Poesins metaforer 3: Fågeln

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men
ruvar på oupptäckta hemligheter. Maria Küchen reflekterar över
fjäderfän i dikten och avslöjar vilken vår allra mest poetiska
fågel är.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes ursprungligen i oktober 2018.


Vilken fågelart förekommer oftast i svensk dikt? Jag tänker inte
berätta det riktigt än. Den som skriver en bok eller gör en
radioessä ska inte frestas att avslöja allt genast.


Och den som gestaltar en fågel i skönlitteratur kan inte bara
skriva ”fågel”.


Den aktuella fågeln måste artbestämmas. Är det en gråsparv eller
en havsörn, en sånglärka eller en struts? Läsaren måste få veta.
Läsaren behöver få rätt associationer.


Det här har jag ständigt påpekat när jag har
handlett människor som vill utveckla sitt litterära skrivande
inom ramarna för olika utbildningar och kurser. Skriv inte bara
fågel, skriv vad det är för fågel! Så det är tur för den svenska
litteraturen att Nils Ferlin aldrig råkade ut för mig som
skrivarskolefröken.


Då hade det stått ”gråsparv” eller ”pilfink” i stället för ”grå
liten fågel” i en av hans allra mest mest älskade dikter.


”Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det
finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist. ” Så
börjar Nils Ferlins dikt ”Inte ens” i samlingen ”Goggles”
 som gavs ut 1938.


Frasen ”inte ens en grå liten fågel” är språkligt sett så mycket
vackrare, så mycket mer böjlig och böljande, och den faller så
mycket bättre in i diktens rytm, än en artbestämning av typen
”inte ens en pilfink”. Och inte heller när det gäller diktens
betydelse och innehåll, dess tema, behöver jag någon
artbestämning av Ferlins fågel, den i dödsriket frånvarande.


Den är liten. Den är grå. Det räcker så. Kanske tillhör den inte
ens någon särskild art. Den är livets oansenliga fågel, hoppet
som kvittrar i snåren, anspråkslöst och oförtröttligt.


Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för
existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i
egen rätt.


Tillsammans med bland annat måne, stjärnor och rosor tillhör
fåglarna poesins mest välanvända metaforer.  Att fåglar har
en central plats i poesi är inte så konstigt. De sjunger och de
kan flyga, det är precis vad dikten också vill göra. Och när
poeter söker bilder för existensen är fåglar metaforiskt brukbara
ända till döds.


När fåglar dör berövas de sin sång och sin flykt, precis som när
en människa förlorar hoppet. Döda fåglar är ett omhuldat tema i
svensk poesi. Svenska skalders dikter om döda fåglar är
överraskande många.


Det skriver Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap och
ordförande i Tegnérsamfundet, i sin lekfullt spirituella och
samtidigt noggrant underbyggda och strukturerande bok ”Fåglar i
svensk poesi”.


Harry Martinson skrev om en död sjömås, Margareta Ekström om en
död entita, Niklas Törnlund om en lövsångare som spräckte skallen
mot hans fönster, Göran Tunström om en blåmes som åts upp av
katten, Olof Lagercranz döpte en hel bok till ”Den döda fågeln”.
Även levande och döda örnar förekommer i poesin, men örnen tycks
ha fallit ur modet bland diktare ungefär samtidigt som romantiken
gjorde det.


Jag gissar att de fascistiska ideologiernas fascination för örnar
har bidragit till att skamfila örnens poetiska rykte. Som
diktläsare kan jag ärligt talat bli trött på poesins fåglar
överhuvudtaget, precis så som jag regelbundet tröttnar på måne,
stjärnor och rosor – och sedan återupptäcker jag dem och
återanvänder dem i mitt eget skrivande. Utnötta metaforer nöts ut
av en anledning, de är oöverträffat brukbara.


Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara
metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är
påtagliga varelser i egen rätt. Den svenska fågeldiktningens
pionjär, Erik Axel Karlfeldt, använde dem ofta som
årstidsmarkörer. Hos den samtida poeten Joar Tiberg är
sångkaraktäristiken särskilt central. 


Men giganten i svensk fågeldiktning är Bengt Emil Johnson.


”Ingen annan poet har så många fågelarter som han” konstaterar
Sten Hidal imponerat i sin bok. I Bengt Emil Johnsons verk
eskalerar fågelintresset oavbrutet och han påstod själv att han
tidvis ”förfåglades”.


Blå kärrhökar, sädesärlor, talgoxar, koltrastar, ringduvor,
oändliga mänger näktergalar, tranor, gökar, steglitsor, knipor,
spovar, taltrastar, blåhakar, alla flyger de genom den svenska
moderna dikten. Men vilken är diktens vanligaste? Det är inte
näktergalen, inte duvan, inte svanen. Inte heller är det någon
mytologisk fågel – varken artonhundratalsromantikern Atterboms
fågel blå, Ferlins lilla grå fågel eller den rätt så ymnigt
förekommande Fågel Fenix. Den vanligaste fågeln i svensk poesi är
i god ordning artbestämd.


Att skalder artbestämmer fåglar har
överhuvudtaget blivit allt vanligare i Sverige det senaste
seklet. Jag föreställer mig att det är en frukt av sekularismens
förkärlek för det vetenskapliga, det i sak korrekta. Precis som
samtidens skrivarkursfröken tycker även sekularisten att det är
viktigt att vi vet exakt vilken fågel vi talar om, inte bara på
biologilektionen utan även i dikter.


Det är helt enkelt alltid viktigt att veta i stället för att
gissa, drömma eller tro.


Vetandet i sig har ett värde, alltid, överallt. Den som bara
säger ”en grå liten fågel” tycks inte ha fullständigt klart för
sig vad hon talar om. Den som säger ”pilfink” ”gråsparv” eller
”lövsångare” har däremot på fötterna, vetenskapligt såväl som
poetiskt.


Långt fler män än kvinnor tar plats bland skalderna i ”Fåglar i
svensk poesi”. Och jag blir då förstås också nyfiken på om det
också är vanligare att män än kvinnor artbestämmer fåglar när de
diktar?


Kanske, kanske inte. Finlandssvenska Solveig von Schoultz verk
har en varierad fågelvärld där läsaren bland annat möter en
sandbadande orrhöna. Den allra vanligaste fågeln i åtminstone
rikssvensk dikt tycks dock Solveig von Schoultz aldrig ha skrivit
om, KRÅKAN.


Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor
grå oromantiskt intelligent fågel


Kråkan är den svenska poesins favoritfågel. Nästan varje diktare
som överhuvudtaget nämner någon fågelart, har med kråkan. Det
skulle jag inte ha gissat. Av alla fåglar vår fauna rymmer,
varför just kråkan?!


Professor Sten Hidal, som ligger bakom avslöjandet, sliter med
frågan och kommer fram till att kråkan just i sin alldaglighet
innebär en poetisk utmaning. Kan det verkligen bli stor dikt av
något sådant som en kråka? Inte en grå liten fågel som sjunger på
grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel som
kraxande rotar i sopkorgar och stjäl andra fåglars ägg?


Lennart Sjögren har i sin dikt ”Världskråkan” gjort kråkan till
en symbol för hela mänskligheten. Harry Martinson har beskrivit
kråkan som ”hård och grå som en dammig sko”, Staffan Söderblom
har kallat henne ”landskapets gånggärn” – hon finns egentligen
ingenstans, men i nära anslutning till nästan allt. Och jag
tänker att precis så är det ju också med dikten. Själva poesin
kan liknas både vid en grå liten fågel som sjunger på grönan
kvist, en skränande äggtjuv och det som fattas oss i dödsriket.
Ett liv helt utan dikt, ett liv helt utan fåglar, är inget liv.


Maria Küchen, författare
 


Litteratur


Sten Hidal: Fåglar i svensk poesi, Norma 2018.