Poesins metaforer 4: Arkadien

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men
som kan ruva på oupptäckta hemligheter. Latinforskaren Anna
Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin
Arkadien.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes ursprungligen i maj 2018.


Vi ser – på avstånd – en oljemålning med pastoralt motiv. Några
herdar har samlats i skuggan av ett träd, kring ett förvittrande
gravmonument. De försöker tyda den latinska inskriften: Et in
Arcadia ego. Vad händer här? Vad är det här för plats? Vänta, där
kommer någon vi kan fråga.


 – Ursäkta, var ligger Arkadien?


– Det beror på vem du frågar.


– Vem är du?


– Jag är döden. Jag finns också i Arkadien.


Landskapet Arkadien är beläget i det bergiga inlandet av den
grekiska halvön Peloponnesos. Denna plats med sin vilda natur
ansågs under antiken vara guden Pans hemvist. Den grekiske
författaren Polybios, själv född i Arkadien, har påpekat att
invånarna där hade särskild talang för musik och sång. Men ändå
verkar det inte vara i Grekland som Arkadien ligger. Ty inte bara
döden, utan också vitt skilda personligheter som Johann Wolfgang
von Goethe och Fritiof Andersson finns i Arkadien.


Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga
och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig
och sjunger växelsång med varandra,


I Nicolas Poussins 1600-talsmålning – den som vi just nu
betraktar – syns de typiska ingredienserna i ett arkadiskt
landskap: herdar i antikiserande dräkt med diktens lagerkransar
kring pannan. Nymfer, fauner och flockar av får och getter syns
visserligen inte på bilden, men väntar runt hörnet. Livet verkar
lätt i Arkadien. Det verkar inte finnas ett moln på himlen. Men
var är vi?


Vissa hävdar att Arkadien uppfanns på trettiotalet före vår
tideräkning. Det var då den romerske poeten Vergilius författade
sina tio pastorala poem, de så kallade Eklogerna. Redan i den
första dikten definieras platsen:


Tityrus, du ligger utsträckt i skuggan under ett bokträd,


där du spelar skogens sång på ett tunt litet vasstrå –


jag har lämnat mitt fädernesland och de ljuvliga fälten


jag har flytt mitt land, men Tityrus, där i skuggan,


lär du skogen sakta besjunga din Amaryllis.


Den som talar är Meliboeus, en fattig romersk herde som förlorat
sin mark. Vergilius herdar befinner sig alltså i Italien. Ändå
visar det sig att deras hemvist kallas Arkadien. Och herdarnas
liv är enkelt, men ändå utsökt. Kärlek och äpplen, skogsgudar och
sång. Framför allt sång. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med
mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna
sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, och
spelar på en pipa en låt av gryningsluft.


Men de mörka hoten mot det enkla livet väntar strax bortom
skogsbrynet. Den vackre herden Daphnis, älskad av både kvinnor
och män, dör och blir besjungen. Meliboeus har blivit av med sina
ägor i det romerska inbördeskrigets efterföljd, medan Tityrus
besök i Rom har gett honom friheten åter genom den gudomlige
kejsar Augustus. Vergilius egen samtid blandar sig in i versens
skogar.


Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien
som alltmer permanent adress. 


Men med tiden ska till och med själva döden komma att stryka på
foten. Renässanspoeternas Arkadien blir till kärlekens landskap
snarare än diktens. Författare som Torquato Tasso och Jacopo
Sannazaro använder de antika pusselbitarna för att planlägga en
utopisk, sorglös tillvaro, och den behagliga gläntan i skogen
genererar erotik snarare än poesi. Landskapet är en idyllisk
kuliss. Fåren har blivit lamm och går i sidenband. Arkadien blir
samtidens och verklighetens antites, ett drömspel dit dåtidens
bildningsaristokrati kunde ta sin tillflykt. Att vara medborgare
i Arkadien innebar inte längre bara att vara diktare och herde,
utan snarare att vara i exil från någonting annat.


Och Arkadiens ständigt föränderliga geografi
kunde nu placeras till och med mitt inne i staden. Den litterära
akademin Arcadia instiftades i Rom i slutet av 1600-talet, och
hade drottning Christina som sin musa. Valet av beskyddarinna var
högst arkadiskt: drottningen var såväl landsflyktig som poetiskt
orienterad. Verksamheten kretsade kring diktning och språkets
renhet, och de som upptogs i den arkadiska kretsen fick ett eget
herde- eller herdinnenamn. Ja: även kvinnor var välkomna i den
arkadiska akademin, så länge de kunde dikta.


Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien
som alltmer permanent adress. Auch ich in Arkadien! utropade
Goethe i sin italienska resedagbok. Också jag får vara i
Arkadien! Dödens hotande närvaro ersätts med individens jag, som
återföds i närkontakt med den klassiska marken. Och i Italien
upplever en rad författare detsamma under det reseintensiva
1800-talet, från Madame de Staël till Lord Byron. Arkadien var
inte längre bara verklighetsflykt. Det var inkörsporten till ett
återvunnet paradis och ett nytt liv, och dess soldränkta entré,
prydd av vinrankor och flankerad av citronträd, fanns strax söder
om Alperna.


Och återigen måste vi fråga oss: Är Arkadien en plats eller ett
tillstånd?


Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat,
barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där
vi alla en gång var prinsar och prinsessor.


Göran Printz-Påhlson skrev en gång att poesin är den enda
litterära genre som saknar en geografisk plats. Poesins värld är
den inre. Tid och rum finns inte där. Med ett undantag: den
pastorala poesin och dess Arkadien. Men platsen är ändå inte
plats – den är en utopi, en metafor, en förlorad värld.
Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat,
barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där
vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Dikten och
berättelsen om platsen blir hemkomsten. Och ofta smälter
generella bildningsideal samman med den individuella,
självbiografiska upplevelsen.


Författaren Vilhelm Ekelunds alldeles egna Arkadien låg i Skåne.
Där var han uppvuxen, i trakten av Stehag. Det skånska landskapet
var för honom vägen till tanke och dikt. I essän ”Nordiskt
Arkadien” vandrar han vid Kullaberg i nordvästra Skåne, medan
havet stormar nedanför i klart solsken, ”samma ljusa storm som
strålar och susar i rytmerna af sången som jag läser, i Pindaros’
sång”. Den eufori som den grekiska poesin väckte hos honom
planterades i landskapets och havets dramatik i ett dubbelt
medborgarskap mellan ordlöst ursprung och inlärd bildning.


En poet som på samma sätt väver samman plats,
minne och bildning är Jesper Svenbro. I sina senaste
diktsamlingar har han förankrat sina arkadiska bopålar djupt i
den skånska myllan. Och hela det klassiska entouraget har han med
sig. Sapfo tar bussen från Landskrona i diktsamlingen ”Ekeby
trafikförening”, och i ”Namnet på Sapfos dotter” från 2017 blir
Svenbros egen studietid spelplats för en utopisk värld där
antikens Grekland flyter samman med skånskt 1960-tal i de
”examensuppgifter” författaren uppmanas genomföra. De
idealiserade studierna blir för Svenbro den arkadiska startmotor
som skapar dikt och som löser de poetiska problemen.


Arkadien börjar få tydligare konturer. Det är en
plats och ett tillstånd. Arkadien är den plats där dikten blir
till, och där vi blir till. Den magiska glänta där tiden upphör
och vi plockar versrader från den blommande marken. En tillflykt,
men också en flygplats för minnet och tanken, där vi kan försonas
med förlusten. Men såväl frånvaron som den intensiva, behagliga
närvaron är bara början på den röda matta som rullas ut framför
våra ögon: Välkommen! Detta är vägen till poesin. 


Anna Blennow, latinforskare och skribent


 


Musik


Evert Taube: Fritiof i Arkadien. Inspelad i Milano i oktober
1937.



Litteratur


Vilhelm Ekelund, Antikt ideal / Båge och Lyra, Liber Förlag 1983.


Jonas Ellerström, Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke,
Bokförlaget h:ström 2017.


Göran Printz-Påhlson, När jag var prins utav Arkadien. Essäer och
intervjuer om poesi och plats, Bonniers 1995.


Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige
och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008.


Iacopo Sannazaro, Arcadia, 1504.


Jesper Svenbro, Ekeby trafikförening, Albert Bonniers förlag
2015.


Jesper Svenbro, Namnet på Sapfos dotter. Enskilt arbete läsåret
2015–2016, Albert Bonniers förlag 2017.


Torquato Tasso, Aminta – ett herdedrama [1573], svensk
översättning av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2011.


http://www.accademiadellarcadia.it


Musik


Evert Taube: Fritiof i Arkadien