Poesins metaforer 2: Havets väldiga ryggar

Antika bilder ruvar på oupptäckta hemligheter. Johan Tralau dyker
ner i Homeros havsmetaforer och kommer upp till ytan i Finska
viken.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes ursprungligen 2017.


Det finns en bild som fyller mig med upprymt lugn, äventyr och
glädje. Det är en bild av vågor. Så sjunger den grekiske poeten
Homeros för oss:


aldrig det blåste en vind utåt sjön, en sådan som bliver
gynnande följe åt skepp över havets väldiga ryggar.


Flera gånger förekommer bilden i Homeros stora dikter, mest i
Odysséen, på något ställe i Iliaden. ”Havets väldiga ryggar”. Vi
hör om ryggarna när det handlar om längtan efter att ge sig ut på
sjön. Havets väldiga ryggar, i Erland Lagerlöfs gamla
översättning, eller ordagrant ”breda ryggar”, på grekiska eurea
nōta thalassēs. Och ryggarna är vågor. Man kan sluta ögonen, höra
orden om havets väldiga ryggar och se vågorna framför sig. Man
kan möta bilden för första gången och tänka: ”just så, just så är
det”, för man upptäcker havet, dess vänligt väldiga vågor, och de
ser ut som de breda ryggarna hos enorma djur. Det finns äventyr i
bilden. Den är ungefär 2800 år gammal. Homeros verk är sannolikt
de äldsta bevarade i den grekiska litteraturen. De har förmedlats
av generationer. Och ändå känns bilden av vågorna alldeles ny och
på något sätt färsk.


Men den är också konstig, en metafor som
tillskriver havet något som det egentligen inte har. ”Havets
väldiga ryggar”. Havet har ingen rygg, inga ryggar. Levande
varelser har ryggar. Filosofen Aristoteles, som verkade på
300-talet före Kristus, ger ord åt hur språkliga bilder, som
metaforer, fungerar. Han säger att metaforen är ”en överflyttning
av ett namn som tillhör något annat”. Aristoteles bästa exempel
handlar om en krigare och ett lejon. ”Lejonet Achilles störtade
fram.” Den store krigaren Achilles liknas vid ett lejon. Strängt
taget så sägs Achilles vara ett lejon, ”lejonet Achilles”. Men
man förstår att idén inte är att Achilles verkligen är ett lejon,
utan att han är som ett lejon. Lejonet är ett kraftfullt djur,
farligt, våldsamt, tappert. När vi hör om Achilles som lejon så
ser vi bilden av krigaren som just kraftfull, farlig, våldsam och
tapper. Och ändå är bilden på ett sätt konstig. Enligt vanligt
språkbruk är ju inte människor lejon eller tvärtom. Men metaforen
är, säger Aristoteles, just en avvikelse från det gängse sättet
att tala. Den språkliga bilden säger något främmande eller
”konstigt”. En lyckad sådan bild ”förändrar det invanda”.


Så kan vi också förstå ”havets väldiga ryggar”. Det är egentligen
ett egendomligt sätt att tala, men det hjälper oss att upptäcka
något, en egenskap hos havet. Havets vågor är som vänliga ryggar
som bär oss. Den språkliga bilden, som gör vågorna till ryggar,
får oss att upptäcka just detta. Metaforen, säger Aristoteles,
ställer en likhet ”för ögonen” på oss. Vi ser genom bilden att
vågorna liknar ryggar.


Jag frågar mig vad urhistorien till den här
bilden är. Kanske är den ett gammalt minne, så gammalt att det
inte längre är ett minne, av att bäras på någons rygg, att en
gång lätt ha burits av en annan och hållit sig fast. I de
ögonblicken fanns trygghet och absolut lätthet, flykt och rörelse
utan ansträngning. Att bäras på någons rygg är kärlek. Och kanske
är det ur den erfarenheten som skönheten i orden ”havets väldiga
ryggar” härrör. Den skönheten är vi i så fall förpliktade att
föra vidare från dem som kom före oss till dem som kommer efter
oss.


Men just detta, att rida på någons rygg, pekar också vidare.
Levande varelser har ryggar, föräldrar har ryggar, och djur har
ryggar. ”Havets väldiga ryggar” sätter en bild i rörelse, och
bilden är äventyret att rida på en rygg. Vi ser havet på nytt,
och på ett nytt sätt. Vågorna är som ryggarna på djur som vi
rider på. Där är äventyret, lättheten, styrkan i vågen liksom
styrkan hos den varelse som bär en på ryggen. ”O”, skriver en
finlandssvensk poet, att


dansa i glasgröna vågor

Man badar, man simmar, man seglar på vågor. Och kanske är
urkällan till erfarenheten just detta: ett minne av ett hav, en
varm vind och vänliga äventyrliga vågor. Just så är havets
väldiga ryggar.


Man skulle kunna invända att den tolkningen av havet och Homeros
grundar sig i en modern badkultur, en längtan efter stranden som
uppstår så mycket senare, i ett 18- och 1900-tal som börjar ta
semester. ”Havet”, säger den finlandssvenska poeten igen, ”är en
stor varelse som ibland är på gott humör och ibland på dåligt
humör.” Vissa forskare har hävdat att grekerna från början och
under många århundraden, långt förbi Homeros, betraktade havet
med misstro.


Jag vill ändå tro att orden om ”havets väldiga ryggar” vittnar om
kärlek till havet, till simning och segling. Det finns en scen i
Iliadens tionde sång, där Odysseus och Diomedes har varit ute på
ett nattligt uppdrag som slutar med att de dödar ett antal
fiender. Homeros bilder av överraskningsanfallet är ganska
obehagliga. När de två grekerna återvänder är de nedsölade av
blod och död. Och de tvättar sig.


Därpå i havet de vadade ut och den ymniga svetten
tvättade av sig, som rann från nacke och vader och länder;
och sedan havets böljande ström hade ymniga svetten
sköljt dem av lemmarna bort och förfriskat jämväl deras
sinne


Efter havsbadet sätter de sig i badkar. Men havsvågorna – ”havets
böljande ström” – tvättar bort smutsen och ”förfriska[r] jämväl
deras sinne”. I det grekiska originalet heter ”förfriskat sinnet”
anepsychthen filon ētor. Ordet som betyder ”sinne” betecknar
hjärtat, eller lite obestämt något i bålen på människokroppen som
är bärare av liv. Men det allra mest spännande är verbet
”förfriskats”, anepsychthen. I ordet hör vi psychē, som betyder
liv, själ och andning, samma ord som vårt ”psyke”, och ana-
betecknar i regel en rörelse uppåt. Anepsychthen är därför
bokstavligen ”upp-livats”, att liva upp och ge liv. Men ord som
innehåller psych- kan också peka i en annan riktning. Psychros
betyder kall. Så havsvattnet kyler ned. Det svalkar. Det svala är
också det som upplivar. Vattnet kyler och ger liv.


Det kan tyckas konstigt att de ord som uttrycker
kyla också uttrycker liv och livgivande – det skulle kunna
förefalla mer näraliggande att säga att värmen ger liv. Ordet
anapsychein visar emellertid att också motsatsen gäller. Det som
svalkar är det som upplivar. Medan ett ord som psychē mer
entydigt pekar åt den ena betydelsen – liv och själ – och
psychros mer entydigt anger kyla, kan vi i Odysseus och Diomedes
bad och ordet anepsychthen inte säga att det är det ena eller
andra, utan det tycks vara båda två. Det visar sambandet mellan
upplivande och svalka. Det är, kort och gott, en underbar
badscen.


Jag tror att denna homeriska havsbadskultur talar till en sentida
nordisk sådan, med kalla gröna vågor och blåstång och längtan
till en fyr långt borta. Som den finlandssvenska poeten, Tove
Jansson, säger – och man måste nästan sjunga det:


O, att vara ett nyvaket mumintroll och dansa i glasgröna vågor
medan solen går upp!


I den främmande bilden av ”havets väldiga ryggar” finns i så fall
något att komma hem till. Man bärs på vågornas ryggar, det rymmer
fara, som att rida på ett vilt eller bara halvtamt djur, men det
är också tryggt, som att bäras av någon som vill en väl och som
skyddar en. I den bilden finns lugn, äventyr och glädje.


Johan Tralau, professor i statskunskap och författare


 


Litteratur


Homeros: eposen Iliaden och Odyssén har tolkats flera gånger till
svenska. Senast av Ingvar Björkeson (reviderade utgåvor 2008 samt
2009, Natur & kultur). I essän används Erland Lagerlöfs
översättning av Odyssén, med stavningen Odysséen, från 1908, samt
Iliaden från 1912. Dessa återutgavs senast i Svenska akademiens
klassikerserie på bokförlaget Atlantis 2012 och i pocket 2014.


Tove Jansson: Trollkarlens hatt. Schildts, 1948, återutgavs i
Sverige av Rabén & Sjögren 2014.


Aristoteles: Om diktkonsten. Översättning Jan Stolpe. Anamma,
1994.