pressen och sextonhundra stadier därifrån stod det upp till
betslet på hästarna.


För korsfararna var blodbadet i Jerusalem en
historiens uppfyllelse, och de själva Guds redskap. Harrison
skissar i förordet upp det historiska sammanhang i vilken
kristendomen gick från den marginaliserade sekt i Romarriket den
en gång varit, till att bli herrarnas och krigens bekännelse. Med
Västroms sönderfall på 400-talet urholkades skatteväsendet och de
reguljära arméerna krympte. Försvaret av städer, mark och
affärsrörelser blev var mans angelägenhet, vilket militariserade
samhället. Förtrogenhet med vapen och rustning blev allmängods,
och med tilltagande otrygghet värderades samtidigt det militära
allt högre. Också kyrkan anpassade sig till denna kultur, och
övergav successivt en tidigare aversion mot militärt våld. På
1090-talet kulminerade kristendomens militarisering med påvens
direkta uppmaning att med svärd återta det heliga landet.


Om det heliga kriget, som Harrison säger, är en av de pelare på
vilka det moderna samhället byggts, vart tog det då vägen sen?
Villads Jensen drar historien fram till sekelskiftet 1500, till
det muslimska Granadas fall och koloniseringen av Amerika. När
västkyrkan splittrades i reformationen, miste korstågen sin
funktion som samlande kristen rörelse. Men idén om ett heligt
militärt uppdrag levde vidare i koloniala expansioner; framför
allt spanjorer och portugiser såg det som ett direkt utvidgande
av det kristna riket. Under 1800-talet omformulerades detta till
ett europeiskt ansvar att sprida civilisationens ljus till alla
världens hörn. Med svärd eller kulspruta om så krävdes.


Varför denna märkliga idé, om att Europa måste
omskapa världen efter egen avbild? Ett av de mer spännande
stickspåren i Villads Jensens bok rör européernas möte med det
expanderande mongolimperiet på 1200-talet. Europeiska missionärer
bland mongolerna berättar förundrade om trosmångfalden i riket.
Här levde kristna, muslimer och buddister av alla typer sida vid
sida. För en fransk resenär förklarade storkhanen Möngke att
”precis som det finns flera fingrar på handen, så finns det flera
vägar till Gud”.


För mongolerna innebar aspirationerna på världsherravälde inte
att världen måste likriktas i tro och kultur. I kontrast härtill
förföljde de kristna idogt kättare och tvångskonverterade
besegrade muslimer och hedningar.


Villads Jensen berör bara som hastigast teologin, och då just
krigets teologi. Men kanske bör vi se också åt andra håll. Det
första korståget 1099 såg i Jerusalem världens centrum. Medeltida
europeiska kartor placerar Jerusalem i mitten. Inte sällan ligger
Kristus utsträckt över kartan, den heliga staden som hans navel.
Jerusalem var mer än ett geografiskt centrum. Framför allt var
det platsen där en ny, universell, historia tagit sin början.


Om vi ska förstå den kristna oförmågan att tolerera skillnad, om
vi ska förstå hur korstågen blir en av det moderna samhällets
pelare, måste vi förstå den historia som tar sin början i
Jerusalem med Jesu död och återuppståndelse.


Det är vad den tysk-costaricanske ekonomen och
teologen Franz Hinkelammert gör, när han undersöker skuldens roll
i den kristna försoningsläran, i synnerhet hos Anselm av
Canterbury som var verksam under samma tid som påve Urban kallade
till det första korståget. Anselms fråga handlar om varför Gud
blev människa. Svaret han ger är juridiskt. Genom arvsynden bär
människan på en skuld gentemot Gud, och lagen kräver att den
betalas av en människa. Men ingen människa kan betala denna
ofantliga skuld. Bara genom att Gud låter sig själv födas som
människa löses dilemmat. Som människa offrar sig Jesus och
betalar med sitt oändligt värdefulla gudomliga blod.


För de tidiga kristna var efterskänkandet av skulder en
förutsättning för nåd. Det uttrycks direkt i Herrens bön: Förlåt
oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld
till oss. Men hos Anselm är Gud inte längre den som förlåter,
snarare personifierar Gud den rigida lagen som sådan. Gud driver
in skulderna. Hinkelammert går så långt att han säger att Gud
därmed hamnar på bestens plats.


Med Kristi död inleds alltså en ny frälsningshistoria som
omfattar alla människor. Kristus offrar sig för hela världens
frälsning. Men det innebär också att vemhelst som säger nej till
denna frälsning hänger kvar vid sin skuld och hotar själva
meningen med Kristi död. De rättrognas uppgift blir att garantera
att Kristus inte offrade sig förgäves. Med svärd om så krävs.


Denna teologi blev enligt Hinkelammert en mäktig ideologisk
legitimering för militär expansion. Inte bara de medeltida
korstågen, utan också såväl imperialismens påbud att civilisera
vilden, som George Bush den yngres försäkran om att invasionen av
Irak skedde på Guds uppdrag, kan ses som varianter på samma tema.


Den Kristus som sa att den minste skall bli den
störste, tappades han då bort helt? Nej, ibland glimtar han
faktiskt till, även i korstågens brutala historia. År 1212
samlades fattiga europeiska barn och ungdomar i tusental för att
vandra mot det heliga landet. Även de ville återta Jerusalem. Men
istället för svärd, skulle det ske med bön och bot. I månader
vandrade de, bad och sjöng.


Barnkorstågen är omstridda fenomen i historien. Villads Jensen
ser dem som uttryck för fattigas och barns ambivalenta position i
det medeltida samhället. Samtidigt som de var underkastade krav
på absolut lydnad, besatt de en Kristuslikhet av ett slag
herremännen aldrig kunde göra anspråk på. Till Palestina kom
barnen aldrig, men hela den västkyrkliga traditionens dubbelhet
tycks rymmas i dessa sjungande korståg underifrån.


Den brasilianske ärkebiskopen Dom Hélder Câmara identifierade en
gång den fattiges röst, i synnerhet den fattiges protest, med
Guds röst. Historiskt har kyrkan en tung delaktighet i tystandet
av denna röst. Men som Nils Ferlin en gång skrev: Det var bara
tokar och dårar / som lyssnade på dig först. / Det var slavar och
skökor och ogärningsmän / men då var ditt rike som störst.


Patricia Lorenzoni, författare och idéhistoriker


 


Litteratur


Kurt Villads Jensen: Korstågen – européer i heligt krig under 500
år. Översättning Birgitta Johansson, förord: Dick Harrisson.
Dialogos förlag, 2017.